Etikettarkiv: Vänsterpartiet

Är det skamligt att bygga nytt i miljonprogrammet?

I veckan när Solna kommunfullmäktige hade sammanträde hade en ledamot lagt en interpellation om hyresrättsbyggande som utvecklades till en debatt om det är skamligt att förtäta miljonprogrammet. En ledamot från Vänsterpartiet tyckte att det var skamligt av oss borgare, dvs Alliansens företrädare att vilja bygga nya hus inom miljonprogramsområdena. En överraskande ståndpunkt för att komma från västerhåll.

Miljonprogrammet som byggdes i slutet av 60-talet och början av 70-talet innebar att en miljon bostäder byggdes under 10 års tid. De nya bostadsområdena var storskaliga, trafikseparerade, handel och service var koncentrerade till ett centrum och arbetsplatserna var få. De byggdes på ett sätt som stod i stark kontrast till stenstaden med sitt rutnät för trafik och bebyggelse  med bostäder, arbetsplatser och service integrerade De flesta områdena fick snabbt dåligt rykte och de har i dag utvecklats till utanförskapsområden med stora integrationsproblem. Det gäller inte alla men väldigt många. I Solna finns det dock inget område som klassas som ett utanförskapsområde.

De som blev problemområden när de byggdes är det även idag. Jag växte upp i Göteborg under 60- och talet. Områdena blev snabbt stigmatiserade och följande händelse visar hur det var. Jag jobbade fler år i Pressbyrån och åkte och jobbade på många ställen i staden. Och en personalsekreterare på kontoret konstaterade följande: – Ja, du Anders. Du är den enda av våra extraanställda som inte bor i Angered som kan tänka dig att jobba i Hjällbo, Hammarkulletorget eller någon annanstans i Angeredsområdets olika stadsdelar. Ingen annan vill åka dit.

Jag delar inte alls Vänsterpartistens analys. Jag tror att det vore väldigt bra att förtäta miljonprogrammets stadsdelar. Speciellt med tanke på att våra miljonprogramsområden i Solna  har stora förutsättningar att bli bra. Det måste givetvis ske på ett bra sätt med hänsyn till den befintliga miljön men en förtätning skulle skapa många pluseffekter. Fler invånare ger fler personer som handlar i butiker och utnyttjar den lokala servicen. Det är bra. För de gamla stadsdelarna har oftast tappat befolkning. Det går att skapa bättre trafikmiljöer där gatan kan integreras med bostäder, service och arbetsplatser på ett naturligt sätt.

En faktor som oftast glöms bort är att det oftast är de kommunala bostadsbolagen som äger mark i stadsdelarna. Det ger bolagen möjlighet att bygga på egen mark vilket möjliggör att bostadsprojekt som inte hade varit realistiska att genomföra nu går att genomföra pga att de ekonomiskt går i hop.

Och ofta är det en stor andel hyresrätter som byggs även om det för områdena är bra med olika upplåtelseformer.

Att bygga fler bostäder i centrala lägen i Solna kan aldrig vara fel. Det är bra för alla inblandade. Det borde även vänsterpartiet inse.

 

DÖ är död. Men vad händer nu?

I fredags beslutade Kristdemokraterna att inte i fortsättningen ställa sig bakom Decemberöverenskommelsen. Bara några timmar efter beslutet hade alla andra partiledare för Alliansen sagt att Decemberöverenskommelsen är död.

Att DÖ inte skulle hålla över två mandatperioder var nog ganska givet. I december var det många som tyckte det var mycket bra att inte det blev ett nyval i mars 2015. Men redan när uppgörelsen slöts mellan jul och nyår fanns det intern kritik i alla Allianspartier även om den var kraftigast inom moderaterna. Kritiken inom partierna har successivt växt. Sverigedemokraterna har kunnat framstå som det ända oppositionspartiet och när regeringen inte på något sätt har genomfört några av de över 100 tillkännagivanden som riksdagen har beslutat om framstod Allianspartierna som maktlösa. Till detta skall läggas att Vänsterpartiet har kunna presentera flera överenskommelser med regeringen som vrider politiken ännu mer åt vänster. Det blev alldeles för mycket för många men att överenskommelsen inte höll ett år är ändå för mig något förvånande.

Men vad händer nu? Media har intervjuat många segerrusiga kristdemokrater sedan i fredags men få har kunnat säga vad som kommer att ske. Något märkligt kan jag tycka då kristdemokraterna är det parti som, exempelvis verkligen inte borde se fram emot ett nyval om det blir resultat.

jag tror att följande kommer att hända.

  1. regeringen kommer att i större utsträckning söka sig mot mitten. Vänsterpartiet som har haft en stark förhandlingsposition gentemot regeringen tappar den och blir mer och mer ointressant som parti.
  2. Det är mycket troligt att Allianspartierna samarbetar mindre och i praktiken har alla Allianspartier ett stort behov till ökad profilering. M, FP och Kd har det tydligt. C känner att de ligger bra till opinionsmässigt men är 7 % något att skryta med.
  3. Det kommer i det korta perspektivet inte att bli något nyval. Inget parti förutom möjligtvis Sverigedemokraterna har något att vinna på ett nyval. Och risken för att det skulle förändra den parlamentariska situationen är liten.

Detta borde ske

Stefan Löfven borde upplösa regeringen och bilda en ren socialdemokratisk regeringen. Det ansåg jag redan efter valet och nu finns chansen. En socialdemokratisk regeringen skulle få betydligt större möjligheter att styra landet utan att först behöva samråda inom regeringen och slippa många av de aparta förslag som miljöpartiet har och för fram.

vad händer på sikt?

Vad händer på sikt? Det är det mycket svårt att sia om. Kommer den politiska kartan att ritas om. Sverigedemokraternas snabba framgångar kommer att omöjliggöra att det under överskådlig kommer att kunna bildas majoritetsregeringar. Det finns många borgerliga politiker inom framför allt moderaterna och kristdemokraterna som tror att det är möjligt att bilda en Alliansregeringen som under perioden 2010-2014. De bortser ifrån att Sverigedemokraterna inte kommer att bli något passivt stöd för en Alliansregering utan de kommer att ställa långtgående krav på att få igenom sina frågor för att stödja regeringen. De kommer nog inte vilja att bli en del av regeringen. Problemen för deras samarbetspartier i de övriga nordiska länderna visar på att ett missnöjesparti inte klarar av att vara i regeringsställning.

Vad kan ske i framtiden?

  1. Alliansen finns kvar men kommer politiskt att politiskt luckras upp då partierna vill profilera sig. De kommer inte kunna bilda regering så länge Sverigedemokraterna är så stora. Motståndet hos många Allianspolitiker är stort mot ett samarbete med Sverigedemokraterna.
  2. Kanske blir det blockpolitikens död. Den parlamentariska situationen med ett starkt SD gör att det blir nödvändigt att börja samarbete över blockgränserna.
  3. Många tror att DÖs död är till stor nackdel för socialdemokraterna. Jag är inte så säker på detta. Det kan snarare bli så att en socialdemokratisk minoritetsregering framstår som den ända möjligheten att styra landet.

Men hur det verkligen blir vet ingen. Kanske står vi inför en brytningstid för politiken på riksplanet. Svaret på frågan vet vi först efter valet 2018 eller om det mot förmodan blir ett nyval kan vi få svaret snabbare. Men vem är intresserad av ett nyval? Kanske inte ens Sverigedemokraterna.

Decemberuppgörelsen är bra för en Alliansseger 2018

I lördags presenterade regeringen och Alliansen en uppgörelse som innebär att spelreglerna för en minoritetsregering läggs fast, speciellt vad avser budgeten och att det skall skapas långsiktiga uppgörelser över blockgränserna vad avser försvaret, energi och pensioner.

Uppgörelsen har mottagits positivt av väljarna men det har riktats stark kritik från många moderater,  från såväl ungmoderater som gammelmoderater , bla de fd  stadsråden Mikael Odenberg och Ulf Adelsohn. Argumentationen mot uppgörelsen är enligt min uppfattning inte särskilt tung eller konstruktiv och svarar framför allt inte på frågan – vad är alternativet?

Efter Sverigedemokraternas stora valframgång, inget av blocken  har egen majoritet och framför allt för att Sverigedemokraterna har brutit mot den tidigare praxisen att inte rösta på mer än sitt eget budgetalternativ har den parlamentariska situationen förändrats. Ja, Sverigedemokraterna har tom sagt att de kommer att rösta mot varje budgetförslag som följer deras politik.

Det är den situationen Sverige har att förhålla sig till. Löfvéns beslut att utlysa extra val var ogenomtänkt och förhastat. Mycket talar för att ett nyval inte hade förbättrat den parlamentariska situationen. Risken var snarare uppenbar att den hade försvårats om Sverigedemokraterna hade gått fram ytterligare.

Som jag ser det finns det flera fördelar med uppgörelsen

  1. Om Alliansen blir större än de rödgröna efter valet 2018 skall de rödgröna släppa fram en Alliansregering.
  2. Det finns nu klara spelregler vad gäller budgetarbetet. En minoritetsregering skall kunna lägga fram en budget och få igenom den i riksdagen.
  3. Det kommer inte att kunna brytas ut enskildheter ur budgeten som de rödgröna och Sverigedemokraterna gjorde under förra mandatperioden när det gällde brytpunkten för när man skall betala statlig skatt.
  4. Det kommer att finnas två tydliga seriösa regeringsalternativ – de rödgröna och Alliansen inför valet 2018
  5. Det blir ett gemensamt arbete mellan regeringen och Alliansen i tre viktiga frågor som kräver långsiktiga lösningar över blockgränsen – försvaret, energiförsörjningen och pensionerna.
  6. I alla andra frågor kommer det vara en öppen fråga om vilket alternativ som kommer att vinna omröstningar i riksdagen. Sverigedemokraterna uppfattning att de är det ända oppositionspartiet är inte korrekt. Det kommer att visa sig i riksdagen.

I det här perspektivet är kritiken från höger väldigt märklig. Blockpolitiken har stärkts. Alliansen håller ihop och vill vara ett alternativ till de rödgröna inför valet 2018. Moderaterna är alltid livrädda för att ett eller flera borgerliga partier skulle börja samarbeta med Socialdemokraterna för då skulle moderaterna  marginaliseras. Den situationen är nu borta.

Det går att rikta kritik mot att Vänsterpartiet nu får ett större inflytande över regeringens politik. För så kommer att bli fallet. Men jag tror att det är viktigt att alternativen blir tydligare. Och en vänstervridning  av regeringens politik kommer inte att uppskattas av väljarna och det ökar sannolikheten för en Alliansseger 2018.

Men framför allt är uppgörelsen bra för att den minskar Sverigedemokraterna inflytande inom många politikområde. Det har kritikerna till uppgörelsen uppenbarligen inte förstått – eller vill de att Alliansen skall börja samarbeta med Sverigedemokraterna?

Inte så smart av Reinfeldt att avgå på valnatten

På valnatten meddelande statsminister Fredrik Reinfeldt att han avgår som statsminister och partiledare för moderaterna. Visst var det ett stort nederlag för moderaterna och Alliansen men moderaternas valresultat var ändock en av de bästa som partiet gjort i modern tid.

Jag har full förståelse för om Reinfeldt efter 10 år som partiledare och åtta år som statsminister – och att Alliansen förlorade valet – vill göra något annat. Han har gjort stora insatser för Sverige och varit en mycket framgångsrik partiledare och statsminister. Ingen borgerlig politiker har varit statsminister under så lång tid och genom hans ledarskap har Alliansen visat att de kan styra landet även i svåra ekonomiska tider och under utrikespolitisk turbulens. Han tycks anse att det är dags för nya krafter att ta vid. Och det kan vara skönt att själv bestämma när man vill sluta.

Problemet är bara att han skapat ett stort tomrum under tiden fram till dess en ny partiledare skall utses nästa år. Moderaterna kommer under flera månader att stå utan en tydlig ledare och Alliansen utan en oppositionsledare. En extra partistämma är utlyst till den 7 mars och det är nästa sex månader dit. Och någon självklar talesperson för moderaterna under tiden finns inte. Detta i en tid då de rödgröna har stora svårigheter att bilda en handlingskraftig regering för att nu använda Stefan Löfvens egna ord. Allt talar för att det blir en mycket svagare regering än under Alliansregeringens fyra sista år. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste få med sig Vänsterpartiet om en budget för att få fler röster än Alliansen i riksdagen. Och hur kommer Sverigedemokraterna att agera när det väl ställs på sin spets.

Risken är överhängande att det blir ett nyval. Alliansen var fyra samspelta aktörer som bildade en regering 2006 efter gedigna förberedelser. De rödgröna har inte haft någon plan för att ta över regeringsmakten. Förhandlingarna började inte bra. Det första är att Löfven meddelar Sjöstedt att vänsterpartiet inte får sitta med i regeringen – utan att de ens har förhandlat. Nu skall Löfven försöka få med ett förödmjukat och revanschsuget Vänsterparti på S/MPs budget. Det kommer att bli tufft. Kommer ens Socialdemokraterna och Miljöpartiet att kunna enas kring ett gemensamt regeringsprogram utan att partiernas profiler förhandlas bort. Nu på morgonen informerade Miljöpartiets partisekreterare på bästa sändningstid att de tvärtemot vad de sa i valet kan tänka sig att rusta upp Sveriges försvar. Det är mycket bra att de omprövar sina tidigare ställningstaganden. Men hur hanterar de den interna opinionen.

I denna oroliga tid hade Alliansen och Sverige behövt Reinfeldt som partiledare.

Läs även mina blogginlägg

Foto: Peter Knutson

(S) inviter till FP och C är inte för landets bästa utan för partiets bästa

Den senaste veckan har varit turbulent på många sätt.  Media har lekt leken – vem tar vem  – men egentligen är det uppkomna läget  principiellt inte mer annorlunda än 2010. Det finns en rödgrön konstellation (som i och för sig haltar betänkligt) som är större än Alliansen men som inte har egen majoritet. Sammalunda var det 2010. Alliansen  var större än de rödgröna men hade ingen egen majoritet. Det massmediala spelet där media okritiskt har köpt socialdemokraternas agenda är uppseendeväckande.

Socialdemokraterna vill inte samarbeta med Vänsterpartiet. Anledningen är väldigt enkel. V kommer att driva politiken åt vänster och tvinga (S) och (MP)  att fatta beslut som inte den viktiga medelklassen kommer att gilla. Det kan gälla vinster i välfärden som innebär att alternativen försvinner, Rut-avdrag, försvaret, höjda skatter för att bara nämna några försämringar.  Det är en av anledningarna att få med sig FP och C i en regeringen. Då kan den förda politiken hamna mer rätt gentemot viktiga väljargrupper. Den andra anledningen är att socialdemokraterna vill splittra upp Alliansen. Lyckas man med det så kommer socialdemokraterna bli helt dominerande på den politiska arenan. Allt regeringsbildande kommer att kretsa kring socialdemokraterna trots att de numera är ett 30-procents parti och inte ett 45-procents parti.

Nu kommer inte taktiken att lyckas. Av flera skäl, som jag kommer att utveckla i ett kommande inlägg, kommer inte FP och C att sätta sig i en socialdemokratisk regering. Problemet för S som inte  ens förhandlade med Vänsterpartiet innan de kastades ut har fått ett Vänsterparti som är förödmjukat och kommer att ställa långtgående krav på S-MP för att stödja deras budget. Får de inte med Vänsterpartiet på sitt budgetförslag vinner Alliansens budget och regeringen kommer att förlora och tvingas avgå. Det är lite svårt att se att Stefan Löfven har 35  års förhandlingsvana när han gör flera taktiska misstag.

Om en månad tror jag att svenska folket ångrar hur de röstade. De kommer att längta tillbaka till den tid då Alliansen styrde.

 

Stefan Löfven är inte rätt man för jobbet

bråk mellan löfven och lööf.jpg

Stefan Löfven är på många sätt en bra person. Han är genuin, sympatisk och har ett rättvisepatos. Han har en stark bakgrund i arbetarrörelsen och i de fackliga leden . Och han vill alla människor väl. Jag har alltid haft stor respekt för de människor som har jobbat sig upp från enkla förhållande och  klättrat på samhällsstegen. Det finns också mycket bra i de värderingar som fanns i arbetarrörelsen när den växte fram i slutet av 1800-talet. Gör din plikt. Kräv din rätt är en devis som håller än i dag.

Men han är ändå inte rätt man på jobbet som statsminister.  Jag skall i det här inlägget förklara varför.

Karl Beijbom, fd kulturchef och nu bokförläggare uttryckte detta ganska klart på Facebook: ”Stefan Löfven är den mest omeriterade och mest orutinerade statsministerkandidaten i svensk politisk historia. Han har aldrig suttit i riksdagen eller regeringen, aldrig haft förtroendeuppdrag inom kommun eller landsting. Han är en politisk trainee. Det är som att annonsera efter en flygkapten eller hjärtkirurg och i annonsen skriva ”tidigare erfarenhet inte nödvändigt”.

Beijbom är väldig rak på sak. Politik är också ett hantverk som man inte lär sig i brådrasket. Det tar tid att bli en erfaren och rutinerad politiker. Det är inte gjort i en handvändning.  Men problemet är lite större än så. Om det skulle bli en rödgrön regering kommer de flesta av ministrarna aldrig ha suttit i regeringen eller varit statssekreterare på ett departement. Ett väldigt orutinerat team som skall ledas av en person som inte har erfarenhet från politik på någon nivå. När detta skrivs, dagen innan valet, leder de rödgröna något över Alliansen. Valutgången är oklar. Socialdemokraterna är inte längre ett 45 % parti som med bara stöd från ett parti kan leda landet. Det kan tom bli som så att inte ens  S, V och MP kan bilda  regeringen  utan  Sverigedemokraterna blir vågmästare.  Allt talar för att socialdemokraterna gör ett dåligt val och det är inte ens klart att de gör ett bättre val än 2010 som betecknades som ett katastrofval. De andra partierna kommer att få ett stark genomslag på den förda politiken.

Löfven saknar  internationell erfarenhet. Jag har väldigt svårt att tänka mig Löfven i viktiga samtal med Putin, Merkel eller Obama. Hur skall han klara av att hantera dessa starka personligheter i en alltmer konfliktfylld värld när han inte ens klarar av att ta emot ett papper av Annie Lööf i en politisk debatt. I en tid när Ryssland under Putin för en aggressiv utrikespolitik mot sina grannar.

Jag är djupt oroad över Sveriges utveckling om Löfven blir statsminister. Jag har aldrig varit oroad över att Erlander, Palme, Carlsson eller Göran Persson skulle klara uppgiften som statsminister. Men det är jag för Löfven.

Läs även mina blogginlägg

* Feministiskt initiativ och vänsterpartiet vinner valet åt Alliansen.

* En röst på Miljöpartiet i riksdagsvalet är en röst på Putin. 

 

Feministiskt initiativ och Vänsterpartiet vinner valet åt Alliansen

 

f-cirkel-300x300

 

vänster

 

 

 

 

Under hela våren har de rödgröna legat kraftigt före i opinionsmätningarna och mycket har lutat åt en klar vänsterseger. De senaste opinionsmätningarna visar dock på ett betydligt jämnare val än i våras. I en mätning som redovisades i Metro var de rödgrönas övertag endast 6 % procent och det räcker med att 3 % byter sida mellan blocken eller att Alliansen får en stor del av de osäkra väljarna så blir valet jämt. Och det kommer det att bli även om jag tror att det bli en Alliansseger. I det här blogginlägget kommer jag att beskriva varför jag tror det.

För det första har den politiska kartan ritats om. Under årtionden låg socialdemokraterna på 45 % och kunde ganska lätt bilda en regering. I dag ligger partiet och trampar på ca 30 %. 5 % under partiets egen målsättning. Samma nivå som förra valet då Mona Sahlin fick avgå på grund av det låga valresultatet som var partiets lägsta i ett riksdagsval i modern tid och betraktades som en katastrof.

Den vänstervind som har blåst i Sverige under de senaste åren har helt enkelt hoppat över socialdemokraterna och i dag ligger miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ på ca 20 procent. När socialdemokraterna säger att de söker stöd för en socialdemokratisk regering så är det ihåligt och helt orealistiskt. De tre andra partierna, och framför allt miljöpartiet kommer aldrig att släppa igenom en regering med bara socialdemokrater. En röst på Lefvén är inte bra en röst på en mysig socialdemokrati utan en röst på en politik som kommer att stå långt ut till vänster. I Stockholm, och kanske även i Solna, kan det bli som så att miljöpartiet blir större än socialdemokraterna

För det andra så har Feministiskt initiativs intåg på den politiska arenan tvingat de tre andra rödgröna partierna att kraftigt gå vänsterut för att slippa förlora väljare. Gudrun Schyman har en dragningskraft som för många av oss politiskt aktiva är väldigt svår att förstå. Hon fick inte igenom några politiska frågor när hon var partiledare för vänsterpartiet och hennes personliga leverne och skattemoral hade tvingat de flesta politiker att avgå och sedan vara politiskt döda. På den punkten är hon ett stort undantag. Och visst har hon karisma.

För det tredje är det väldigt svårt för väljarna att veta vad de får när de röstar på de rödgröna. Partierna spretar åt olika håll. Det visade ju söndagens debatt om arbetsmarknaden. Det kommer att vara omöjligt för en väljare att veta vilken politik som kommer att föras efter valet. Den som tror på gammal mysig socialdemokratisk politik och röstar på partiet vet inte om det blir socialdemokraternas politik som kommer att genomföras eller miljöpartiets politik, eller i värsta fall Fis eller vänsterpartiet politik.

För det fjärde ställer jag mig frågan om väljarna verkligen kommer att rösta på de rödgröna när de får klart för sig att det kommer at bli stora förändringar med deras politik.

I den nya stadsdelen Järvastaden i Norra Solna där Alliansen borde haft 80 % av väljarna röstade 31,8 % på miljöpartiet, FI eller Vänsterpartiet i EU-valet. Jag kan knappast tro att dessa väljare vill ta bort RUT- och ROT-avdraget som gör att livspusslet och en vanlig vecka fungerar och slippa svarta städerskor och svarta hantverkare. Och RUT- och ROT gör att många som har jobbat svart tidigare kan jobba vitt med alla de fördelar det för med sig sjukpenning, försäkringar och pension.

Många väljare kanske inte gillar vinster i välfärden. Men har de verklig funderat över hur ett totalförbud mot vinster kommer att innebära. Alla verksamheter som inte är offentliga måste bygga upp en buffert oavsett om det är ett bolag, stiftelse eller kooperativ som bedriver verksamheten. De flesta friskolor och förskolor kommer att försvinna. Att anlita något annat än den kommunala hemtjänsten i framtiden blir inte möjligt. Och hur kommer det bli att välja läkare och tandläkare. Ja, lättare kommer det inte att bli

En liten kommunalskattehöjning kanske en del väljare kan tycka vara okey om det går till ändamål som man själv prioriterar. Men skattehöjningar på alla tre nivåer – kommun, landsting och stat?

Sen skall vi inte bara tala om oenigheten om försvaret, utrikespolitiken, ekonomin, arbetsmarknadspolitiken. Listan kan ju göras hur lång som helst.

Jag tror inte att väljarna vill ha dessa förändringar. Och därför är mitt stalltips att det blir en ny Alliansregering.

Läs även Anne-Lie Elfvéns starka analys av Feministiskt initiativs partiprogram.

Läs även mitt blogginlägg om att Stefan Löfven inte är rätt man för jobbet som statsminister