Helt fel att slopa Såfa-fonden inom Premiepensionssystemet

En statlig utredning föreslår att Såfa-fonden inom PPM-systemet bör ersättas av en fond med betydligt mindre risk. Såfan är den fond som förvaltar pensionssparandet åt de sparare som inte valt fonder i den statliga premiepensionen, PPM.

Förslaget är ogenomtänkt. De pengar som finns inom PPM-systemet utgör en liten del av den statliga pensionen. Den har haft en genomsnittlig avkastning på 7 % per år, vilket är  bra avkastning. I fjol låg avkastningen på 15% vilket är betydligt bättre än den genomsnittliga avkastningen på fondtorget.

Der är en ganska allmän uppfattning bland dem som jag har talat med att PPM-delen har vuxit snabbare än inkomstpensionen inom den allmänna pensionen.

För de  som av olika skäl inte valt fonder inom systemet så har avkastningen inom Såfan var väldigt bra, många gånger bättre än för de som har valt, så skulle en omvandling av Såfan till ett lågavkastande alternativ innebära att pensionen blir lägre. Det kan inte vara rätt väg att gå. I ATP-systemet räknande man med att få 70% av sin inkomst i pension. I dag ligger det snarare neråt 50 % om man inte fortsätter jobba efter 67 års ålder. Att då ytterligare försämra systemet som leder till lägre pensioner måste vara fel väg att gå.

Läs även mitt blogginlägg: Katastrofalt beslut om premiepensionssystemet skulle avskaffas.

 

 

 

Annonser

Visst är socialdemokraterna beroende av Sverigedemokraterna!

Det är knappast troligt att något av de tre blocken får egen majoritet efter riksdagsvalet 2018. Och skulle kristdemokraterna eller miljöpartiet åka ur riksdagen blir det ännu svårare att bilda majoriteter.

Socialdemokraterna har varit duktiga på att sätta bilden av att en Alliansregeringen blir beroende av Sverigedemokraterna för att styra landet. Trots att Alliansregeringen mellan åren 2010-2014 styrde landet och har bevisat motsatsen. Och även media springer okritiskt på den här bollen. Vilket tydligt visade sig i går kväll i Agenda med utfrågningen av Ulf Kristersson(M).

När det gäller den nuvarande regeringen så intar media en annan bild. En S/MP skulle aldrig bli beroende av Sverigedemokraterna. Då förutsätts att  ett eller flera Allianspartier ställa upp för att skapa tillfälliga majoriteter såsom regeringen kunde bilda majoritet i försvarsfrågan med hjälp av moderaterna och centerpartiet. Men socialdemokraterna kan inte alltid räkna med detta stöd. Det finns många frågor där regeringen inte kommer att få med sig något Alliansparti, exempelvis i den aktuella frågan om vinstbegränsningar för välfärdsföretagen eller om skattehöjningar inom flera områden. Troligtvis kommer inte Sverigedemokraterna att stödja regeringen i dessa frågor. Om de gjort det hade det funnits en majoritet i riksdagen för förslagen. Så regeringen är i så fall lika beroende av Sverigedemokraternas stöd som Allianspartierna.

Spelteorin gäller bara för Alliansens förhållande till Sverigedemokraterna. Socialdemokratins förhållande till Vänsterpartiet och om de kommer att sitta i regeringen efter valet ägnas inga tankar.

Socialdemokraterna förutsätter att ett eller flera Allianspartier skall hjälpa till med att ge en Socialdemokratisk minoritetsregering stöd i riksdagen.  Det intressanta är att de inte anser sig själva behöva ge en Alliansregering samma stöd om partierna ligger nära varandra.

Det parlamentariska läget efter valet där knappast något block får egen majoritet  kommer att kräva ett annat samarbetsmönster. De etablerade partierna måste finna gemensamma lösningar och det gäller att inte skapa konflikt i varje politisk fråga. Man skall det fungera måste även Socialdemokraterna förändras och de måste en gång för alla inse att de inte längre är ett 45 % parti utan i bästa fall ett  parti på 30 %. Allt kretsar inte kring socialdemokraterna. Socialdemokraterna får inse att de spelar en helt annan roll dig.

Vem är egentligen skyldig i transportstyrelseskandalen; Emma Lennartsson, Maria Ågren eller Ann Linde?

I fredags avgick Stefans Löfvens statssekreterare Emma Lennartsson med omedelbar verkan. Hon ansåg att hon hade varit med på två möten där frågan om känsliga uppgifter på Transportstyrelsen hanterades av utländsk, icke säkerhetsklassad personal diskuterats utan att hon förstått vidden av detta och missat att informera statsministern.

Hon avgick med omedelbar verkan och får ingen ekonomisk ersättning, inte ens en vanlig uppsägningslön. Och ännu i märkligare blir det när Stefan Löfven i DN 2017-08-31 säger att hon inte har gjort något fel. Den allmänna reaktionen hos många är att hon avgick för att skydda statsministern och redan var spekulationerna i gång om att detta kan rädda kvar försvarsminister Peter Hultqvist.

Än är inte turerna kring transportstyrelsen färdiga. Att ministrarna Anders Ygeman och Anna Johansson har ett stort ansvar är klart. Men vilket ansvar har egentligen den förre Generaldirektören Maria Ågren. Vilket ansvar har EU-och handelsministern Ann Linde som på den tiden var statssekreterare hos Anders Ygeman på justitiedepartementet.

Helt klart är att Emma Lennartsson har fått betala ett högt pris. Även om hon har begått fel är det inte rimligt att hon får sluta på dagen utan någon form av ekonomisk ersättning. Det har blivit en trend bland manliga makthavare att visa handlingskraft genom att omedelbart flytta på befattningshavare och låta dem sluta under förödmjukande former. Jag har sett det flera gånger som ombudsman och jurist på Jusek. Och oftast är det kvinnor som drabbas.

Mer och mer talar för att Maria Ågren också har fått betala ett högt pris. Om det  är korrekt, det som har framkommit under förhandlingarna i statens ansvarsnämnd, att det var starka påtryckningar från näringsdepartementet under ledning av den förre statssekreteraren Erik Bromander anser jag att hennes ansvar för den uppkomna situationen kommer i ett helt annat läge.

Ann Linde däremot har mycket att svara på. Hon har som politiker klarat sig mycket lindrigt. Som statssekreterare hos Anders Yngman borde hon veta mycket om vad som har hänt. Att utkräva ansvar av Linde känns som betydligt mer relevant än av Peter Hultquist.

Ellen Fiske blev Stiftelsen Filmstadens Kulturs stipendiat 2017

För femte året i rad delades stipendiet på 25.000 ut i samband med Filmstadens dag. I år tilldelades priset den unga filmaren Ellen Fiske som har gjort filmen Lone dads, som bland annat visats på Tempo dokumentärfestival. Som ordförande för Stiftelsen Filmstadens Kultur är jag glad att vi kan stödja unga filmare genom ett stipendium.

Ellen Fiske, född 1987, har en bakgrund från Biskops Arnö Folkhögskola och Stockholms Dramatiska Högskolas dokumentärfilmsutbildning. Hon har regisserat och producerat en handfull kortfilmer. Filmen Keep Me Safe visades 2014 på Tempo dokumentärfestival och även under internationella kortfilmsdagen på SVT.

I den 30 min långa Lone Dads får vi följa tre ensamstående skotska pappor som kämpar mot sitt förflutna och för sin rätt att ta hand om sina egna barn – och för att bevisa att dom faktiskt duger som pappor.

En dokumentär i det längre formatet, som Ellen utvecklar tillsammans med fotografen Joanna Karlberg, är den sanna historien om Josefin & Florin, en svensk sexbarnsmamma från Halmstad som gifter sig med en rumänsk tiggare från Tamasoia. De kämpar för att finna tillhörighet i korselden av fördomar och främlingsfientlighet. Filmen får premiär 2018.

Och juryns motivering lyder:

”Stipendiet går till en regissör som gestaltar ett socialt dilemma med varm empati och humor. I hennes senaste film får vi följa några ensamstående fäder och deras kamp mot det förflutna och för att bevisa att dom faktiskt duger som pappor. LONE DADS får oss verkligen att se fram mot hennes nästa film SCHEME BIRDS.”

2017 års jury bestod av regissörerna Catti Edfeldt och Salad Hilowle samt Eva af Geijerstam, filmkritiker i Dagens Nyheter.

Om Stiftelsen Filmstadens Kulturs stipendium

Stiftelsen Filmstadens Kultur har instiftat ett stipendium på 25 000 kr som delas ut till en ung filmskapare från Stockholm. 2017 års stipendiat presenterades på Filmstadens Dag den 27 augusti. Under dagen visades kortfilmen Lone dads  med Ellen Fiske på plats.

Stiftelsen Filmstadens Kultur i Solna verkar för att levandegöra det filmhistoriska arvet i Filmstaden. I Filmstaden har många av våra allra största filmskapare varit verksamma. Många är de pionjärer som har prövat nya uttryck, metoder och tekniker, och på så sätt bidragit till att flytta fram svensk films positioner. Stiftelsen Filmstadens Kulturs stipendium ska gå till någon som i samma visionära anda tar filmskapandet vidare.

Stipendiet tar avstamp i Filmstadens historia och syftar till att föra traditionen vidare. Banbrytande filmskapare som Victor Sjöström och Ingmar Bergman har haft Filmstaden som arbetsplats. Stiftelsen Filmstadens Kulturs stipendium ska uppmuntra nästa generation filmskapare.

Filmskapare boende och verksamma i Stockholms län kan söka stipendiet. Ett projekt kan vara i vilket skede som helst vid tiden för ansökan. Stiftelsen Filmstadens Kultur kommer utse en jury med tre medlemmar, som besitter den kompetens som krävs för att utse en värdig stipendiat.

Läs mer på Stiftelsens hemsida: Stiftelsen Filmstadens Kulturs stipendium

Jag ställer upp i Liberalernas provval till riksdagen

Efter en del funderingar har jag bestämt mig för att ställa upp i Liberalernas provval i Stockholms län till riksdagen. Min stora politiska erfarenhet från framförallt kommunalpolitikens olika områden och min erfarenhet och kunskap om svensk arbetsmarknad och trygghetssystemen gör jag den bedömningen att jag skulle kunna stärka Liberalernas profil inom många områden.

De frågor jag främst skulle vilja arbeta med ligger framför allt inom fyra viktiga politikområden som kommer att få stor betydelse de kommande åren. De är inte rangordnade:

  • Socialförsäkringar inklusive pensioner.  Inkomstbortfallsprincipen måste även i framtiden vara grunden för socialförsäkringssystemet. Den ger individen trygghet och ger systemet en bred förankring. Även pensionssystemet måste ge den enskilde en rimlig pension.
  • Arbetsmarknaden. Stora förändringar sker inom arbetsmarknaden och Sverige måste då ha ett utbildningssystem som ger den enskilde möjligheter att kompetensutvecklas. Ett bra skolsystem och en kvalitativ högstående högskola och forskning är nödvändigt för att Sverige skall hänga med i konkurrensen. Grundprincipen för arbetsmarknaden måste vara att arbetsmarknadens parter blir de överens om de förändringar som behöver göras. Arbetsförmedlingen har spelat ut sin roll och kan ersättas av andra aktörer.
  • Bostäder och byggande. De kommande åren måste det byggas mycket bostäder och det behövs byggas bostäder i princip i hela landet. Regelsystemet behöver förändras och förenklas. Det behövs  byggas en mix av olika bostäder med olika upplåtelseformer och storlekar. Sverige är i behov av ett system som gynnar enskildas bostadssparande. En viktig bostadsfråga som ofta glöms bort i Sverige är de äldres behov av olika typer av trygghetsboenden.
  • Infrastruktur. Sverige är stort och glest befolkat. Det ställer stora krav på en infrastruktur som minskar avstånden. Det kan ske genom en IT-utveckling i hela landet och satsning på  utbyggnad av vägar, järnvägar och annan spårbunden trafik i vårt land. Avstånden måste minska. En utbyggnad av höghastighetståg är oerhört kostsamt och riskerar att bli en gökunge som tränger ut andra viktiga investeringar.

Lite kort bakgrund om mig

Jag är född och uppväxt i Tumba, Ljungskile och Göteborg. Jag flyttade till Stockholm 1980 för att studera juridik och bor sedan 1983 i Solna. Jag har jobbat som lärare i juridik, jurist inom fastighetsfinansiering och haft olika roller inom Saco och Jusek och var kommunalråd i Solna under många år med framförallt ansvar för stadsbyggnadsfrågor i  vid bemärkelse och övergripande kommunledningsfrågor men även jobbat politiskt med kultur och jämställdhet.

Läs även mer om mig på min blogg under rubriken – Om mig.

Vandra runt Mont Blanc

Anders Ekegrens foto.

Att vandra runt Mont Blanc är den stora klassikern för alla vandrare, oftast kallad för Tour du Mont Blanc. Första gången jag gick runt Mont Blanc var 1997, dvs för 20 år sedan. Då hade vi med oss all packning under vandringen. Nu 20 år senare gjorde vi en enklare variant vilket innebär att vår packning åkte minibuss under hela resan och att vi bara bar med oss det som vi behövde för dagen.

Jag kan varmt rekommendera turen. Du går i ett oerhört vackert landskap och den här resan tog oss genom tre länder: Frankrike, Italien och Schweiz. Mont Blanc är alltid närvarande även om du inte alltid ser berget.

Det är en av de mer tuffa vandringar man kan göra. Vi gick över 10 mil på sex dagar. Alla som har vandrat vet ju att det måttet inte är så viktigt. Det är hur mycket upp och ner som gäller. Uppskattningsvis gick vi över 6000 meter upp och över 5000 meter nedför under vår vandring. Det kändes.

I år reste vi med Prima Travel, som vi gjort flera gånger tidigare. Vi började och slutade vår vandring i den kända franska vinterstaden Chamonix som inte bara är en känd vintersportort utan även är en populär ort för olika sommaridrotter, där vandringen är en populär aktivitet.  Vi gick sedan vidare till de två mindre franska orterna Les Contamines och Les Chapieux innan vi gick till den populära italienska turistorten Courmayeur. Därefter gick turen vidare till de schweiziska mindre orterna  Campex och Trient innan vi åter vandrade mot Chamonix.

Att vandra runt Mont Blanc är speciellt: Vandringen har alltid ett förhållande till Mont Blanc, du passerar genom tre länder, storslagen och omväxlande natur, vandringen är tuff – mycket upp och ner och skiljer sig på det sättet markant mot vandringar i Sverige. Det är mycket populärt att vandra runt Mont Blanc. Många amerikanska ungdomar och äldre japaner som vandrar.

Att vandra för ”från hytte till hytte”, även om bagaget åker minibuss skiljer sig också mycket från när man ligger still på en ort och gör dagsvandringar. Du måste vara i hyfsad form alla dagar. Du kan inte hoppa över någon vandringsdag. Det finns ingen vilodag då du kan göra något helt annat och det finns oftast inte två varianter av vandring varje dag. Det blir en tuffare vandringen helt enkelt. Det som var bra med resan var att i bland åkte vi buss till utgångspunkt för vandringen och slapp därför en del tråkiga transportsträckor.

I Prima Travels klassificering är resan en 4 av 5 möjliga kängor. Dvs en tuffare vandring en genomsnittet. Man behöver vara tränad. Jag själv drabbades av förkylning/allergi under 12-14 dagar i juni och tappade 6-7 viktiga träningspass så det blev tuffa dagar. På midsommarafton undrade om jag ens skulle kunna åka med på resan så ur det perspektivet var det en framgång. De 10 dagarnas träning alldeles inför resan och en stark vilja gav resultat.

Har du vandrat i Alpmiljö tidigare så tycker jag att du skall ta chansen och vandra Tour du Mont Blanc. Det är en klassiker du inte får missa.

Bilden ovan visar Mont Blanc på vägen ner till en av Chamonix förorter.

Läs mer om mina vandringar

Att vandra i Andorra

Att vandra i Val d´isére.

Prima travels information  om Tour du Mont Blanc

 

Tre ministrar riskerar att drabbas av misstroendeförklaring

Transportstyrelsens outsourcing av sin IT-verksamhet, som strider i vartfall mot tre lagar, håller på att utvecklas till en mardröm för statsminister Stefan Löfven. Tre ministrar, Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultquist, riskerar att drabbas av en misstroendeförklaring då Allianspartierna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet kan tänkas föreslå detta för en eller flera statsråd.

Att statsministern, för att rädda regeringens anseende, offrar Anna Johansson vore inte så märkligt. Hennes uppgifter till media,  att hon inget visste förrän i januari i år är inte så trovärdigt när inrikesministern och försvarsministern och hennes egen statssekreterare kände till omfattningen av transportstyrelssens beslut. Särskilt med tanke på att transportstyrelsens ligger under hennes eget departement. Anna Johansson har som  minister var osynlig och ointressant trots att hon ansvarar för det högintressanta infrastrukturområdet. Hur hon blev minister är det många som frågar sig. Att offra henne är inget problem. Hade vi inte varit så nära valet hade det nog redan skett i en regeringsombildning.

Betydligt värre vore det om Anders Ygeman och Peter Hultqvist skulle drabbas av en misstroendeförklaring som fick majoritet i riksdagen och de fick lämna sina ministerposter. Detta skulle drabba regeringen hårt, dels ett stort nederlag för statsminister Stefan Löfven som skulle drabbas av ett svidande nederlag på ett sätt som inte drabbat någon regering i modern tid. Han skulle dessutom bli av med två ministrar som hitintills har varit framgångsrika som ministrar och som åtnjuter högt förtroende hos allmänheten. Frågan som också måste ställas är om regeringen kan sitta kvar om hela tre statsråd får gå. Och det är inte säkert att Stefan Löfven själv kommer att undgå kritik om det visar sig att han kände till vad som hänt och inte har agerat.