Sverigedemokraterna kan mycket väl bli riksdagens största parti

Det kan verka märkligt att jag skriver detta blogginlägget i dag då de interna motsättningarna inom SD och mellan SD och dess ungdomsförbund SDU exploderade den här veckan. Jag tror bara att det påverkar partiets opinionssiffror väldigt lite. Det är inte ens säkert att det blir ett hack i den uppåtgående kurvan. Partiet klarar skandaler väldigt väl. I SD går det att göra saker som inte skulle vara tänkbart i andra partier. Ett tydligt exempel är den sk järnrörsskandalen som opinionsmässigt passerade obemärkt för SD. Nu hotas ett 40-tal personer av uteslutning, däribland ordförande för partiets ungdomsförbund Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Men tanke på partiets historiska kopplingar till olika nationalsocialistiska organisationer är det lätt att dra paralleller till utrensningar inom SA – Stormabteilung 1934 då organisationen krossades för att Hitler trodde att SA med dess ledare Ernst Röhm kunde utgöra ett hot mot Hitler och ta makten ifrån honom. Sverigedemokraterna har fått sitt eget ”de långa knivarnas natt.” Det borde vara tillräckligt för att partiet skulle gå tillbaka i opinionsundersökningar och bli ett marginellt parti. Tyvärr kommer det inte att bli så. Partiet kommer att växa sig starkare och kan mycket väl bli riksdagens största parti och jag tror att vi får vänja oss vid tanken på att de i valet 2018 mycket väl kan få uppemot 18-20 procent. Vad är det som talar för det.

• Socialdemokraterna har tappat greppet över de grupper i samhället som vi historiskt kallar för arbetarklassen. SD har redan tagit en stor del av dessa väljare.
• Moderaternas vridning mot mitten och framför allt Fredrik Reinfeldt uttalanden om invandring gör att mer nationellt sinnade väljare inte ser moderaterna som ett alternativ.
• Den allt snabbare urbaniseringen i Sverige skapar en grogrund för högerextrema grupper på de orter som tappar befolkning och framstår som förlorare. Dessa orter finns i dag i framförallt Skåne, Blekinge och Bergslagen. Men de kommer att bli allt fler.
• I dag vågar allt fler väljare säga att de röstar eller funderar på att rösta på Sverigedemokraterna. För 5-6 år sedan var de inte så många. De börjar allt mer accepteras som ett rumsrent parti av väljarna. Det visar ju sig tydligt i kritiken mot decemberöverenskommelsen men där få vågar säga att de är beredda att styra landet med Sverigedemokraternas stöd.
• De har till skillnad mot Ny demokrati successivt byggt upp en stark och välfungerande organisation.
• Jag gillar inte deras politik. Men utan tvekan är många av dess politiker skickliga retoriker och de har skickligt sugit upp frågor som diskuteras bland väljarna. Jag tänker då inte bara på invandringsfrågan för de har varit duktiga på att ta tag i pensionsfrågan, otryggheten på gator och torg och försvarsfrågan.

Partiet tar stora poäng på att de övriga partierna inte vågar eller av taktiska skäl inte vill debattera frågan. Vi står de närmaste åren inför en flyktinginvandring på mellan 80.000-100.000 personer per år. Så många flyktingar har inte Sverige tagit emot per år sedan 1945, efter andra världskrigets slut, då Sverige fungerade som ett transitland för flyktingar där de flesta åkte vidare till USA, Canada eller Israel för att komma så långt bort ifrån Tyskland och Sovjetunionen som möjligt. De övriga partierna måste våga säga hur dessa stora invandringsströmmar skall hanteras. Var skall de bo? Hur skall de få arbete? Men också våga lyfta fram att de som kommit hit tidigare som flyktingar har många klarat sig väl tillrätta i samhället. Detta lyfts aldrig fram i debatten utan det är alltid den misslyckade integrationen som diskuteras. Det gäller att våga diskutera dessa frågor men inte med Sverigedemokraternas problemformuleringsmonopol som grund. Om inte Sverigedemokraterna skall bli riksdagens största parti inom åtta år måste de övriga partierna jobba hårt med de frågor som gör Sverigedemokraterna stora. Det kanske känns främmande att de skulle bli så stora men varför skulle Sverige vara så mycket annorlunda än Danmark, Holland, Belgien och Frankrike. Glöm inte att många i Sverige och Tyskland trodde att Hitler var någon som man inte behövde ta på allvar. Resultatet vet vi.