Etikettarkiv: lIberalerna

Varför är tandvården inte en del av sjukvården?

I torsdags besökte jag min tandläkare. Varje gång jag besöker tandläkaren tänker jag på vilka stora kostnader tandvården kan bli för enskilda personer. Den här gången kom jag lindrigt undan men det har hänt att kostnaderna för tandvård har landat på över 10.000 kronor. Jag klarar sådana överraskningar men för personer som lever på en låg pension eller har en låg inkomst är detta kostnader som är svåra att klara av.

Fram till 90-talskrisen var ersättningsnivåerna i svensk tandvård ganska bra. Men som en del av att sanera krisen så försämrades nivåerna rejält inom tandvården och den enskilde fick betala större delen av kostnaderna. Trots att 90-talskrisen är borta för länge sedan ligger fortfarande nivåerna i tandvårdsbidraget kvar på låga nivåer.

I grunden anser jag att det är fel att munnen inte är en del av kroppen. Taxan är helt annorlunda uppbyggd för kroppens krämpor än för tandens trots att vi alla vet att problem med tänderna kan skapa stora problem och lidande för den enskilde. Jag vågar påstå att bra tandvård har blivit en klassfråga.

Det är märkligt att inget parti har drivit frågan med framgång om att tanden skall behandlas på samma sätt som den övriga kroppen. Ja, i alla fall sett till att nivåerna i ersättningssystemen har förbättrats.

Det har motionerats på Liberalernas landsmöten om en förändrad syn på tandvården men svaren från partistyrelsen har varit njugga och inget landsmöte har beslutat om någon förändrad syn på munnens roll inom sjukvården.

En statlig utredning presenterade i mars i år – När behovet får styra – ett tandvårdssystem för en mer jämlik tandhälsa SOU 2021:8 är ett förslag i rätt riktning men förslaget är att förändringarna skall träda i kraft först 15 januari 2026,

För Liberalerna utifrån ett socialliberalt perspektiv, borde det vara självklart, att jobba för att tandvården skall vara en del av sjukvården. Det skulle förbättra tandhälsan hos stora delar av befolkningen och utjämna de klasskillnader som faktiskt finns mellan de som har råd och inte råd till tandvård.

Foto:Jordan

Ja, fler poliser behövs, men hela rättskedjan måste fungera.

Polis, åklagare, domstolar, tull och kriminalvården är viktiga delar som måste samspela och fungera för att vi skall kunna bekämpa den växande gängkriminaliteten och den internationella brottsligheten. Myndigheterna måste ges ökade resurser och befogenheter för att klara sitt uppdrag. Personalen måste känna trygghet och ges utvecklingsmöjligheter

Varje dag förespråkar de politiska partierna fler poliser. Inget fel i det. Fler poliser behövs. Men sällan för de politiska partierna fram att hela rättskedjan måste fungera. Med rättskedjan menas alla de myndigheter som är en del av den kedja av myndigheter som jobbar med att beivra brott. Hela kedjan måste fungera. Polisen är en viktig del, men de andra myndigheterna åklagare, domstolarna och kriminalvården måste ses som en helhet för att vi effektivt skall kunna bekämpa brottsligheten.

Polismyndigheten behöver fler poliser och mer resurser för att effektivt kunna verka brottsbekämpande över hela landet. Men den fråga som ofta glöms bort är att poliser med traditionell polisutbildning måste få vidareutbildning och kompletteras med andra högskoleutbildade inom olika juridiska områden, analys, IT, miljö, psykologi, ekonomi, språk mm för att kunna bekämpa den kvalificerade och internationella brottslighet som i dag växer sig stark.

Men det behövs en åklagarmyndighet som för rättsprocessen vidare till domstolarna. Åklagarna behöver bli fler. Politikerna utökar hela tiden vad som skall anses som en brottslig gärning och polisens framgångsrika brottsbekämpning som sker med hjälp av utländsk polis leder till att betydligt fler brottslingar lagförs i ganska avancerade processer.

Detta ställer krav på domstolarna som skall hantera fler och mer komplicera rättegångar som kan ta flera veckor att genomföra. Till detta krävs det ytterligare resurser.

Att fler kriminella, och speciellt gängkriminella döms till långa fängelsestraff leder till att fängelseplatserna inte räcker till samtidigt som säkerhetsklassningen på fängelserna ökar.

En myndighet som lätt glöms bort är tullen som har en väldigt viktig funktion för att dels stoppa införseln av narkotika och vapen till Sverige. Tullen borde ha en större roll att stoppa utförseln av föremål som stjäls via olika typer av inbrott hos företag och privatpersoner.

För att vi skall kunna få stopp på gängkriminaliteten och den internationella brottsligheten måste alla ovanstående myndigheter tillföras resurser och det måste skapas arbetsmiljöer som känns trygga, utvecklande med goda karriärmöjligheter. I dag kan det vara svårt att rekrytera till polisutbildningen och det är svårt att rekrytera domare även till universitets-/och residensstäder

För att få stopp på rekryteringen till kriminella miljöer krävs inte bara detta. Då krävs en bredare politisk palett som Liberalerna har föreslagit i Förortslyftet där liberalerna anser att det förutom brottsbekämpning behövs satsa på skolan, minska arbetslösheten, satsning på demokratiska värden och tryggare bostadsområden.

Att få hela rättskedjan att fungera och bli effektiv är en av politikens viktigaste frågor i dag. Skjutningarna, som egentligen borde kallas för vad det är – mord eller mordförsök, skapar stor otrygghet inte bara i den områden där de sker utan många är i dag oroliga för att själv drabbas då skjutningarna i dag även sker på restauranter, frisörsalonger, köpcentrum och vanliga gator. I dag är det inte bara ett problem för de traditionella utanförskapsområdena i Norra Botkyrka, Järvafältet, Angered eller Rosengård. Skjutningarna sker även utanför dessa områden.

Detta skapar misstro mot politiken och blir en grogrund för att extrema partier och organisationer växer sig starka.

För Liberalerna måste frågan om att Hela rättskedjan måste fungera vara en av de viktigaste frågorna inför valet. Det kommer jag att jobba för.

Det finns en tredje väg för Liberalerna i regeringsfrågan

Efter förra valet ansåg jag att Liberalerna borde släppt fram Ulf Kristersson som statsminister. Det bästa vore om han bildat en ren moderatregering (lättast att bilda majoriteter) men en M-KD regering hade varit acceptabelt. Liberalerna och Centern hade kunnat samarbetat med regeringen – och tror jag – kunnat få ett stort inflytande över regeringens politik. Januariavtalet och Vänsterns samarbete med Socialdemokraterna visar att man inte måste sitta i en regeringen för att få inflytande. I denna roll hade L och C kunnat förhindra den högervridning som har skett inom svensk politik.

I dag är läget annorlunda. Sverigedemokraterna har stärkt sin ställning i svensk politik. KD har närmat sig SD och flörtar ganska vilt med deras väljare och Moderaterna är inte samma parti som under Reinfeldts tid. Sverigedemokraterna har länge jobbat för ett konservativt block i svensk politik och frågan är om de inte håller på att lyckas.

När detta blogginlägg skrivs är det dagen innan det viktiga partirådet söndagen den 28 mars. På partirådet skall Liberalerna ta ställning till hur partiet skall ställa sig i regeringsfrågan. Partistyrelsen vill att att Liberalerna skall ingå i en borgerlig regering bestående av L, C, Kd och M. Denna regering kan stödja sig på Sverigedemokraterna. Frågan är om ens detta är realistiskt med tanke på Centerns tydliga ställningstagande mot att ingå i en regering stödd av Sverigedemokraterna. Då blir det bara tre partier kvar.

Jag hade aldrig trott att partiet skulle vara beredda att ingå i en regering som är beroende av Sverigedemokraternas stöd. Det scenariot fanns inte i min politiska karta. Det finns en nedlåtande attityd inom Liberalerna gentemot SD. Många Liberaler tror att SD tycker att en borgerlig regering är bättre än en socialdemokratisk regering och skulle släppa fram den utan att ställa krav. Detta resonemang är helt fel. Precis som C och L ställde tydliga krav på S kommer Sverigedemokraterna att ställa långtgående krav på en borgerlig regering för att stödja den. Och det är inte frågan om ett nytt regemente i Skåne utan givetvis att de vill få igenom de centrala delarna av sitt partiprogram. Och de kanske inte nöjer sig med det. Det är helt klart att SD vill sitta i en regering efter nästa val eller efter 2026. Deras partisekreterare Richard Jomshof visst ju redan i programmet 30 minuter i onsdags vilken ministerpost han vill ha.

Man skall inte underskatta SD. De har en målmedveten och kunnig partiledning. De vet vad de vill och hur de skall uppnå målen. De har självförtroende och deras mål är givetvis att bli landets största och statsbärande parti och de kan mycket väl lyckas.

Jag har av flera skäl följt den politiska utvecklingen i de kommuner i Skåne och Blekinge som styrs av Sverigedemokraterna och Moderaterna med ibland stöd från andra partier. Den slutsats man kan dra är att de får igenom sin politik och det är inte Moderaterna som påverkar SD utan att det är SD som påverkar Moderaterna. Deras slogan är ju förändring på riktigt.

En regering som stöds av SD kommer ju givetvis att gå i nationalkonservativ riktning. Knappast i liberal riktning då liberalismen är SDs huvudmotståndare. De anser dessutom att Liberalerna är ett helt onödigt parti som borde åka ur riksdagen. Frågan är ens om SD skulle släppa fram en regering där Liberalerna ingår och det verkar även som om KD inte är sugen på att ha med Liberalerna i en regering om man skall tro Ebba Buschs uttalanden de senaste veckorna.

Frågan är hur Liberalerna skall hantera den uppkomna situationen. Den splittrar verkligen partiet. Jag har varit medlem sedan 1976 och aldrig har partiet stått inför en sådan utmaning som nu. Partiet kommer inte att splittras. Ett parti med 2,8 % av rösterna kan knappast splittras men risken är stor, om partistyrelsens förslag vinner på söndag, att många kommer att lämna Liberalerna eller minska sin aktivitet i partiet och vänta på bättre tider.

En väg som jag bedömer är möjlig, som kan accepteras av flertalet av Liberalernas medlemmar, är att Liberalerna släpper fram en M-Kd regering under förutsättning att man får igenom förslag som går i Liberal riktning. Att partiet under den kommande mandatperioden kan samarbeta med en M/KD regeringen i olika sakfrågor så länge som de går i liberal riktning. Är regeringens förslag oacceptabla är det bara att säga nej.

Birgitta Ohlsson måste toppa Liberalernas EU-lista

Om det är något val, förutom kommunalval, där det är viktigt med kända och etablerade politiker är det när vi skall välja våra ledamöter till EU-parlamentet. Det har visat sig flera gånger sedan 1995. Den mest kända av dem alla är Marit Paulsen som inte främst var känd som politiker utan som författare, debattör och krutgumma  med en stor portion pedagogisk talang och folklighet. Och dessutom med stora kunskaper om EU och politik.

Även andra partier har haft kunniga men också kända företrädare som kristdemokraternas Lars Adaktusson och moderaternas Anna Maria Corazza Bildt som har fått många personkryss och dragit många väljare till partiet

Efter Liberalernas märkliga hantering av Cecilia Wikström finns det i dag endast en person som skulle kunna lyfta Liberalerna och få partiet kvar i EU-parlamentet – och det är Birgitta Ohlsson.

Birgitta har allting som skulle kunna göra henne till en framgångsrik Europaparlamentariker och vallokomotiv för liberalerna

Birgitta har allting som skulle kunna göra henne till en framgångsrik Europaparlamentariker och vallokomotiv för liberalerna.

  1. Hon är mycket välkänd. När hon var aktiv politiker var hon den enda politikern utanför partiledarkretsen som skapat sig en egen politisk plattform. Hon kommer att vara helt outstanding bland kandidaterna och framför allt i jämförelse med kandidaterna från moderaterna och socialdemokraterna, vars kandidater mer präglas av att de inte platser i den svenska politiken och helt enkelt skall till Bryssel för att lösa partiernas problem på hemmaplan.
  2. Hon har gedigna erfarenheter och kunskaper inom EU-politiken. Hon har varit riksdagsledamot och Liberalernas utrikespolitiska talesperson men framför allt Sveriges EU-minister 2010-2014 och uppskattad internationellt. Hon har bla blivit utnämnd till officer av franska hederslegionen för sitt arbete för Europa. Under sin tid som EU-minister befolkade hon kanske inte dagligen morgonsofforna men inte långt ifrån.
  3. Hon kan mobilisera väljare. Hon fick nästan 15 % av Liberalernas personkryss i valet till riksdagen 2014. Hon skulle kunna mobilisera många unga väljare, yngre kvinnor och väljare som är positiva till EU med sin starka övertygelse. Det sistnämnda är mycket viktigt i ett val där många partier försöker distansera sig från EU.
  4. Hon skulle ta plats i EU-parlamentet med sin tyngd och erfarenhet. Jag frågade alltid min kommunalrådskollega i Solna Anders Gustâv (m) varför han inte ville bli EU-parlamentariker. Han svarade alltid att man inte blir intressant i EU om man inte varit minister tidigare. Jag tror att det är något överdrivet men det går inte heller att bortse helt ifrån.
  5. Med Birgitta Ohlsson som förstanamn skulle intresset för Liberalerna och EU-valet öka betydligt. Hon skulle komma in i parlamentet och kanske fixa ett mandat till. Hon skulle bli den lysande stjärnan i EU-valet. Och liberalerna är i stort behov av en stjärna för i dagsläget finns det inga ytterligare lysande stjärnor på den liberala stjärnhimlen som är på väg till Bryssel.

 

Märklig kritik från M, KD, SD och tidningen ETC mot att värnskatten tas bort.

I slutet av 80-talet drev skattebetalarna en kampanj – Hälften kvar på en löneökning. Tanken var att ingen skulle betala mer än hälften i skatt på en löneökning. Och hälften kvar var det bärande temat i århundradets skattereform 1991 mellan socialdemokraterna och dåvarande Folkpartiet, numera Liberalerna.

Men det dröjde inte längre förrän den dåvarande regeringen föll för trycket från vänstern i sitt eget parti och införde 1995 en särskild ”värnskatt”, som en del av saneringen av de offentliga finanserna. Tanken var att den skulle vara kortvarig men som så många andra skatter som införs blir de kvar. Skattehöjningen genomfördes genom att den statliga skatten för inkomståren höjdes 1995-1998 höjdes från 20 % till 25 %. Värnskatten avskaffades från och med 1999 men ersattes av en extra statlig inkomstskatt på 5 % procentenheter över en viss nivå även om den i dagligt tal kallas för värnskatt.

Genom att kommunalskatterna har höjts hela tiden och ligger i genomsnittligt betydligt över den tänkta nivån på 30 kronor av en inkomst på 100 kronor är det allt fler som inte får behålla – hälften kvar på en inkomst och med värnskatten, ja i vissa kommuner är det snart 60 % i skatt.

Sverige har ett av de högsta skattetrycken i världen. Och ett särskilt problem är de höjda marginalskatterna. Det gör det mindre intressant att ta på sig extra arbetsuppgifter och nytt arbete. Men ett särskilt problem är att det i en internationell värld gör det svårare att rekrytera personal från andra länder. Svensk forskning och svenska företag är mycket beroende av att kunna rekrytera högutbildad personal från andra länder. Vårt språk, höga skatter och att andra länder har intressanta forskarmiljöer gör att vi har svårare att rekrytera personal.

Det är därför utomordentligt att Liberalerna tillsammans med Centerpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att ta bort värnskatten 2020. En stor framgång för Liberalerna.

Moderaterna har hela tiden jobbat för att behålla värnskatten av taktiska skäl trots att skatten drar in förhållandevis lite pengar till skatten, hämmar arbetsviljan och därmed ekonomin och strider mot partiets grundläggande syn på skatter.

Men den som är mest kritisk till att ta bort värnskatten är Ebba Busch Thor (KD) som i Dagens Industri (19-01-30) säger att

”Det är en felaktig prioritering i ett läge där så många upplever att man inte kan lita på att välfärden leverera det man ska kunna förväntar sig: att polisen kommer och utreder brott och att man får en operation i tid. Vi anser att det ska prioriteras framför stora ofinansierade skattesänkningar för de allra rikaste”, säger hon.

Det hade lika väl kunnat vara Jonas Sjöstedt(V) eller vänstertidskriften ETC som hade uttryckt sig på detta sätt. Det är djupt olyckligt att partier som KD och M ägnar sig åt populistisk politik. Det är inte som så att det bara finns en viss mängd pengar som alla måste dela på. Genom en ansvarsfull ekonomisk politik och ett skattesystem som skapar förnyelse och tillväxt kan kakan bli större. Det lärde oss redan 1700-talets nationalekonomer hoppas att den kunskapen även får spridning till moderater och kristdemokrater.

 

Nu – blågrönt styre även i Solna

I dag (2018-10-15), kom beskedet. Alliansen i Solna har kommit överens med Miljöpartiet att gemensamt styra Solna under den kommande mandatperioden. Det kommer att bli en stark, blocköverskridande majoritet som får 35 av kommunfullmäktiges 61 mandat mot 21 mandat för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet samt fem för Sverigedemokraterna. Nu påbörjas arbetet med att ta fram en gemensam politisk plattform.

Det är väldigt bra att denna nya majoritet skapas. Den blir en tydlig majoritet som inte blir beroende av något av ytterlighetspartierna. I  en politisk majoritet får Miljöpartiet chansen att förverkliga sina idéer.Det kommer också att stärka de gröna krafterna inom majoriteten när Liberalerna och Centerpartiet nu får sällskap av Miljöpartiet. Jag är säker på att miljöarbetet kommer att ta fart då Miljöpartiet kommer att ta med sig många intressanta förslag in i arbetet. Men även inom kultur, fritid, infrastruktur, likabehandling och sociala frågor kommer Miljöpartiet att bidra på ett positivt.

 

 

 

Liberalerna saknar en berättelse som vinner val

I dag börjar Liberalernas landsmöte. Partiet har det kämpigt. I opinionen ligger partiet runt valresultatet och någon gång då och då över valresultatet. Men partiet lyfter inte i opinionen.

Ingen kan klaga på att partiet inte syns i media. Partiledaren Jan Björklund är en flitig gäst på de olika TV-kanalerna och gör oftast  bra i från sig. Även andra liberaler kommer fram i media. För inte så länge sedan medverkade exempelvis den ekonomiska talespersonen Mats Persson i Agenda och talade på ett förtroendefullt sätt om partiets syn på pensioner.

I många frågor kommer partiets syn fram på ett bra sätt. Fortfarande är partiet starkt i skolfrågan och har fått en profil i LSS-frågan och försvarsfrågan. Men partiet toppar ingen fråga längre då socialdemokraterna har gått om oss i skolfrågan.

Det som är Liberalernas stora problem är att partiet inte har en liberal berättelse. En färdriktning för framtiden. För ett ideeburet ideologiskt parti utan starka väljargrupper som ställer upp för partiet i vått och torrt är det nödvändigt. Med åtta partier i riksdagen och ännu fler i kommunal- och landstings/regionvalen måste ett parti upplevas som tydligt och konsekvent för att kunna sticka ut och locka väljare.

Det gör inte Liberalerna i dag. Och nu brådskar det. Landsmötet måste i viktiga, socialliberala frågor hamna ideologiskt rätt. De enskilda frågorna måste bli en del av en helhet, en liberal berättelse som hänger i hop. En berättelse som engagerar väljarna och får dem  att inse att Liberalerna är Sveriges liberala parti.   För ganska många väljare finns det andra partier som de anser spelar den rollen. Det måste Liberalernas landsmöte ändra på.

 

 

Moderaternas närmande till SD är årtiondets största politiska felbedömning

Moderaternas närmande till Sverigedemokraterna är årets största politiska händelse och snabbt ritade utspelet om den politiska kartan. Frågan är om inte utspelet kommer att bli årtiondets största politiska misstag. Vi får gå tillbaka till när LO tvingade in Mona Sahlin i ett samarbete med Vänsterpartiet som fick stora politiska följder för socialdemokraterna.

Utspelet var särskilt anmärkningsvärt med tanke på Anna Kinberg Batra bara någon vecka innan utspelet sa att något samarbete med Sverigedemokraterna inte är aktuellt.

Utspelet har fått många ödesdigra konsekvenser för Moderaterna och Alliansen. Alliansen framstår som djupt splittrade och fokus hamnar inte längre på att kritisera regeringen utan den politiska debatten handlar om vem som vill leka med vem.

Opinionsmässigt blev utspelet en total flopp för moderaterna. Partiet tappade 2,1 %  i Svd/SIFO och tappar över 5 % i Expressens undersökning. Samtidigt ökar de tre andra Allianspartierna och Centern med 2,3 % till den högsta siffran sedan 1990. Och nu mullrar det i leden. I fredagens Aktuellt uttalade sig tre ledande moderater;  landstingsrådet Kristoffer Tamsons, kommunalrådet Pehr Granfalk och förre försvarsministern Mikael Odenberg negativt om hur partiet positionerar sig.

En intressant fråga blir hur utvecklingen kommer att bli för de andra Allianspartierna. Det börjar bli allt tydligare att alliansen delas upp i ett liberalt block med Centerpartiet och Liberalerna och ett konservativt med Moderaterna och Kristdemokraterna. Centerpartiet med Annie Lööf i spetsen går från klarhet till klarhet. Och mycket talar för att framgångskurva kommer att fortsätta uppåt men ytterligare framgångar behövs i opinionen för att hon skall kunna utmana Anna Kinberg Batra om att vara borgerlighetens ledande politiker.

Även Anna Kinberg Batra påverkas. Hon upplevs mer och mer som en svag ledare som inte kunde hålla emot de delar av partiet som inte ser några problem med att samarbeta med Moderaterna. Jag har den senaste veckan talat med många moderater som är djupt upprörda över utspelet och flera har begärt utträde ur moderaterna. Moderaterna håller på att utvecklas till ett djupt splittrat parti.

Men det stora problemet med utspelet är att Moderaterna har legitimerat Sverigedemokraterna som ett rumsrent parti. För många väljare är nu  SD ett parti bland många andra. Och inget talar för att Moderaternas tapp till SD kommer att minska. Snarare tvärtom. Det är inte omöjligt att SD blir större än moderaterna i nästa val nu när Moderaterna läcker väljare till såväl SD som till övriga Allianspartier

Nytt politiskt landskap: M, Kd och Sverigedemokraterna bildar det nya konservativa blocket

Frågan är om inte torsdagen den 19 januari 2017 blir ett datum som går till historien. Mycket talar för att det var sista dagen med gänget inom Alliansen och att det bildades ett helt nytt konservativt block bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Det  interna trycket blev alldeles för stort för Anna Kinberg Batra. Det finns många moderater som till vilket pris som helst vill fälla regeringen och inte har så mycket emot att bilda en regeringen med eller stöd av Sverigedemokraterna. Dessutom skall ett samarbete i riksdagens utskott påbörjas. Men det var en snabb omsvängning. För en vecka sedan meddelade Kinberg Batra att det inte skulle bli någon gemensam alliansmotion om budgeten. I oktober sa hon att något samarbete med Sverigedemokraterna inte är aktuellt.

För ett kommande Allianssamarbete var det ett riktigt sänke. Allianskollegerna meddelades med ett sms på onsdagskvällen om utspelet. Att ställas inför fullbordat faktum för Centerpartiet och Liberalerna gör ett fortsatt Allianssamarbete svårt om inte omöjligt. Bara kristdemokraterna hoppade på moderaternas utspel.

Mycket talar för att det politiska landskapet nu  ritats om och består av ett vänsterblock, ett liberalt block med Centerpartiet och Liberalerna samt ett konservativt med Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Det är svårt att se taktiken i moderaterna utspel. Moderaterna tappar i opinionen och tappet till Sverigedemokraterna och Centern har fortsatt efter valet. Men inget talar för att utspelet skulle stärka moderaternas ställning på sikt. Kinberg Batra har förlorat sin roll som Alliansledare. Varför skulle stödet minska för Sverigedemokraterna nu när M och Kd har legitimerat dem som regeringsunderlag. De moderater som gillade Fredrik Reinfeldts politik kommer fortsatt att söka sig till Centerpartiet och Liberalerna.

Om det bildas en konservativ regering efter valet får de ett svårt parlamentariskt läge. De tre partierna kan få över 40 % om kristdemokraterna klarar spärren. De kommer inte själva att få majoritet och kommer inte få något som helst stöd av vänsterblocket. De blir helt beroende av C och L.

Det förändrade politiska landskapet kan helt enkelt innebär ett mycket stort inflytande för Centerpartiet och Liberalerna. De kanske bildar regering? En revansch för de en gång så starka mittenpartierna.

Sverige måste rusta upp försvaret snabbt nu när Ryssland är redo för nytt storkrig

Sverige rustade ner sitt försvar från 1990-talet och framåt på ett sätt som är svårt att hitta sitt motstycke någon annanstans i världen. Sverige hade under 1950-talet en av Världens starkaste flygvapen och kunde mobilisera flera 100.000-tals man. I dag kan Sverige mobilisera 46.300 personer inklusive hemvärn och reservofficerare enligt Svenska Dagbladet 2016-10-24. Att nedrustningen fortsatte med 2005-års försvarsbeslut trots att president Putin som valdes för sin första mandatperiod 2000 redan då visade att det inte var nedrustningens väg han valde.

Många i Sverige anser att lösningen på Sveriges bristande försvar kan lösas med att Sverige går med i NATO. Problemet är bara att NATO knappast är en garanti för att inte Sverige skulle drabbas av en militär invasion.

Även NATO har nedrustat och av de 300.000 amerikanska soldater som fanns i Europa under det kalla krigets tid finns de flesta på andra platser i Världen. De gamla stormakterna Storbritannien och Frankrike samt Tyskland har i dag svårt att mobilisera större militära förband. Och skulle Trump  vinna valet kommer intresset för att försvara Europa att svalna.

Ryssland har gått i motsatt riktning än vad Väst har gjort. Ryssland är förberedda för ett nytt storkrig. De får lätt i hop över 100.000 man på sina övningar. Enligt Svenska Dagbladet kan Ryssland mobilisera 65000 soldater inom en  radie av 300 mil med mindre än 72 timmars varsel. Sverige och även övriga Västeuropa kan snabbt överraskas av ett anfall och Sverige kan på intet sätt försvara sig och även de Baltiska staterna och Polen skulle få det svårt att hålla stånd.

Många partier, även mitt eget Liberalerna, sätter stor tilltro till ett NATO-medlemskap. Liberalerna, till skillnad mot alla andra partier, vill satsa mer pengar på försvaret. Men även dessa pengar är otillräckliga. Sverige måste omgående inleda en snabb och bred upprustning av det svenska försvaret. Det är knappast troligt att den fördubbling av försvarsutgifter under en 5-års period skulle räcka.

Sverige kan inte lita på att NATO kan försvara oss. NATO kan knappt försvara sig själva och ta ansvar för sina egna medlemsländer. Risken är betydande enligt såväl Bertelmans utredning 2015 och Bringeus 2016, att Sverige dras med med i en konflikt oavsett vi vill det eller ej.

Sverige behöver snabbt och omgående rusta upp sitt försvar. Det finns ett gammalt talesätt som säger att Varje land har en armé, sin egen eller någon annans. Sverige i dag har knappast en egen fungerande armé och någon annans armé är snarare Ryssland än NATO. Och det bådar inte gott inför framtiden