SD är både ett höger- och ett vänsterparti samtidigt

De flesta väljare ser Sverigedemokraterna som ett högerparti; nationalistiskt, kulturkonservativt och mot invandring. Det anses av många att vara det parti som står längst ut till höger. Den bilden är satt sedan lång tid tillbaka.

Men framför allt de senaste månaderna tonar en helt annan bild upp. I Ekonomiska frågor står partiet  långt till vänster. Jag brukar säga att de vill vara som Socialdemokraterna var på 1950-talet. Innan (S) på 1960-talet blev ett mer internationellt inriktat parti där tredje Världen stod i fokus och kulminerade under Olof Palmes tid. Och frågan är om de inte snabbt börjar närma sig Vänsterpartiets ekonomiska politik.

SD har flera gånger stött Moderaternas budget – utan att förhandla. Den tiden verkar tillhöra historien. Jimmy Åkesson har flera gånger under hösten sagt att M/KD måste ta hänsyn till SDs förslag. Tiden är kommen för när SD vill genomföra sin politik.

De lägger nu fram förslag som ligger långt ifrån en borgerlig politik. De vill kraftigt öka pensionerna med 1000 kronor i månaden för det stora flertalet medborgare enligt en debattartikel i DN 2021-09-29. De vill ha en höjning av A-kassan, en höjning av sjukersättningen och enligt uppgift tom fler föräldradagar. Förslag som säkert uppskattas av många väljare och som de hade haft lättare att genomföra med (S) och (V).

Men i samma artikel föreslår de åtgärder som skulle uppskattas av borgerliga partier. De vill sänka skatten på ISK till 0,75 % och återinföra möjligheterna till privat pensionssparande som togs bort av Anders Borg när han var finansminister. I och för sig ett olyckligt beslut som försvarade för många att spara till en bra pension. Det var verkligen vänsterpolitik av Alliansregeringen.

SD börjar mer och mer framstå som ett parti som har en egen agenda inom politikens alla områden. Ibland hamnar de på samma ståndpunkt som borgerliga partier. Inom kultur- och nationalitetspolitiken skapar de mer och mer en linje som inte passar in vare sig till vänster eller höger. I ekonomiska frågor står de väldigt långt till vänster, ja inte bara nära (S) utan även Vänsterpartiet.

Det är inte så konstigt. Fram tonar bilden av att SD vill ta över Socialdemokraternas roll som Sveriges arbetarparti. Och de är på god väg. Bland manliga LO-medlemmar är de i dag det största partiet men har betydligt svårare att nå kvinnliga LO-medlemmar. Men de håller på att jobba fram en strategi för det. 80 % av deras väljare har någon gång röstat på S. Även om de i dag även tar en del företagare från moderaterna. Deras ekonomiska politik till vänster och värderingsgrund till höger tilltalar många. De har blivit som Socialdemokraterna var på 1950-talet men är mer nationalistiskt inriktade. Och det går hem i stugorna – framför allt på landsbygden och mindre orter.

Jag sa på senaste kommunfullmäktigemötet i Solna att SD har inte kommit hem från Koreakriget (1950-1953 även om det inte formellt är avslutat). Deras politik hade passat utmärkt för den här tiden och värderingsmässigt bör de nog ligga kvar där. För bland en del svenska medborgare ligger det helt rätt i tiden. Så det som gällde 1953 passar väl in i dag.

Vi skall inte bli förvånade över om Sverigedemokraterna blir största parti i riksdagsvalet 2022.  Men det bara  är ett viktigt delmål för partiet.

Visst är socialdemokraterna beroende av Sverigedemokraterna!

Det är knappast troligt att något av de tre blocken får egen majoritet efter riksdagsvalet 2018. Och skulle kristdemokraterna eller miljöpartiet åka ur riksdagen blir det ännu svårare att bilda majoriteter.

Socialdemokraterna har varit duktiga på att sätta bilden av att en Alliansregeringen blir beroende av Sverigedemokraterna för att styra landet. Trots att Alliansregeringen mellan åren 2010-2014 styrde landet och har bevisat motsatsen. Och även media springer okritiskt på den här bollen. Vilket tydligt visade sig i går kväll i Agenda med utfrågningen av Ulf Kristersson(M).

När det gäller den nuvarande regeringen så intar media en annan bild. En S/MP skulle aldrig bli beroende av Sverigedemokraterna. Då förutsätts att  ett eller flera Allianspartier ställa upp för att skapa tillfälliga majoriteter såsom regeringen kunde bilda majoritet i försvarsfrågan med hjälp av moderaterna och centerpartiet. Men socialdemokraterna kan inte alltid räkna med detta stöd. Det finns många frågor där regeringen inte kommer att få med sig något Alliansparti, exempelvis i den aktuella frågan om vinstbegränsningar för välfärdsföretagen eller om skattehöjningar inom flera områden. Troligtvis kommer inte Sverigedemokraterna att stödja regeringen i dessa frågor. Om de gjort det hade det funnits en majoritet i riksdagen för förslagen. Så regeringen är i så fall lika beroende av Sverigedemokraternas stöd som Allianspartierna.

Spelteorin gäller bara för Alliansens förhållande till Sverigedemokraterna. Socialdemokratins förhållande till Vänsterpartiet och om de kommer att sitta i regeringen efter valet ägnas inga tankar.

Socialdemokraterna förutsätter att ett eller flera Allianspartier skall hjälpa till med att ge en Socialdemokratisk minoritetsregering stöd i riksdagen.  Det intressanta är att de inte anser sig själva behöva ge en Alliansregering samma stöd om partierna ligger nära varandra.

Det parlamentariska läget efter valet där knappast något block får egen majoritet  kommer att kräva ett annat samarbetsmönster. De etablerade partierna måste finna gemensamma lösningar och det gäller att inte skapa konflikt i varje politisk fråga. Man skall det fungera måste även Socialdemokraterna förändras och de måste en gång för alla inse att de inte längre är ett 45 % parti utan i bästa fall ett  parti på 30 %. Allt kretsar inte kring socialdemokraterna. Socialdemokraterna får inse att de spelar en helt annan roll dig.

Moderaternas närmande till SD är årtiondets största politiska felbedömning

Moderaternas närmande till Sverigedemokraterna är årets största politiska händelse och snabbt ritade utspelet om den politiska kartan. Frågan är om inte utspelet kommer att bli årtiondets största politiska misstag. Vi får gå tillbaka till när LO tvingade in Mona Sahlin i ett samarbete med Vänsterpartiet som fick stora politiska följder för socialdemokraterna.

Utspelet var särskilt anmärkningsvärt med tanke på Anna Kinberg Batra bara någon vecka innan utspelet sa att något samarbete med Sverigedemokraterna inte är aktuellt.

Utspelet har fått många ödesdigra konsekvenser för Moderaterna och Alliansen. Alliansen framstår som djupt splittrade och fokus hamnar inte längre på att kritisera regeringen utan den politiska debatten handlar om vem som vill leka med vem.

Opinionsmässigt blev utspelet en total flopp för moderaterna. Partiet tappade 2,1 %  i Svd/SIFO och tappar över 5 % i Expressens undersökning. Samtidigt ökar de tre andra Allianspartierna och Centern med 2,3 % till den högsta siffran sedan 1990. Och nu mullrar det i leden. I fredagens Aktuellt uttalade sig tre ledande moderater;  landstingsrådet Kristoffer Tamsons, kommunalrådet Pehr Granfalk och förre försvarsministern Mikael Odenberg negativt om hur partiet positionerar sig.

En intressant fråga blir hur utvecklingen kommer att bli för de andra Allianspartierna. Det börjar bli allt tydligare att alliansen delas upp i ett liberalt block med Centerpartiet och Liberalerna och ett konservativt med Moderaterna och Kristdemokraterna. Centerpartiet med Annie Lööf i spetsen går från klarhet till klarhet. Och mycket talar för att framgångskurva kommer att fortsätta uppåt men ytterligare framgångar behövs i opinionen för att hon skall kunna utmana Anna Kinberg Batra om att vara borgerlighetens ledande politiker.

Även Anna Kinberg Batra påverkas. Hon upplevs mer och mer som en svag ledare som inte kunde hålla emot de delar av partiet som inte ser några problem med att samarbeta med Moderaterna. Jag har den senaste veckan talat med många moderater som är djupt upprörda över utspelet och flera har begärt utträde ur moderaterna. Moderaterna håller på att utvecklas till ett djupt splittrat parti.

Men det stora problemet med utspelet är att Moderaterna har legitimerat Sverigedemokraterna som ett rumsrent parti. För många väljare är nu  SD ett parti bland många andra. Och inget talar för att Moderaternas tapp till SD kommer att minska. Snarare tvärtom. Det är inte omöjligt att SD blir större än moderaterna i nästa val nu när Moderaterna läcker väljare till såväl SD som till övriga Allianspartier

Att flytta befintliga statliga myndigheter ut i landet är inte rätt väg.

Den sista tiden har fler och fler partier börjat intressera sig för landsbygden. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna åker runt i landet och kommer med olika förslag för att stärka de delar av landet som har en negativ befolkningsutveckling. Civilminister Ardalan Shekarabi har lanserat idén  att det åter är dags att flytta ut statliga  myndigheter från Stockholm.

Egentligen är det märkligt att idén åter kommer upp. Sedan 1970-talet har det skett en utflyttning av statliga myndigheter från Stockholm till olika delar av landet. En erfarenhet är att väldigt få personer flyttar med till den nya orten, i bland bara några enstaka personer. Det har inneburit att väldigt mycket kompetens försvinner. Och det kan ta flera år innan myndigheten fungerar bra igen.

Samtidigt genomför många statliga myndigheter stora förflyttningar av den befintliga verksamheten. Oftast koncentreras mycket av verksamheten till huvudorten. Domstolar, åklagarmyndigheter, skatte- och försäkringskontor läggs ner på mindre orter och flyttas till större orter. I mitt sommarlandskap, Bohuslän, finns det förutom något poliskontor inte kvar någon statlig verksamhet norr om Uddevalla. Staten har under flera år varit en starkt bidragande orsak till avfolkningen av mindre  orter.

Staten måste välja rätt väg. Det staten skall göra är att när det skall inrättas nya myndigheter eller om myndigheter skall få nya uppgifter, pröva om dessa skall förläggas ute i landet. Svaret blir då i de flesta fall att detta är möjligt. Staten borde också pröva om vissa verksamheter inom ett verk skulle kunna utföras någon annanstans i landet, exempelvis deklarationer, handläggningar av ansökningar av olika slag. Min egen deklaration har vissa år granskats i Säffle på ett lika bra sätt som i Stockholm.

Det gäller att staten gör rätt saker som är hållbart på sikt och inte försöker hoppa på opinioner som florerar just nu.

Nytt politiskt landskap: M, Kd och Sverigedemokraterna bildar det nya konservativa blocket

Frågan är om inte torsdagen den 19 januari 2017 blir ett datum som går till historien. Mycket talar för att det var sista dagen med gänget inom Alliansen och att det bildades ett helt nytt konservativt block bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Det  interna trycket blev alldeles för stort för Anna Kinberg Batra. Det finns många moderater som till vilket pris som helst vill fälla regeringen och inte har så mycket emot att bilda en regeringen med eller stöd av Sverigedemokraterna. Dessutom skall ett samarbete i riksdagens utskott påbörjas. Men det var en snabb omsvängning. För en vecka sedan meddelade Kinberg Batra att det inte skulle bli någon gemensam alliansmotion om budgeten. I oktober sa hon att något samarbete med Sverigedemokraterna inte är aktuellt.

För ett kommande Allianssamarbete var det ett riktigt sänke. Allianskollegerna meddelades med ett sms på onsdagskvällen om utspelet. Att ställas inför fullbordat faktum för Centerpartiet och Liberalerna gör ett fortsatt Allianssamarbete svårt om inte omöjligt. Bara kristdemokraterna hoppade på moderaternas utspel.

Mycket talar för att det politiska landskapet nu  ritats om och består av ett vänsterblock, ett liberalt block med Centerpartiet och Liberalerna samt ett konservativt med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Det är svårt att se taktiken i moderaterna utspel. Moderaterna tappar i opinionen och tappet till Sverigedemokraterna och Centern har fortsatt efter valet. Men inget talar för att utspelet skulle stärka moderaternas ställning på sikt. Kinberg Batra har förlorat sin roll som Alliansledare. Varför skulle stödet minska för Sverigedemokraterna nu när M och Kd har legitimerat dem som regeringsunderlag. De moderater som gillade Fredrik Reinfeldts politik kommer fortsatt att söka sig till Centerpartiet och Liberalerna.

Om det bildas en konservativ regering efter valet får de ett svårt parlamentariskt läge. De tre partierna kan få över 40 % om kristdemokraterna klarar spärren. De kommer inte själva att få majoritet och kommer inte få något som helst stöd av vänsterblocket. De blir helt beroende av C och L.

Det förändrade politiska landskapet kan helt enkelt innebär ett mycket stort inflytande för Centerpartiet och Liberalerna. De kanske bildar regering? En revansch för de en gång så starka mittenpartierna.

Oppositionens förslag hade stoppat flyktingmottagandet i Solna

I går på kommunfullmäktige var det en lång debatt om att bygga tillfälliga bostäder vid Stenbackaskolan för att klara av stadens åtagande när det gäller flyktingmottagande. Den nya anvisningslagen innebär ett ökat flyktingmottagande i Solna under 2016, vilket innebär att kommunen skall ta emot 268 nyanlända med permanent uppehållstillstånd.

Solna arbetar på flera sätt för att lösa flyktingarnas bostadssituation. Det är ingen lätt uppgift. I Solna finns knappast några lediga lägenheter, nedlagda regementen, hotell med  många lediga hotellrum under vinterhalvåret, folkhögskolor eller liknande. Ett sätt för många andra kommuner att lösa bostadsfrågan. Det gäller att hitta andrahandsboenden och vanliga lägenheter. Men dessa räcker inte. Det är därför förslaget om att bygga 100-125 tillfälliga bostäder vid Stenbackaskolan har tillkommit.

Det borde varit ett enkelt ärende att hantera i kommunfullmäktige i Solna. Bara Sverigedemokraterna borde varit emot. Men så blev det inte.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet kom med ett eget yrkande som under debatten stöddes av Bergshamrapartiet. Ja, yrkandet ändrades och skärptes under dagen. Deras ändrade yrkande innebär i korthet att partierna först vill att staden skall ta kontakt med alla privata fastighetsägare för att få fram lägenheter, fixa ett snabbspår för Signalisten att bygga lägenheter och att förmå privatpersoner att hyra ut sina lägenheter. Först därefter skall, om detta inte gett tillräckligt med lägenheter, tillfälliga lägenheter vid Stenbackaskolan byggas

Alla som är insatta i problematiken förstår att det inte är möjligt att på några månader fixa fram lägenheter på det sätt oppositionen föreslår. Speciellt inte när en del av förslagen redan är prövade.

Om oppositionens förslag gått igenom hade detta inneburit att Solna inte hade kunnat leva upp till sina åtaganden. Vi hade inte kunnat ta emot 268 personer under så kort tid. Lägenheterna behöver vara på plats inom några månader. Dessutom hade inte 100-125 hyreslägenheter byggts i staden utan flyktingarna hade konkurrerat med lägenheterna med övriga bostadssökande.

Det är ett ganska ogenomtänkt förslag. Utarbetat av socialdemokraterna, som också var mycket aktiva i debatten och det är märkligt att Vänsterpartiet och Miljöpartiet hoppade på förslaget. . Kanske är detta ett resultat av Miljöpartiets omsvängning på riksplanet som nu också får sin efterbörd i Solna.

Som tur vann alliansens förslag i kommunfullmäktige med 30 röster mot 26 (S, V, MP och Bergshamrapartiet, tre som avstod(Sverigedemokraterna) och två frånvarande vänsterpartiet.

Hur länge orkar Socialdemokraterna sitta kvar i regeringsställning?

Jag har i några blogginlägg ställt frågan hur Miljöpartiet orkar sitta kvar i regeringen. Den frågan är berättigad. Men en lika berättigad fråga är hur länge Socialdemokraterna orka sitta i regeringsställning. Det mesta går emot regeringen och det kommer väldigt få positiva beslut från regeringen. Dagens opinionsundersökning i SvD/GP visar de lägsta siffrorna för partiet sedan 1967. Partiet får endast 23,3 % och t o m siffrorna för Håkan Julholt var bättre. Tillsammans med Miljpartiets låga siffror, 5,9 % så får regeringspartierna endast stöd av 29, 2 % och de är inte så mycket större än moderaterna som nu är största parti. De låga siffrorna tär på sammanhållningen i partierna och oron ökar.

Sverige har aldrig sedan Ekmans vågmästarregeringar på 1920-talet haft en regering med så svagt parlamentariskt och opinionsmässigt svagt stöd. I praktiken framstod dock Ekmans regeringar som mer handlingskraftiga då de var duktiga på att finna breda lösningar.

Det bästa på såväl kort som lång sikt för regeringspartierna vore att de föll i en misstroendeförklaring mot statsministern. Miljöpartiet visar att deras politik inte håller under press. De går inte i takt med sina mer idealistiskt lagda väljare och frågan är om ett sådant parti skall sitta i regeringsställning. De gör sig bäst i opposition.

Socialdemokraternas stora problem är att de inte har en långsiktig vision för samhällsutvecklingen och att de är djupt splittrade i många frågor. De går inte i hem bland de yngre och är fortsatt mycket svaga i storstäderna och får inte ens 20% av väljarsympatierna i de tre storstäderna. Men ett större problem är att de håller på att tappa greppet över arbetarväljarna och Sverigedemokraterna har gått om dem som största parti hos männen i väljargruppen. De läcker som ett såll åt olika håll och vad de än gör och åstadkommer gör de sig ovänner med viktiga grupper. Problemet framstår som mer och mer som olösligt. Och problemen inom kommunal gör partiet inte populärare hos kvinnogrupperna i den viktiga fackliga organisationen kommunal som medlemmarna flyr från. Tappet från kommunal hade varit ännu större om inte medlemmarna hade varit uppknutna med försäkringar mm.

Socialdemokraternas  paradgren har tidigare varit regeringsdugligheten. Så är det knappast längre. Det har troligtvis blivit deras sämsta gren för partiet och att det är deras ledande politiker Stefan Löfven och Margot Wallström som mer och mer har blivit sänken. Det hjälper inte att ministrar som Anders Ygeman, Peter Hultqvist och Morgan Johansson gör ett bra jobb.

Partierna hade mått bra av att gå i opposition. Frågan är bara vad som skulle komma i stället. Politiken har blivit betydligt svårare sedan Sverigedemokraterna samlar 18-20 % av väljarna. Alliansen har ökat sina opinionssiffror betydligt. Men kan inte regera på egen hand.

 

 

 

 

Klädsamt om Margot Wallström tog time-out under brottsutredningen

I dag informerade chefsåklagare Alf Johansson att han beslutat om att inleda förundersökning om ”det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt har förövats.” Förundersökningen avser givande och tagande av muta och det kan innebära att såväl Wallström som Nordström har gjort sig skyldig till brott.

Beslutet kom inte helt oväntat. Ett antal graverande uppgifter i samband med att Margot Wallström har fått ett hyreskontrakt av kommunalarbetarförbundet har kommit i öppen dager.

De senaste dagarna har varit en plågsam historia för främst kommunalarbetarförbundet, en soppa som Wallström har dragits in i. Min uppfattning är att under mitt 30-åriga yrkesliv har det blivit betydligt mindre utsvävningar inom som väl fackliga organisationer, politik som inom näringslivet. Den utvecklingen har inte nått kommunalarbetarförbundet vars sätt att hantera medlemmarnas pengar är helt förkastligt. Jag tänker då inte bara på alkoholförtäring, att ledande anställda och förtroendevalda har bott gratis på förbundets anläggningar eller att de har ett eget vinmärke. Och inte heller att de inte lämnat några lägenheter till bostadsförmedlingen sedan 1998. Den fråga som har fått liten uppmärksamhet är att förbundet har gått med 100-tals miljoner i förlust på sina anläggningar. Hur är detta möjligt? Det är ju medlemmarnas pengar som skall användas för att bygga upp förbundets konfliktmedel.

I denna soppa har Margot Wallström hamnat. Det måste varit en katastrofal vecka för förbundet och socialdemokraterna. Margot Wallström och Annelie Nordström i ett offentligt gräl. Socialdemokraternas eget charmtroll mot ordföranden för LO:s störta förbund och dessutom med en majoritet lågavlönade kvinnor.

Det som förvånar mig är att Wallström hamnar i denna situation. Det gjorde hon redan 1988 då hon blev minister för första gången och fick en lägenhet av dåvarande statliga byggnadsstyrelsen utan att ha behövt stå i bostadskön.

Hon borde insett att det här kommer att ledda till sort rabalder om detta kommer ut. En fråga som många ställer sig är varför hon inte köpte en lägenhet. Hon tjänar runt 140.000 kronor i månaden och tjänade ännu mer som EU-kommissionär.

Kan hon bara fortsätta som utrikesminister som om inget har hänt? Knappast. Det bästa vore om hon tog en time-out  under den pågående förundersökningen. Pinsamt men ändå det bästa hon kan göra. Sitter hon kvar fortsätter med all sannolikhet skriverierna och drevet mot henne. Trycket är hårt inom moderaterna och kristdemokraterna att rikta ett misstroende mot henne.

Och hon skall inte vara för säker på att det inte kommer att väckas åtal mot henne. Experter säger att hyresavtalet är ogiltigt. Men en extra besvärande omständighet i kontraktet är att det är kopplat till hennes tjänst som utrikesminister. D v s hon måste hålla sig kvar som utrikesminister för att behålla kontraktet. I normalfallet har kommunal och Wallström lite med varandra att göra men regeringen fattar kollektiva beslut och hon kommer aldrig att kunna värja sig ifrån, rätt eller fel, att kommunal har hållhakar på henne när det gäller regeringsfrågor som berör kommunal och hon kan påverka besluten informellt. Det är klart att hon måste insett att hon gick förbi i kön. Det dyker knappast upp någon lägenhet på kort varsel som det inte finns andra aspiranter till som har väntat länge på.

Det är lätt att sitta och skratta åt en facklig organisation – kommunal – som inte lärt sig något under de sista 30 åren och inte bara det. Beter sig som många fackliga organisationer aldrig har gjort. De verkar leva i en egen värld.

En annan fråga som måste ställas är varför inte regeringen har ett antal lägenheter som kan disponeras av statsråd och statssekreterare. Så gör ju riksdagen. Det vore fullt rimlig för annars är risken stor att man måste bo i Stockholm-Mälardalen för att bli minister. Det skulle vara en djupt olycklig utveckling.

Det är lätta att sitta och skratta åt en utrikesminister som inte lär sig och gör samma fel som 1988. En utrikesminister som inte varit lyckosam i sin roll.

Så det här hade kunnat vara väldigt roligt. Men så är det inte. Kommunals beteende kommer att var negativt för alla fackliga organisationer. Det skvätter på alla mer eller mindre.

Wallströms handlande kommer inte bara vara negativt för socialdemokraterna. Det kommer att drabba alla politiska partier för det är så lätt att dra alla över en kam.

Risken är stor att det bara finns en vinnare i slutändan – Sverigedemokraterna.

Solna ökar kraftigt mottagandet av ensamkommande flyktingbarn

I kväll skulle kommunfullmäktige ta ställning till en överenskommelse med länsstyrelsen om att öka antalet ensamkommande flyktingbarn som kommunen tar emot.

Solna har under lång tid varit en av fyra kommuner i landet som varit ankomstkommun för ensamkommande flyktingbarn. Det innebär att många flyktingbarn som kommer till Sverige under sin första tid bor i Solna. Detta har Migrationsverket tagit hänsyn till.

Solna har i dag ett avtal som innebär att kommunen skall ta emot 33 flyktingbarn. I praktiken har dock mottagandet varit större, 73 barn.

Den nya överenskommelsen innebär att Solna skall ta emot 295 ensamkommande flyktingbarn under 2016. Anledningen till detta är det stora antalet ensamkommande flyktingbarn som kommer till Sverige. Det är inte bara Solna i länet som kommer att ta emot betydligt fler barn. I dag tar kommunerna i länet emot 884 barn och det kommer att öka till 7355 personer, dvs en ökning med 6471 barn under 2016.

Det är fullt rimligt att Solna och de övriga kommunerna i länet kraftigt ökar sitt mottagande. Det fanns en bred uppslutning i fullmäktige bakom överenskommelsen. Det var endast Sverigedemokraterna som yrkade avslag på överenskommelsen. Någon argumentering för varför de yrkade avslag redogjordes inte för på fullmäktige. De inlämnade en skriftlig reservation med ett innehåll som kändes hämtad från Flashback som en fullmäktigeledamot uttryckte sig.

 

DÖ är död. Men vad händer nu?

I fredags beslutade Kristdemokraterna att inte i fortsättningen ställa sig bakom Decemberöverenskommelsen. Bara några timmar efter beslutet hade alla andra partiledare för Alliansen sagt att Decemberöverenskommelsen är död.

Att DÖ inte skulle hålla över två mandatperioder var nog ganska givet. I december var det många som tyckte det var mycket bra att inte det blev ett nyval i mars 2015. Men redan när uppgörelsen slöts mellan jul och nyår fanns det intern kritik i alla Allianspartier även om den var kraftigast inom moderaterna. Kritiken inom partierna har successivt växt. Sverigedemokraterna har kunnat framstå som det ända oppositionspartiet och när regeringen inte på något sätt har genomfört några av de över 100 tillkännagivanden som riksdagen har beslutat om framstod Allianspartierna som maktlösa. Till detta skall läggas att Vänsterpartiet har kunna presentera flera överenskommelser med regeringen som vrider politiken ännu mer åt vänster. Det blev alldeles för mycket för många men att överenskommelsen inte höll ett år är ändå för mig något förvånande.

Men vad händer nu? Media har intervjuat många segerrusiga kristdemokrater sedan i fredags men få har kunnat säga vad som kommer att ske. Något märkligt kan jag tycka då kristdemokraterna är det parti som, exempelvis verkligen inte borde se fram emot ett nyval om det blir resultat.

jag tror att följande kommer att hända.

1. regeringen kommer att i större utsträckning söka sig mot mitten. Vänsterpartiet som har haft en stark förhandlingsposition gentemot regeringen tappar den och blir mer och mer ointressant som parti.
2. Det är mycket troligt att Allianspartierna samarbetar mindre och i praktiken har alla Allianspartier ett stort behov till ökad profilering. M, FP och Kd har det tydligt. C känner att de ligger bra till opinionsmässigt men är 7 % något att skryta med.
3. Det kommer i det korta perspektivet inte att bli något nyval. Inget parti förutom möjligtvis Sverigedemokraterna har något att vinna på ett nyval. Och risken för att det skulle förändra den parlamentariska situationen är liten.

Detta borde ske

Stefan Löfven borde upplösa regeringen och bilda en ren socialdemokratisk regeringen. Det ansåg jag redan efter valet och nu finns chansen. En socialdemokratisk regeringen skulle få betydligt större möjligheter att styra landet utan att först behöva samråda inom regeringen och slippa många av de aparta förslag som miljöpartiet har och för fram.

vad händer på sikt?

Vad händer på sikt? Det är det mycket svårt att sia om. Kommer den politiska kartan att ritas om. Sverigedemokraternas snabba framgångar kommer att omöjliggöra att det under överskådlig kommer att kunna bildas majoritetsregeringar. Det finns många borgerliga politiker inom framför allt moderaterna och kristdemokraterna som tror att det är möjligt att bilda en Alliansregeringen som under perioden 2010-2014. De bortser ifrån att Sverigedemokraterna inte kommer att bli något passivt stöd för en Alliansregering utan de kommer att ställa långtgående krav på att få igenom sina frågor för att stödja regeringen. De kommer nog inte vilja att bli en del av regeringen. Problemen för deras samarbetspartier i de övriga nordiska länderna visar på att ett missnöjesparti inte klarar av att vara i regeringsställning.

Vad kan ske i framtiden?

1. Alliansen finns kvar men kommer politiskt att politiskt luckras upp då partierna vill profilera sig. De kommer inte kunna bilda regering så länge Sverigedemokraterna är så stora. Motståndet hos många Allianspolitiker är stort mot ett samarbete med Sverigedemokraterna.
2. Kanske blir det blockpolitikens död. Den parlamentariska situationen med ett starkt SD gör att det blir nödvändigt att börja samarbete över blockgränserna.
3. Många tror att DÖs död är till stor nackdel för socialdemokraterna. Jag är inte så säker på detta. Det kan snarare bli så att en socialdemokratisk minoritetsregering framstår som den ända möjligheten att styra landet.

Men hur det verkligen blir vet ingen. Kanske står vi inför en brytningstid för politiken på riksplanet. Svaret på frågan vet vi först efter valet 2018 eller om det mot förmodan blir ett nyval kan vi få svaret snabbare. Men vem är intresserad av ett nyval? Kanske inte ens Sverigedemokraterna.