Category Archives: Uncategorized

Tre ministrar riskerar att drabbas av misstroendeförklaring

Transportstyrelsens outsourcing av sin IT-verksamhet, som strider i vartfall mot tre lagar, håller på att utvecklas till en mardröm för statsminister Stefan Löfven. Tre ministrar, Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultquist, riskerar att drabbas av en misstroendeförklaring då Allianspartierna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet kan tänkas föreslå detta för en eller flera statsråd.

Att statsministern, för att rädda regeringens anseende, offrar Anna Johansson vore inte så märkligt. Hennes uppgifter till media,  att hon inget visste förrän i januari i år är inte så trovärdigt när inrikesministern och försvarsministern och hennes egen statssekreterare kände till omfattningen av transportstyrelssens beslut. Särskilt med tanke på att transportstyrelsens ligger under hennes eget departement. Anna Johansson har som  minister var osynlig och ointressant trots att hon ansvarar för det högintressanta infrastrukturområdet. Hur hon blev minister är det många som frågar sig. Att offra henne är inget problem. Hade vi inte varit så nära valet hade det nog redan skett i en regeringsombildning.

Betydligt värre vore det om Anders Ygeman och Peter Hultqvist skulle drabbas av en misstroendeförklaring som fick majoritet i riksdagen och de fick lämna sina ministerposter. Detta skulle drabba regeringen hårt, dels ett stort nederlag för statsminister Stefan Löfven som skulle drabbas av ett svidande nederlag på ett sätt som inte drabbat någon regering i modern tid. Han skulle dessutom bli av med två ministrar som hitintills har varit framgångsrika som ministrar och som åtnjuter högt förtroende hos allmänheten. Frågan som också måste ställas är om regeringen kan sitta kvar om hela tre statsråd får gå. Och det är inte säkert att Stefan Löfven själv kommer att undgå kritik om det visar sig att han kände till vad som hänt och inte har agerat.

Michael Nyqvist och Millenniumfilmerna gav bra skjuts åt filmen i Stockholm-Mälardalen

Michael Nyqvist vid premiären av filmen Colonia i Österrike 2016.

I dag var vi många  som med bestörtning tog emot beskedet att skådespelaren Michael Nyqvist hade avlidit efter en längre tids sjukdom. Han var utan tvivel en av Sveriges bästa skådespelare och gjorde framträdande roller i Tillsammans, Grabben i graven bredvid, Millenniumfilmerna och Den allvarsamma leken för att bara nämna några av de filmer som han var med i.

För filmen och för Filmregion Stockholm-Mälardalen spelade Michael Nyqvist en stor och viktig roll. From i början av 1990-talet regionaliserades filmen i Sverige. Under årtionden hade kanske 90 % av all film spelats in i Stockholmsområdet. På några är hade situationen förändrats radikalt och kanske bara 10 % spelades in i vårt område.

Med Milleniumfilmerna kom Stockholm-Mälardalen åter med i leken. Genom att Filmregionen hade fått Stockholms stad och privata finansiärer att gå in med de sista tre miljoner kronorna kunde filmens Stockholmsscener spelas in i Stockholm, Nacka med flera kommuner i regionen. Utan de pengarna hade filmen spelats in på Västkusten helt och hållet.

Filmen blev en formidabel succé och intäkterna till Stockholmsregionen blev betydande i form av inköp under inspelningarna, marknadsföring av Stockholm och Sverige samt ökad turism. Som den manlige huvudrollsinnehavaren bidrag han starkt till succén. En undersökningsbyrå uppskattade intäkterna för regionen till 1 miljarder kronor. Detta gjorde att Stockholm blev en intressant inspelningsplats.

Jag träffade Michael Nyqvist vid flera tillfällen. Han ställde upp på flera arrangemang som Filmregion Stockholm-Mälardalen genomförde med anledning av Millenniumfilmerna och för att marknadsföra filmen i vår region. Han var en stor och viktig ambassadör för filmen och för oss. Han var ju en oerhört framgångsrik skådespelare. Som person var han väldigt lättsam. Sprang man på honom på stan eller någon lunchrestaurant hade han alltid några ord över. En stor skådespelare och en väldigt trevlig människa har lämnat oss alldeles för tidigt.

Läs även mitt tidigare inlägg om Millenniumfilmernas ekonomiska effekter på regionen i mitt blogginlägg – Millenniumfilmerna ger positiva effekter i Stockholm Mälardalen.

Går det att åka tåg söder om Stockholm

Dagen innan midsommar drabbades 10.000 tals passagerare som skulle resa från Stockholm C söderut av ett totalstopp på åtskilliga timmar innan de förhoppningsvis kom i väg till sina slutdestinationer. För många innebar det att de blev kraftigt försenade eller kanske inte ens hann fram till midsommarfirandet.  Och för vissa blev det att bo på hotell. Orsaken var så enkel som en kabelbrand.

Dagen innan midsommar är ju en extrem olycklig dag för tågförseningar. Det kan bara vara julhelgen som kommer i paritet.

Hade detta varit en enstaka händelse så hade det inte varit ett så stort problem. Olyckor händer hela tiden. Problemet är att det mellan sträckan Stockholm södra och Södertälje hela tiden inträffar incidenter som leder till korta förseningar eller timslånga för såväl pendeltåg som tåg till Göteborg och Malmö.

Och bättre blir det inte. Jag har i många år åkt tåg såväl privat som i tjänsten. De förseningar i tid och omfattning som nu är har jag aldrig varit med om tidigare. Att åka till Västerås eller Uppsala är oftast inget problem förutom vintertid. Men att åka till Eskilstuna, Nyköping eller Göteborg. Då vet man aldrig om man kommer fram i tid.

Om det inte sker en förändring är risken stor att såväl företag som privatpersoner undviker att etablerar sig i de områden som kontinuerligt drabbas av tågförseningar.

Ingen riksdagsmajoritet är utan ansvar i denna fråga. Det är årtionden av försummelser av järnvägsnätet som hela tiden visar sig. Som en paradox så utreder staten möjligheten att införa hastighetståg. Det kan knappast vara rätt prioritering. Det behövs stora pengar att rusta upp och förbättra det befintliga järnvägsnätet. Det borde vara första prioritet. Och ännu bättre vore det om de politiska partierna kunde bli överens om en långsiktig plan över järnvägsinvesteringar som inte förändrades oavsett vilka som sitter vid makten

Annie Lööf borde bli Alliansens statsministerkandidat

Nu är det bara något mer än ett år till riksdagsvalet 2018. Väljareopinionerna förändras hela tiden. Den stora förändringen inträffade dock efter moderaternas utspel i januari när partiet ville samarbeta med Sverigedemokraterna. Därefter har moderaternas kräftgång accelererat och Centerpartiet stadigt ökat i opinionen och Sverigedemokraterna tagit över moderaterna roll som Sveriges näst största parti. Så även i SIFOs väljarundersökning som publicerades i dag. Moderaterna når sin lägsta siffra sedan 2003 och får bara 15,9 % och Centerpartiet ökar till 13,4 %. Mellan M och C skiljer det bara 2,5 %. Även Liberalerna ökar till 6,2 %.

Det finns i dag flera skäl för att Annie Lööf skall bli Alliansens statsministerkandidat.

1. Sammantaget är C och L nu större än M och Kd. Och blir det inget tydligt vi mot dom val riskerar KD att tappa taktikrösterna från moderaterna och därmed hamna utanför riksdagen. Mittpunkten i Alliansen kommer därför att ligga på C och L och det är därför rimligt att det största av mittenpartierna tar statsministerposten.

2. Det är inte troligt att något av de traditionella blocken får egen majoritet. Den som blir statsminister måste kunna hämta stöd hos andra partier och där har Lööf betydligt större möjligheter än Kinberg Batra. Och kanske blir C större än M.

3. Lööf har ett mycket starkt stöd hos väljarna. Hela 35 % av väljarna har stort eller mycket stort förtroende för henne i en undersökning av Novus i maj. Kinberg Batra har rasat till 20 %.

4. Alliansens ledare måste utstråla framgång och framtidstro. Där har Lööf ett strategiskt övertag mot Kinberg Batra som dessutom är kraftigt ifrågasatt i sitt eget parti.

Inget, förutom att Moderaterna fortfarande är något större än C talar för att Anna Kinberg Batra skall bli Alliansens statsministerkandidat. Det är nu dags att sätta ner foten om Alliansen fortfarande skall ha en chans att erövra regeringsmakten.

Det är knappast AKB:s fel att liberalerna och de konservativa inom M splittrats

1970 var ett katastrofval för  Moderaterna Partiet fick i efterdyningarna av 1968 endast 11,5 procent av rösterna och gjorde sitt sämsta val hittills. Under de kommande åren pågick ett förnyelsearbete inom partiet som blev mycket framgångsrikt och 1979 blev partiet det största borgerliga partiet och har varit det sedan dess. En av framgångsfaktorerna var att partiet behöll mycket av sina konservativa värderingar men fler och fler liberala idéer  anammades och fram till i våras upplevdes partiet nog som ett liberalkonservativt parti med betoning på liberal. Denna inriktning var särskilt stark under Fredrik Reinfeldts tid då många allmänborgerliga väljare med liberal inriktning röstade på partiet. Partiet tonade ner frågor som försvar och rättssäkerhet, ville framställa sig som det nya arbetarpartiet med betoning på ekonomi, välfärd och arbetslinjen. Under Fredrik Reinfeldts tid var moderaterna mycket lyckosamma och fick hela 30,1 % av rösterna 2010 och var bara 0,6 % mindre än socialdemokraterna.

Den slutsats jag drar är att moderaterna har slitits isär av Sverigedemokraterna. Partiet har lyckats, genom sin flyktingkritiska retorik, delat moderaterna i en liberal och konservativ del. Raset började redan med Reinfeldts uttalande om öppna hjärtan i valrörelsens slutskede 2010 fick få många moderatväljare att rösta på Sverigedemokraterna.

Ett historiskt misstag var uttalanden om samarbete med Sverigedemokraterna i januari i år. Ett uttalande som Anna Kinberg Batra gjorde som enligt moderater jag talat med inte var hennes initiativ utan något hon nödgades göra. Initiativet blev förödande för moderaterna och för Alliansens trovärdighet. Det var inte början på moderaternas väljarförluster men fick dessa att accelerera. Och det värsta var att tappet gick till såväl Sverigedemokraterna som till Centerpartiet. Det värsta som kan hända ett parti. Vad man en gör så tappar man åt endera sidan. Och särskilt de kvinnliga väljarna har sökt sig till Centerpartiet. Moderaterna är nu mindre än Sverigedemokraterna i alla opinionsundersökningar och Centerpartiet närmar sig moderaterna siffror även om de fortfarande är några procentenheter mindre än moderaterna.

De senaste dagarna har fokus varit på att byta ut partiledarna Anna Kinberg Batra. Hon har inte varit särskilt framgångsrik. Ingen visionär, ingen retoriker, ingen stark debattör och med en framtoning som en medelålders moderatkvinna  från Östermalm. Att byta ut Kinberg Batra är knappast en lösning på moderaternas problem. Moderaternas problem är större än så. De saknar en tydlig politisk kompass och har varit alltför fokuserade på att förhålla sig till andra partier.

Men frågan är om inte den moderaterna framgångssagan där liberala och konservativa krafter har lyckats samlas i partiet nu börjar närma sig ett slut. Kan verkligen moderaterna läka de sår som har uppstått och vill de liberala tillbaka då både Centerparitet och Liberalerna är ett intressant alternativ. Moderaterna blir kanske ett parti på något större än 12 %.  Konceptet som gjorde partiet till en stark politisk kraft under nästan 40 år. Kanske blir de kommande målen att bli bättre än 1948 och 1952 års andrakammarval med 12,3 respektive 14,4 % av rösterna.

 

Filmen Kungens val är lika aktuell i dag som 1940.

Kungens val

I lördags kväll såg jag den norska filmen kungens val. Filmen handlar om den tyska invasionen av Norge den 9 november och de kommande dagarna. Den norska regeringen och kung Haakon VII får ett ultimatum. Norge måste välja mellan fullständig kapitulation och att överlämna makten till förrädaren Vidkun Quisling eller fullt krig. Kungen väljer, tillsammans med regeringen, att säga nej till de tyska kraven.

Filmen är intressant på många sätt. Den ger en bra beskrivning av den rådande situationen 1940 och visar på en naivitet inför de antidemokratiska rörelserna på 1930-talet. Något över 60 år sedan var Sverige och övriga Europa lika naiva.

1930-talets diktaturer, främst Tyskland och Italien växte sig starka och upprustade sitt försvar. Norges försvar var svagt. Det är talande när den norske statsministern Johan Nygaardsvold hävdade att Norges neutralitet skulle skydda landet. Landet blev överraskat av anfallet och någon mobilering hade inte skett tidigare och efter anfallet hackade regeringens beslutskraft betydligt.

Sverige under 2000-talets början visade på samma naivitet som Norge under 1930-talet(och även Sverige för delen). Sovjetunionens fall 1989 och demokratiseringen av Östeuropa under 1990-talet skapade en stor optimism. I Europa skulle det aldrig bli mer krig. Så blev det inte. Krig på Balkan, Krig mellan Ryssland och Georgien. Rysslands invasion av Krim. Vad vill Ryssland ha mer?

Trots att Putin tidigt visade på sina ambitioner fortsatte Sverige att avrusta. 2002 års försvarsbeslut var förödande. Landet avrustades i snabb takt och det strategiskt viktiga Gotland förlorade helt sitt försvar. En ö som den amerikanske generalen David Perkins sa är som ett osänkbart hangarfartyg mitt i Östersjön. Det gick tom så långt att den dåvarande finansministern Anders Borg ansåg att försvaret är ett särintresse.

När Sverige nu åter börjar upprusta är det att bygga upp det som man avvecklade. Det är mycket stora ekonomiska förluster som gjorts under avvecklingen.

Det gäller inte bara att analysera konsekvenserna av andra världskriget. Minst lika viktigt är att studera bakgrunden till andra världskriget. På den punkten har de politiker som var ansvariga för försvaret under 2000-talet inte lärt sig något av 1930-talets politiker. Sorgligt men sant.

Filmen är ett intressant tidsdokument. Ett måste för alla som är intresserade av Norden och andra världskriget. Dessutom är det många bra skådespelarprestationer och en påkostad film – hela 65 miljoner norska kronor. Gå och se den!

 

 

Katastrofalt beslut om premiepensionssystemet skulle avskaffas

De senaste månaderna har det pågått en livlig diskussion om premiepensionssystemets vara eller inte vara. Bakgrunden är att ett antal fondbolag inte har upplevts som seriösa och deras avgiftsuttag är alldeles för stora. Givetvis skall inte det få förekomma och det finns brister i systemet som måste rättas till. Kontrollen av bolaget på Fondtorget måste bli bättre och man kan fråga sig om 800 fonder verkligen är rimligt. Det skulle räcka med betydligt färre.

Men att skrota hela premiepensionssystemet skulle enligt mitt förmenade få förödande konsekvenser, speciellt för de yngre.

Många vill ändra i systemet. Ja, tom avskaffa ppm.  Framför allt vill pensionärsorganisationerna få till en förändring men även socialdemokraterna och LO har gjort uttalanden i den riktningen.  Initialt var det sänkningen av pensionerna 2010 som startade debatten och förespråkare dök upp för att föra över pengar från premiepensionen till inkomstpensionssystemet. Allt för att förhindra att pensionerna sänks igen. Den andra utlysande faktorn var skandalerna med några oseriösa fondbolag.

Premiepensionssystemet har dock många fördelar. Det är den enskilda personen som förfogar över de 2,5 % som avsätts till ppm. Det går inte att föra över pengarna till inkomstpensionen och fördela ut pengarna fritt till de som är pensionärer i dag.

Den enskilde kan själv placera sina pengar. Undersökningar visar att det inte är de med högst inkomst som placerar sina pensionspengar bäst. Många låginkomsttagare har placerat sina pengar bra. För låginkomsttagare kanske det här är enda möjligheten att få placera pengar.

Jag tillhör de som har placerat mina själv. Jag har inte lagt ner mycket tid på detta men har ändock lyckats placera mina pengar på ett bra, sätt så utvecklingen har varit bättre än för inkomstpensionen. Så är det för väldigt många. Ett avskaffande av ppm skulle leda till sämre pensioner i framtiden. Risken är framför allt stor för de yngre arbetstagarna.

Intresset och kunskapen om placeringar, fonder och aktier samt om samhällsekonomin i stort ökar när fler måste fundera på hur pensionen skall förvaltas.

Men behöver det inte göras förändringar i pp-systemet. Ja, det gör det och jag ser framför allt tre saker som måste förändras.

För det första så måste kontrollen över de bolag som har fonder i systemet kraftigt utökas och förbättras.

För det andra så kan antalet fonder minska betydligt. 800 fonder är alldeles för många. Ett brett utbud av indexfonder för olika marknader är en bra grund att stå på då många fonder har svårt att överträffa indexfonderna. Dessa är också mycket billigare. Sedan kan fondtorget kompletteras med ytterligare fonder.

Det tredje är att ge pensionsspararna möjlighet att spara i enskilda aktier. Kostnaden skulle då ytterligare kunna sänkas och spararna får mer pengar till pensionen. Varje % som kostnaden kan minska leder till högre pensioner.