Birgitta Ohlsson måste toppa Liberalernas EU-lista

Om det är något val, förutom kommunalval, där det är viktigt med kända och etablerade politiker är det när vi skall välja våra ledamöter till EU-parlamentet. Det har visat sig flera gånger sedan 1995. Den mest kända av dem alla är Marit Paulsen som inte främst var känd som politiker utan som författare, debattör och krutgumma  med en stor portion pedagogisk talang och folklighet. Och dessutom med stora kunskaper om EU och politik.

Även andra partier har haft kunniga men också kända företrädare som kristdemokraternas Lars Adaktusson och moderaternas Anna Maria Corazza Bildt som har fått många personkryss och dragit många väljare till partiet

Efter Liberalernas märkliga hantering av Cecilia Wikström finns det i dag endast en person som skulle kunna lyfta Liberalerna och få partiet kvar i EU-parlamentet – och det är Birgitta Ohlsson.

Birgitta har allting som skulle kunna göra henne till en framgångsrik Europaparlamentariker och vallokomotiv för liberalerna

Birgitta har allting som skulle kunna göra henne till en framgångsrik Europaparlamentariker och vallokomotiv för liberalerna.

  1. Hon är mycket välkänd. När hon var aktiv politiker var hon den enda politikern utanför partiledarkretsen som skapat sig en egen politisk plattform. Hon kommer att vara helt outstanding bland kandidaterna och framför allt i jämförelse med kandidaterna från moderaterna och socialdemokraterna, vars kandidater mer präglas av att de inte platser i den svenska politiken och helt enkelt skall till Bryssel för att lösa partiernas problem på hemmaplan.
  2. Hon har gedigna erfarenheter och kunskaper inom EU-politiken. Hon har varit riksdagsledamot och Liberalernas utrikespolitiska talesperson men framför allt Sveriges EU-minister 2010-2014 och uppskattad internationellt. Hon har bla blivit utnämnd till officer av franska hederslegionen för sitt arbete för Europa. Under sin tid som EU-minister befolkade hon kanske inte dagligen morgonsofforna men inte långt ifrån.
  3. Hon kan mobilisera väljare. Hon fick nästan 15 % av Liberalernas personkryss i valet till riksdagen 2014. Hon skulle kunna mobilisera många unga väljare, yngre kvinnor och väljare som är positiva till EU med sin starka övertygelse. Det sistnämnda är mycket viktigt i ett val där många partier försöker distansera sig från EU.
  4. Hon skulle ta plats i EU-parlamentet med sin tyngd och erfarenhet. Jag frågade alltid min kommunalrådskollega i Solna Anders Gustâv (m) varför han inte ville bli EU-parlamentariker. Han svarade alltid att man inte blir intressant i EU om man inte varit minister tidigare. Jag tror att det är något överdrivet men det går inte heller att bortse helt ifrån.
  5. Med Birgitta Ohlsson som förstanamn skulle intresset för Liberalerna och EU-valet öka betydligt. Hon skulle komma in i parlamentet och kanske fixa ett mandat till. Hon skulle bli den lysande stjärnan i EU-valet. Och liberalerna är i stort behov av en stjärna för i dagsläget finns det inga ytterligare lysande stjärnor på den liberala stjärnhimlen som är på väg till Bryssel.

 

Märklig kritik från M, KD, SD och tidningen ETC mot att värnskatten tas bort.

I slutet av 80-talet drev skattebetalarna en kampanj – Hälften kvar på en löneökning. Tanken var att ingen skulle betala mer än hälften i skatt på en löneökning. Och hälften kvar var det bärande temat i århundradets skattereform 1991 mellan socialdemokraterna och dåvarande Folkpartiet, numera Liberalerna.

Men det dröjde inte längre förrän den dåvarande regeringen föll för trycket från vänstern i sitt eget parti och införde 1995 en särskild ”värnskatt”, som en del av saneringen av de offentliga finanserna. Tanken var att den skulle vara kortvarig men som så många andra skatter som införs blir de kvar. Skattehöjningen genomfördes genom att den statliga skatten för inkomståren höjdes 1995-1998 höjdes från 20 % till 25 %. Värnskatten avskaffades från och med 1999 men ersattes av en extra statlig inkomstskatt på 5 % procentenheter över en viss nivå även om den i dagligt tal kallas för värnskatt.

Genom att kommunalskatterna har höjts hela tiden och ligger i genomsnittligt betydligt över den tänkta nivån på 30 kronor av en inkomst på 100 kronor är det allt fler som inte får behålla – hälften kvar på en inkomst och med värnskatten, ja i vissa kommuner är det snart 60 % i skatt.

Sverige har ett av de högsta skattetrycken i världen. Och ett särskilt problem är de höjda marginalskatterna. Det gör det mindre intressant att ta på sig extra arbetsuppgifter och nytt arbete. Men ett särskilt problem är att det i en internationell värld gör det svårare att rekrytera personal från andra länder. Svensk forskning och svenska företag är mycket beroende av att kunna rekrytera högutbildad personal från andra länder. Vårt språk, höga skatter och att andra länder har intressanta forskarmiljöer gör att vi har svårare att rekrytera personal.

Det är därför utomordentligt att Liberalerna tillsammans med Centerpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att ta bort värnskatten 2020. En stor framgång för Liberalerna.

Moderaterna har hela tiden jobbat för att behålla värnskatten av taktiska skäl trots att skatten drar in förhållandevis lite pengar till skatten, hämmar arbetsviljan och därmed ekonomin och strider mot partiets grundläggande syn på skatter.

Men den som är mest kritisk till att ta bort värnskatten är Ebba Busch Thor (KD) som i Dagens Industri (19-01-30) säger att

”Det är en felaktig prioritering i ett läge där så många upplever att man inte kan lita på att välfärden leverera det man ska kunna förväntar sig: att polisen kommer och utreder brott och att man får en operation i tid. Vi anser att det ska prioriteras framför stora ofinansierade skattesänkningar för de allra rikaste”, säger hon.

Det hade lika väl kunnat vara Jonas Sjöstedt(V) eller vänstertidskriften ETC som hade uttryckt sig på detta sätt. Det är djupt olyckligt att partier som KD och M ägnar sig åt populistisk politik. Det är inte som så att det bara finns en viss mängd pengar som alla måste dela på. Genom en ansvarsfull ekonomisk politik och ett skattesystem som skapar förnyelse och tillväxt kan kakan bli större. Det lärde oss redan 1700-talets nationalekonomer hoppas att den kunskapen även får spridning till moderater och kristdemokrater.

 

Efter valet – Vad händer med bostadspolitiken?

 

Bilden kan innehålla: en eller flera personer, personer som står och inomhus

Det var temat för Bostadsforums frukostmöte. Inbjudna var fyra riksdagsledmöter med ansvar för bostadspolitik eller ekonomisk politik. Alla var rörande överens om att bostadspolitiken måste reformeras, men på vilket sätt rådde  det delade meningar om.

Liberalernas  Mats Persson ansåg att det behövs långsiktiga lösningar som det är bra om det finns en bred politisk enighet om. Man skall inte lägga fokus på PBL, Plan- och bygglagen Det är på skattesidan förändringarna skall ske. Johan Löfstrand (S) ansåg att hållbarhetsfrågorna skall prioriteras och att det är för mycket marknad, men konkurrensen fungerar inte. Den uppfattningen delades inte av Mats Green(M) som snarare ansåg att marknaden måste få större utrymme och en viktig kommunal fråga är att snabba upp arbetet med detaljplaner och korta ner handläggningstiderna med flera år ute i kommunerna.

Mats Persson(L) oroade sig för att bostadsmarknaden har drabbats av pyspunka. Bostadsbyggandet faller dramatiskt och kommer att få långsiktiga konsekvenser. Nooshi Dadostar (V) anser att bostadsmarknaden lider av systemfel.  Bostadsbyggandet minskar men behoven av nya bostäder är stora. Man borde sätta press på aktörerna och kommunerna måste jobba hårt med att få fram nya detaljplaner.

Normen borde vara att man äger sin bostad ansåg Liberalernas Mats Persson. Där är Norge en förebild. Finanspolitik är inte det samma som bostadspolitik. Politikerna lägger för mycket ansvar på, exempelvis finansinspektionen. Det är viktigare att hantera ränteavdragen än att införa amorteringskrav på unga bostadsköpare. I den frågan ansåg Nooshi Dadgostan (V) att kostnadsneutralitet mellan olika upplåtelseformer är viktigt.

På den sista frågan från moderatorn Madeleine Sjöstrand, Storsthlm svarade alla ett rungande ja – det behövs en bostadsminister i den nya regeringen oavsett hur den kommer att se ut.

En viktig fråga som jag saknade i debatten är hur man skall kunna se till att personer med låga inkomster  får en bostad. Den frågan skyr alla politiker som pesten. Såväl nyproducerade bostadsrätter som hyresrätter blir väldigt dyra. Det är inga låginkomsttagare som flyttar in i en nyproducerad trea eller fyra. Det är för dyrt helt enkelt.

Norge nämndes i debatten som ett föredöme när det gäller att äga sitt boende. I Norge kom Arbeiderpartiet, socialdemokraternas motsvarighet i Norge, fram till att det är viktigt att alla kan äga sin bostad. Det har gjort att Norge har gått en helt annan väg än Sverige där socialdemokraterna ansåg att hyresrätten skull bli normen.

Frukostseminariet arrangerades av Bostadsforum, som är ett samarbetsorgan  i Stockholms län mellan Stockholms byggmästareförening och StorSthlm.

På bilden från vänster: Mats Persson(L),  Nooshi Dadgostan (V), Mats Green (M) och Johan Löfstrand(S).

 

Nu – blågrönt styre även i Solna

I dag (2018-10-15), kom beskedet. Alliansen i Solna har kommit överens med Miljöpartiet att gemensamt styra Solna under den kommande mandatperioden. Det kommer att bli en stark, blocköverskridande majoritet som får 35 av kommunfullmäktiges 61 mandat mot 21 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samt fem för Sverigedemokraterna. Nu påbörjas arbetet med att ta fram en gemensam politisk plattform.

Det är väldigt bra att denna nya majoritet skapas. Den blir en tydlig majoritet som inte blir beroende av något av ytterlighetspartierna. I  en politisk majoritet får Miljöpartiet chansen att förverkliga sina idéer.Det kommer också att stärka de gröna krafterna inom majoriteten när Liberalerna och Centerpartiet nu får sällskap av Miljöpartiet. Jag är säker på att miljöarbetet kommer att ta fart då Miljöpartiet kommer att ta med sig många intressanta förslag in i arbetet. Men även inom kultur, fritid, infrastruktur, likabehandling och sociala frågor kommer Miljöpartiet att bidra på ett positivt.

 

 

 

Spännande med blågrönt styre i Stockholm och SLL

i går blev det klart att Miljöpartiet samarbetar med Alliansen i Stockholms stad och man är klara med fördelningen av landstingsråd mellan partierna i Stockholms läns landsting och arbetar med att ta fram en politisk plattform.

Genom dessa överenskommelser skapas tydliga majoriteter i kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige och såväl Vänsterpartiet som  och Sverigedemokraterna står helt utan inflytande.

Det finns nog flera anledningar till varför Miljöpartiet lämnar det rödgröna samarbetet

– De har lärt sig att inget växer i närheten av Socialdemokraterna på riksplanet eller i de stora kommunerna. S ser hela tiden till det som är bäst för det egna partiet och det är svårt att se vad Miljöpartiet har fått igenom den gångna mandatperioden i Stockholm.

– De har fått igenom viktiga politiska segrar med snabb effekt som att stoppa Nobelcenter och  Apple-butiken i Kungsträdgården. Viktiga symbolfrågor för en ny politik.

– Det kommer att ske flera tydliga miljösatsningar som nya naturreservat, solceller, satsning på luft och vattendrag, biologisk mångfald och cykling.

– Inflytandet för ytterkantspartierna stoppas och vad som har varit särskilt viktigt för Miljöpartiet är att SD inte får ett inflytande.

Jag tycker att det är mycket intressant att få med sig Miljöpartiet i olika samarbeten ute i kommuner. Det hade varit intressant även på riksplanet men efter årets riksdagsval kan inte Alliansen och Miljöpartiet skapa en majoritet i riksdagen.

Det finns en skeptisism bland många Allianspolitiker mot Miljöpartiet. På vissa ställen kan det vara befogat. Men efter den stora väljarflykten från partiet kommer mycket att omprövas. I många kommuner vore ett samarbete mellan Alliansen och Miljöpartiet bra. Inte bara för att hålla Sverigedemokraterna utanför. Det skulle ge Alliansen en grönare profil och det kommer att behövas med tanke på de klimatförändringar vi står inför.

Bra trafiklösningar för Sjövägen och Råsundavägen

Anders Ekegrens foto.

Sjövägens  vara eller icke vara har varit en diskussion i årtioenden. Råsundavägens brister, framför allt för cykeltrafiken har uppmärksammats bla i samband med framtagandet av Solnas cykelplan. Tekniska nämnden har fattat beslut det senaste året som har omdanat vägarna på ett påtagligt sätt.

Det är för många välkänt att jag har förespråkat att Sjövägen skulle stängas av helt och hållet för trafik och bara vara öppen för genomfart för sk blåljusmyndigheter. Det hade varit en möjlig väg och skapat  ett mer sammanhängande grönområde Råstasjön-Lötsjön och förstärkt naturreservatet. Tekniska nämnden har dock fattat ett annat beslut. Att  enkelrikta Sjövägen så att det bara går att köra från Råsunda mot Enköpingsvägen. Trots att det inte var mitt ursprungliga förslag anser jag att lösningen har blivit mycket bra. Trafiken har minskat rejält även på den sträcka där det går att köra på Sjövägen och omgivande gator. Troligtvis har många hittat andra vägar att köra på och att bilförare mot Enköpigsvägen måste lämna företräde för de som kör på Råsta strandväg har gjort att Sjövägens funktion som smitväg har blivit mindre attraktiv. Det har också blivit cykelbanor på båda sidorna av Sjövägen med gott om utrymme för cyklister att mötas. Och dessutom förstärkt grönkänslan när jag går över Sjövägen vid Råstasjöns sydöstra strand.

Anders Ekegrens foto.

Råsundavägen har inte varit en bra cykelväg. Konflikterna med bilisterna har varit många och blev inte bättre av den ombyggnad som genomfördes för 15 år sedan. Syftet var gott. För att förbättra för gångtrafikanterna att komma över Råsundavägen skapades refuger vid övergångsställena. Det var bra för fotgängare men ökade konflikten mellan cyklister och bilar. Såväl när jag cyklade som när jag kör bil kändes det inte bra vid refugerna.

Den enkla lösning som har skapats är att minska refugerna och skapa separata cykelfält. Det har blivit mycket bra. Bilarna kör på sin del och cyklisterna på sin. Det är mycket sällan jag sett någon bil eller cyklist som inte färdas på sin del av Råsundavägen.

Som råsundabo sedan 35 år tillbaka är jag mycket nöjd med resultatet.

Vandra i franska Pyrenéerna

Anders Ekegrens foto.

Årets vandring gick till franska Pyrenéerna  i sydöstra Frankrike i närheten till spanska gränsen i det  departementet Pyrenées Orientales.  En del av Frankrike som är ganska okänt för de flesta svenskar men är ett stort turistmål för vinterturister, främst utförsåkning men även för vandrare under sommaren i de inre delarna av området.

I den här delen av Europa har vi tidigare vandrat i och runt Andorra och i Baskien men just i den här delen av Pyrenéerna är det första gången. Det var också första gången vi åkte med resebyrån Pathfinder Travels och det blev en positiv överraskning.

Vi bodde alla nätter, utom en natt på ett litet familjehotell hotel Lassus i den lilla byn Bolquére. Inget lyxhotell precis men med en fullt godtagbar standard som på kvällarna bjöd på mycket god mat av katalansk karaktär. Området är en del av franska Katalonien.

Vandringarna var något lättare än vanligt men resan var också klassad som en två av tre möjliga i svårighetsgrad.

Helhetsbetyget blir högt för den här resan. Jag har varit på ett 20-tal organiserade vandringsresor under 25 års tid och frågan är om inte detta är den bästa resan jag varit på. Det jag särskilt vill lyfta upp är följande:

  • En liten grupp på 12 personer(max) gör att alla lär känna varandra och det blir en bra sammanhållning i gruppen.
  • En svensk guide som varit bosatt i Frankrike i 20 år som kan franska, utbildad guide med en bra kännedom om de lokala förhållanden och bergen vi skall vandra i.
  • Varierande vandringar med olika inriktningar, allt från dagens första vandring med inriktning mot djur och växtligheter till sista dagens toppbestigning av Cambre d Àze (Åsneryggen). Lagom långa turer.
  • De som av olika skäl inte kunde/ville följa med dagens vandring hittade olika andra alternativ som att åka med det lokala tåget eller egna lite lättare vandringar i närområdet.
  • Visst vi var inte så, max 12, på våra vandringar. Men guiden Kim Falck skall ha en eloge för att han på ett smidigt sätt ledde gruppen, så att den blev en grupp trots olika förutsättningar, där även den snabbaste och de som inte var lika snabba blev en del av en helhet där alla blev sedda och uppmärksammade även om man låg lite efter. Dessutom ordning och reda. Tydliga tidsangivelser. Nu är det rast i 30 minuter, nu går vi om fem minuter etc.
  • En mycket bra sak som jag aldrig varit med tidigare är att vissa dagar avslutades med en utflykt, till borgbyn Mont Louis, den helt fantastiska kalkstensgrottan i Fontrabiouse och de naturligt varma källorna i Llo.
  • Maten under hela resan var bra utom de något knapphändiga franska frukostarna. Maten på vårt hotell var genuint lokal och vi var inte bara på en vandringsresa utan en lukullisk upplevelse utöver det vanliga. Köket serverade lokala rätter som i sig var en upplevelse. Ofta kalv i olika former.
  • Pricken över it var när vi en kväll åkte till restaurangen ”l Escudella” i byn Via. En restaurant som också är en antikvitetsbutik där allt är till salu. Oslagbar miljö och en helt suverän måltid där gruppen sitter runt ett bord och stämningen blir oslagbar ju längre kväller lider.
  • Många vandringsresor upplevs som dyra. Den här resan är prisvärd. Man får mycket valuta för pengarna. Mycket ingår. Vin till maten, lunchpaket med bra innehåll och flera utflykter. Så när resan är betald har man inte så stora utgifter under själva resan.
  • En liten, men snygg gest är att guiden varje dag tog med sig lokala korvar och ostar och dryck till vandrarna. Och kaffe kokat på plats.

Årets vandring i Franska Pyrenéerna blev en mycket positiv upplevelse. De flesta vandringsresor är bra men den här var utöver det vanliga. Den kan klart rekommenderas.

Läs även mina blogginlägg om

Här har jag vandrat tidigare från 1986 och framåt:

Vandring är perfekt om man vill kombinera motion med nya upplevelser och nya trevliga bekantskaper. Vi är tre personer som har vandrat tillsammans sedan 1994 (från början var vi fler men av olika skäl har vi under årens lopp har skaran reducerats). De flesta åren vandrar vi men några år har vi cyklat på Irland och i Frankrike (Alsace), Holland och Danmark. Vandrat har vi gjort i Sverige (Norra Padjelantaleden, Grövelsjön), Norge (Hardangervidda, Jotunheimen, de flesta turerna under perioden 1986-1998), Skottland (West Highland Way), Wales, Andorra, Spanien (Mallorca, Baskien och runt Andorra ), Frankrike(flera platser) och Italien (Mont Blanc), Schweiz (Samnaun), Österrike, Slovenien, Bulgarien och Rumänien. Vissa år har vi planerat resan själva eller med hjälp av något lokalt företag. Vissa år har vi rest med företag som Sundquist Buss, WI-resor, Prima Travel eller Äventyrsresor.