Etikettarkiv: Sverigedemokraterna

Bilder förändrar opinioner – har svensk flyktingdebatt vänt?

För några veckor sedan flöt den 3-årige Aylan Kurdi upp på en strand i Turkiet. Bilden som publicerades runt om i Världen skapade ett stort engagemang hos många människor. I Sverige har Sverigedemokraterna styrt den massmediala agendan och många politiker har följt i dess spår. Men då vände opinionen och mänga människor började engagera sig som volontärer, stora pengar samlades in på kort tid och stora demonstrationer har ägt rum på många platser i Europa till förmån för ett ökat flyktingmottagande. Bilder är starka och särskilt om barn finns med på bilden. Historien har många exempel på detta. Bilder som har förändrat opinioner, xempelvis från Vietnamkriget och krig i Afrika. För under kriget i Syrien och Irak har det i utländska media publicerats avskyvärda bilder som förts vidare på sociala medier men inte skapat så stort engagemang.

Det känns väldigt skönt att den politiska debatten de senaste veckorna inte förts enligt SDs agenda och att många människor som har varit passiva eller ljumma i flyktingdebatten nu tagit ställning och börjat engagera sig. Det har hänt något.

Innebär det att den svenska opinon nu har vänt och vi kommer att se att Sverigedemokraterna förlorar kraftigt i opionsundersökningarna. Så kommer knappast att bli fallet. De få opinionsundersökningar  som presenterats de senaste veckorna visar snarare på en uppåtgående trend för SD. Den utveckling vi kommer att få se är snarare en polarisering av väljarkåren. Opinionen för att ta emot flyktingar har ökat och kommer att öka även om vi så småningom får räkna med en avtrappning av intresset för flyktingfrågor. Men människor tolkar bilder olika. Bilderna på tusentals flyktingar som går på de danska motorvägarna kommer att stärka de krafter i samhället som vill minska invandringen. De ser dessa människor som ett hot och det kommer att förstärka deras redan negativa syn på flyktingar. Även om SD den senast tiden varit kraftigt tillbakapressat pga av den positiva debatten om flyktingar och interna problem med sitt ungdomsförbund får vi räkna med att de laddar om för en tuffare flyktingretorik.

Men det känns ändock skönt att Sverigedemokraterna inte har styrt den politiska debatten de senaste veckorna.

T – Östermalmstorg – alla gjorde precis som Sverigedemokraterna ville.

I måndags började jag jobba igen efter semestern. Jag var lite sen så jag åkte inte till T-Kungsträdgården utan åkte till Östermalms tunnelbanestation och gick upp mot Nybrogatan. Allt var som vanligt.

Under förmiddagen läste jag på nätet att Sverigedemokraterna hade en kampanj på T-Östermalmstorg. Jag blev förvånad – jag hade inte sett något. Det visade sig sedan att det endast var uppgången mot Stureplan som hade affischerats. En av tunnelbanesystemets 100-tals utgångar.

I media och i sociala media började det skrivas väldigt mycket om SDs reklamkampanj. Givetvis i skarp polemik mot SD. Problemet är bara att det var just det som SD ville. Jag tror att det var en väl genomtänkt kampanj från SDs sida. De nöjer sig med att affischera  en uppgång på en tunnelbanestation. Sedan låter de sina politiska motståndare göra jobbet. Till en minimal kostnad för partiet. Nu var det inte bara de som går av och på på  denna uppgång som fick ta del av Sverigedemokraternas budskap. Hela Sverige och även utlandet nåddes av SDs budskap. Sociala media , tidningar och radio- och tv skrev om detta. Hade man bara låtit detta passera så hade inte ens jag som går av på Östermalms tunnelbanestation – men fel uppgång – nåtts av budskapet.

Att deras affischer sedan revs ner ökar bara sympatierna för SD. De kan utnyttja detta på många sätt och människor får sympatier för de partier som drabbas av nedrivna affischer. Det märkte folkpartiet i Solna i förra årets val. Vi fick våra affischer nedrivna och vår valstuga vandaliserad av organisationer långt till vänster. Sympatierna var på vår sida.

Jag känner djup avsmak för Sverigedemokraterna. Jag har läst mycket om nationalsocialismen under många år och känner väl till partiets historiska rötter och är därför mer än många andra orolig för partiets framgångar.  Deras partiledare låter sig bjudas på musik av Ultima Thule på en partifest för inte så länge sedan. Trots detta så måste man i bland hålla huvudet kallt och inte reagera med ryggmärgen som tyvärr många gjorde i det här fallet. Det gynnade SD och tyvärr så blir nog deras kampanj den framgångsrikaste det här året. Liten kostnad – enorm massmedial framgång.

Tänk efter före är en devis som håller än.

Tillägg: Däremot tycker jag att LUFs flygbladskampanj på plats var en avvägd insats där man argumenterade på själva stationen och därför inte gav SDs kampanj ökad spridning.

Läs även mina tidigare blogginlägg

Får vi äta svenska jordgubbar på midsommar om Sverigedemokraterna får bestämma?

För några dagar sedan firade vi midsommar över hela landet. Till midsommar äter vi sill, potatis och avslutar med jordgubbar. Det är standardmat för de flesta.

Några få kan plocka sina egna jordgubbar men de flesta köper i butiken eller i särskilda stånd. Och de flesta reflekterar inte över hur jordgubbarna kommer dit.

Under 60-talet tillbringade jag många somrar hos mina morföräldrar söder om Ljungskile i mellersta Bohuslän. Morfar som jobbade med politik och juridik drev även en auktionsfirma och jordbruk. Morfar tyckte att det var bra om det också blev en jordgubbsodling på en del av markerna. Vi övriga var måttligt intresserade. Vi förstod ju ganska snabbt vilka som skulle plocka jordgubbarna och så blev det. De plockades varje morgon och kördes in till Kooperativa föreningen i Ljungskile.

I dag är det ytterst få svenskar som plockar jordgubbar för försäljning. Är det svenskar som plockar är det för självplock. I dag är det inga svenskar som vill plocka jordgubbar – och ändå är arbetslösheten stor i vissa delar av landet  och många ungdomar vill ha sommarjobb.

I stora delar av vårt land är det sommarjobbande invandrare från andra länder som gör jobbet. Ett utan tvekan tufft jobb. Det kan vara varmt och att ligga på knäna känns.

Det är tur att Sverigedemokraterna inte får bestämma över Sveriges invandringspolitik. Då hade vi inte fått svenska jordgubbar till midsommar. För det var inga svenskar som hoppade in i tre minibussar vid 21-tiden kvällen innan midsommarafton hos en stor odlare i Bohuslän för att plocka jordgubbar. De jobbade nog hela natten, förutom när de hade matpaus, under de två mörka timmarna på dygnet, och kanske var pausen betydligt kortare än så. Och så såg det säkert ut i övriga landet också.

Tack för att ni jobbade den natten. Utan er hade det inte stått några jordgubbar på matborden på midsommarafton. Och inte sommarens övriga dagar heller.

Sverigedemokraterna kan mycket väl bli riksdagens största parti

Det kan verka märkligt att jag skriver detta blogginlägget i dag då de interna motsättningarna inom SD och mellan SD och dess ungdomsförbund SDU exploderade den här veckan. Jag tror bara att det påverkar partiets opinionssiffror väldigt lite. Det är inte ens säkert att det blir ett hack i den uppåtgående kurvan. Partiet klarar skandaler väldigt väl. I SD går det att göra saker som inte skulle vara tänkbart i andra partier. Ett tydligt exempel är den sk järnrörsskandalen som opinionsmässigt passerade obemärkt för SD. Nu hotas ett 40-tal personer av uteslutning, däribland ordförande för partiets ungdomsförbund Gustav Kasselstrand och vice ordförande William Hahne. Men tanke på partiets historiska kopplingar till olika nationalsocialistiska organisationer är det lätt att dra paralleller till utrensningar inom SA – Stormabteilung 1934 då organisationen krossades för att Hitler trodde att SA med dess ledare Ernst Röhm kunde utgöra ett hot mot Hitler och ta makten ifrån honom. Sverigedemokraterna har fått sitt eget ”de långa knivarnas natt.” Det borde vara tillräckligt för att partiet skulle gå tillbaka i opinionsundersökningar och bli ett marginellt parti. Tyvärr kommer det inte att bli så. Partiet kommer att växa sig starkare och kan mycket väl bli riksdagens största parti och jag tror att vi får vänja oss vid tanken på att de i valet 2018 mycket väl kan få uppemot 18-20 procent. Vad är det som talar för det.

  • Socialdemokraterna har tappat greppet över de grupper i samhället som vi historiskt kallar för arbetarklassen. SD har redan tagit en stor del av dessa väljare.
  • Moderaternas vridning mot mitten och framför allt Fredrik Reinfeldt uttalanden om invandring gör att mer nationellt sinnade väljare inte ser moderaterna som ett alternativ.
  • Den allt snabbare urbaniseringen i Sverige skapar en grogrund för högerextrema grupper på de orter som tappar befolkning och framstår som förlorare. Dessa orter finns i dag i framförallt Skåne, Blekinge och Bergslagen. Men de kommer att bli allt fler.
  • I dag vågar allt fler väljare säga att de röstar eller funderar på att rösta på Sverigedemokraterna. För 5-6 år sedan var de inte så många. De börjar allt mer accepteras som ett rumsrent parti av väljarna. Det visar ju sig tydligt i kritiken mot decemberöverenskommelsen men där få vågar säga att de är beredda att styra landet med Sverigedemokraternas stöd.
  • De har till skillnad mot Ny demokrati successivt byggt upp en stark och välfungerande organisation.
  • Jag gillar inte deras politik. Men utan tvekan är många av dess politiker skickliga retoriker och de har skickligt sugit upp frågor som diskuteras bland väljarna. Jag tänker då inte bara på invandringsfrågan för de har varit duktiga på att ta tag i pensionsfrågan, otryggheten på gator och torg och försvarsfrågan.

Partiet tar stora poäng på att de övriga partierna inte vågar eller av taktiska skäl inte vill debattera frågan. Vi står de närmaste åren inför en flyktinginvandring på mellan 80.000-100.000 personer per år. Så många flyktingar har inte Sverige tagit emot per år sedan 1945, efter andra världskrigets slut, då Sverige fungerade som ett transitland för flyktingar där de flesta åkte vidare till USA, Canada eller Israel för att komma så långt bort ifrån Tyskland och Sovjetunionen som möjligt. De övriga partierna måste våga säga hur dessa stora invandringsströmmar skall hanteras. Var skall de bo? Hur skall de få arbete? Men också våga lyfta fram att de som kommit hit tidigare som flyktingar har många klarat sig väl tillrätta i samhället. Detta lyfts aldrig fram i debatten utan det är alltid den misslyckade integrationen som diskuteras. Det gäller att våga diskutera dessa frågor men inte med Sverigedemokraternas problemformuleringsmonopol som grund. Om inte Sverigedemokraterna skall bli riksdagens största parti inom åtta år måste de övriga partierna jobba hårt med de frågor som gör Sverigedemokraterna stora. Det kanske känns främmande att de skulle bli så stora men varför skulle Sverige vara så mycket annorlunda än Danmark, Holland, Belgien och Frankrike. Glöm inte att många i Sverige och Tyskland trodde att Hitler var någon som man inte behövde ta på allvar. Resultatet vet vi.

Är verkligen invandringen kostsam för Sverige?

På dagens Brännpunkt, Svenska Dagbladet gör professorn i historia, Dick Harrison en beskrivning av invandringen till Sverige under århundraden tillbaka och visar på de positiva konsekvenserna av invandringen.

I vart fall sedan tidig medeltid har en omfattande invandring skett till Sverige. Under Hansans tid inflyttade många tyskar in till Sverige och bosatta sig i städerna som handelsmän och hantverkare. Särskilt intressant är att se att när det har gått bra för Sverige som under stormaktstiden, Gustavianska tiden och efter andra världskriget då svensk industri var i stort behov arbetskraft ökade invandringen. Även under 60-90-talen har det kommit många flyktingar som mycket snabbt har fått fotfäste i Sverige och som lyckats mycket väl. Det Harrison slår fast är att invandringen har gett stora vinster för Sverige kulturellt, kunskapsmässigt, demografiskt och ekonomiskt. Det kommer sällan fram i dagens debatt.

Det viktigaste i Harrisons artikel är ända att ”invandringsdebatten lider av att övriga partier har tillerkänt SD ett problemformuleringsprimat som öppnat dörren för historielöshet och kortsiktighet. Sverige skulle behöva en ny typ av problemformulering som utgår från att invandring som sådan är positiv, ett fenomen som bör bejakas, inte ett elände som måste hanteras.”

Dick Harrison har helt rätt i sin analys. Alla partier springer på Sverigedemokraternas analys och så även media. Stora reportage om någon liten kommun i landsbygden som under kort tid får ta emot en stor mängd flyktingar i förhållande till sin befolkning. Och ibland är kommunerna ovetande om att det skall komma många flyktingar då någon privat aktör har öppnat en anläggning. Inte konstigt att det kan bli problem och motsättningar.

Mycket lite skrivs om de invandrare som faktiskt lyckas, arbetar eller startar företag, och bidrar mycket positivt till det svenska samhället. Många av dagens svenska företag har startats av invandrare och ger många svenskar arbete.

Det är bara att titta runt i min egen vardag. På många av Solna företag jobbar det 50-60 olika nationaliteter. Likadant ser det ut på en institution på Karolinska institutet.  Senaste gången jag var på läkarbesök på KS träffade jag en rysk läkare. När jag besöker apoteken i Solna är en klar majoritet av de som arbetar där från ett annat land. Många från Iran eller med kurdiskt ursprung. Apoteken i Sverige i dag hade inte klarat sig utan personal med ursprung i andra länder. Många anställda i Solna stad har en utländsk bakgrund från såväl Europa som andra världsdelar. Jag brukar använda mig av tre olika kemtvättar och skrädderier beroende på vad jag skall göra. En är från Syrien, en från Armenien och de på den tredje kemtvätten är från olika länder i Mellanöstern. Min kaffehandlare i Solna Centrum är från Iran och frukthandlaren från Libanon. Och hur stort utbud skulle vi ha inom restaurantsektorn utan alla invandrare för att inte tala om kollektivtrafiken och all personal inom äldrevården. De sektorerna hade helt enkelt inte funkat utan invandring.

Ser jag till min egen bakgrund finns det förfäder med bakgrund i bla Finland, Tyskland, Skottland och Vallonien. De kom hit som officerare, diplomater eller köpmän. Många blev framgångsrika och några har tagit plats i den svenska historien.

Det är ur detta perspektiv vi skall driva debatten. Att invandringen långsiktigt har varit tillgodo för Sverige.  Att få hit många med en bra yrkesutbildning är väldigt lönsamt för Sverige. Vi skall dock inte skygga för de problem som finns. Varför var det betydligt lättare för en invandrare att göra karriär i det svenska samhället under 1500- och 1600-talet trots det motstånd som fanns inom den svenska adeln, officerskåren och städernas borgare. Fokus på invandringen måste läggas på arbete och kunskaper i svenska. Och alla kommuner måste ta emot flyktingar. Det är nyckeln till framgång. Då löses mycket av integreringen i det svenska  samhället.

De övriga partierna måste vrida problemformuleringspriviegiet ur händerna på Sverigdemokraterna. I dag för vi debatten på deras villkor. Och Sverigedemokraternas retorik har bara blivit värre och värre. Nu ifrågasätter partiet om samer och judar som bor här i Sverige har en svensk identitet. Grupper som har bott här länge och samerna var dessutom här först.  Så kan det inte fortsätta.

Läs givetvis Dick Harrisons debattartikel – Invandrarna är en vinst för Sverige – på SVD Brännpunkt.

Decemberuppgörelsen är bra för en Alliansseger 2018

I lördags presenterade regeringen och Alliansen en uppgörelse som innebär att spelreglerna för en minoritetsregering läggs fast, speciellt vad avser budgeten och att det skall skapas långsiktiga uppgörelser över blockgränserna vad avser försvaret, energi och pensioner.

Uppgörelsen har mottagits positivt av väljarna men det har riktats stark kritik från många moderater,  från såväl ungmoderater som gammelmoderater , bla de fd  stadsråden Mikael Odenberg och Ulf Adelsohn. Argumentationen mot uppgörelsen är enligt min uppfattning inte särskilt tung eller konstruktiv och svarar framför allt inte på frågan – vad är alternativet?

Efter Sverigedemokraternas stora valframgång, inget av blocken  har egen majoritet och framför allt för att Sverigedemokraterna har brutit mot den tidigare praxisen att inte rösta på mer än sitt eget budgetalternativ har den parlamentariska situationen förändrats. Ja, Sverigedemokraterna har tom sagt att de kommer att rösta mot varje budgetförslag som följer deras politik.

Det är den situationen Sverige har att förhålla sig till. Löfvéns beslut att utlysa extra val var ogenomtänkt och förhastat. Mycket talar för att ett nyval inte hade förbättrat den parlamentariska situationen. Risken var snarare uppenbar att den hade försvårats om Sverigedemokraterna hade gått fram ytterligare.

Som jag ser det finns det flera fördelar med uppgörelsen

  1. Om Alliansen blir större än de rödgröna efter valet 2018 skall de rödgröna släppa fram en Alliansregering.
  2. Det finns nu klara spelregler vad gäller budgetarbetet. En minoritetsregering skall kunna lägga fram en budget och få igenom den i riksdagen.
  3. Det kommer inte att kunna brytas ut enskildheter ur budgeten som de rödgröna och Sverigedemokraterna gjorde under förra mandatperioden när det gällde brytpunkten för när man skall betala statlig skatt.
  4. Det kommer att finnas två tydliga seriösa regeringsalternativ – de rödgröna och Alliansen inför valet 2018
  5. Det blir ett gemensamt arbete mellan regeringen och Alliansen i tre viktiga frågor som kräver långsiktiga lösningar över blockgränsen – försvaret, energiförsörjningen och pensionerna.
  6. I alla andra frågor kommer det vara en öppen fråga om vilket alternativ som kommer att vinna omröstningar i riksdagen. Sverigedemokraterna uppfattning att de är det ända oppositionspartiet är inte korrekt. Det kommer att visa sig i riksdagen.

I det här perspektivet är kritiken från höger väldigt märklig. Blockpolitiken har stärkts. Alliansen håller ihop och vill vara ett alternativ till de rödgröna inför valet 2018. Moderaterna är alltid livrädda för att ett eller flera borgerliga partier skulle börja samarbeta med Socialdemokraterna för då skulle moderaterna  marginaliseras. Den situationen är nu borta.

Det går att rikta kritik mot att Vänsterpartiet nu får ett större inflytande över regeringens politik. För så kommer att bli fallet. Men jag tror att det är viktigt att alternativen blir tydligare. Och en vänstervridning  av regeringens politik kommer inte att uppskattas av väljarna och det ökar sannolikheten för en Alliansseger 2018.

Men framför allt är uppgörelsen bra för att den minskar Sverigedemokraterna inflytande inom många politikområde. Det har kritikerna till uppgörelsen uppenbarligen inte förstått – eller vill de att Alliansen skall börja samarbeta med Sverigedemokraterna?

Extraval löser inte regeringsfrågan

För någon timme sedan meddelade Stefan Löfven och Gustav Fridolin att regeringen kommer att  den 29 december utlysa extraval  och det kommer att genomföras den 22 mars. Jag är något förvånad över att de så snabbt utlyser nyval (extraval). Det bästa hade varit en regeringsombildning där miljöpartiet hade lämnat regeringen och socialdemokraterna hade fått regera ensamma. Det hade då funnits förutsättningar att bilda överenskommelser i flera frågor och många frågor hade kunnat lösas på ett även för socialdemokraterna bra sätt. Två tydliga frågor hade varit Förbifarten och Bromma flygplats.

Med tanke på det rådande opinionsläget är risken mycket stor att ett extraval inte löser de grundläggande problemen. Mycket talar för att Sverigedemokraterna även efter extravalet kommer att vara vågmästare och de kan tom bli större än vad de är i dag och det kan därför vara än svårare att få en stark regering.

Det är säkert inget parti förutom  Sverigedemokraterna som egentligen  vill ha ett nyval. Det kostar pengar och personella resurser och tar tid från det dagliga arbetet och innebär alltid risker. För socialdemokraterna innebär beslutet en stor principförlust. Den blev en  kortlivad regering. I kort regeringstid är det bara regeringen Hamrin som har suttit en kortare tid. Den satt mellan den  6 augusti  1932 och 24 september 1932.

Myten om  att socialdemokraterna alltid kan styra landet har fått sig en rejäl smäll och partiet är ett parti som alla andra och S/MP-regeringen står i stark kontrast till Alliansregeringens åtta år. Den andra  Alliansregeringen förstod att det var svårt att få riksdagens majoritet för flera förslag och avstod därför att lägga fram dem för riksdagen. Socialdemokraterna påstod hela tiden att regeringen var trött. Det var inte trötthet utan en medvetenhet att många förslag inte skulle gå igenom i riksdagen. Så har inte socialdemokraterna gjort. De har lagt fram många kontroversiella förslag som de borde förstått var så kontroversiella att de inte kunde accepteras av Alliansen.

Det kändes som om den facklige ledaren Stefan Löfven hade trätt in på arenan. Det kändes som han utlyste ett strejkvarsel. Kommer ni inte till förhandlingsbordet innan den 29 december så utlyser vi extraval.  Med stor sannolikhet är det ingen som kommer till förhandlingsbordet och vi kommer att gå mot ett historiskt extraval. Den första gången sedan 1958.

Varför vill S, V och MP göra Sverigedemokraterna till vågmästare i Stockholms läns landsting?

Ajournerat landstingsfullmäktige för att majoritet och opposition skall enas i viktiga valfrågor.

Trots att jag nu har lämnat landstinget kunde jag inte låta bli att gå på det första landstingsmötet efter valet då nya landstingsfullmäktige träffades för första gången. Vid detta första landstingsfullmäktige skulle b l a fullmäktiges presidium väljas liksom ny landstingsstyrelse och landstingsråd.

Alliansen förslog att landstingsstyrelsen skulle få 20 ledamöter och lika många ersättare. Samma antal personer och ersättare kommer senare att föreslås i Hälso- och sjukvårdsnämnden och i trafiknämnden. De tre tyngsta styrelserna och nämnderna  inom landstinget.

De rödgröna föreslog att dessa tre organ skulle få 19 ordinarie respektive 19 ersättare. Oavsett om det skall bli 19 eller 20 ordinarie platser får Sverigedemokraterna  en ordinarie och er ersättare. Den stora skillnaden blir att i de rödgrönas förslag får Sverigedemokraterna utslagsrösten och får därför ett mycket större inflytande på landstingspolitiken trots att alla partier sagt att de inte skall få något inflytande på politiken. Med 20 ledamöter i landstingsstyrelsen får ordföranden utslagsrösten. En utslagsröst som majoriteten har lovat att använda sig av sparsamt.

Beslutet innebar att det blir 20 ledamöter och ersättare i landstingsstyrelsen, samt att dessa valdes på fyra år. Alliansen och de rödgröna enades om att det skall skrivas en överenskommelse mellan partierna där det dock i praktiken innebär att hela styrelsen skall väljas och omväljas i varje år. En kompromiss i tidens anda.

Jag vill dessutom passa på att gratulera mina FP-märkta kollegor Sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink och innovationslandstingsrådet Daniel Forslund samt min före detta kollega i Solnapolitiken Susanne Nordling som nu blir landstingsråd i opposition för miljöpartiet.

Bilden ovan visar när landstingsfullmäktige ajournerar sig för att samråda om landstingsstyrelsen skall väljas på ett år eller för hela mandatperioden.

Inte så smart av Reinfeldt att avgå på valnatten

På valnatten meddelande statsminister Fredrik Reinfeldt att han avgår som statsminister och partiledare för moderaterna. Visst var det ett stort nederlag för moderaterna och Alliansen men moderaternas valresultat var ändock en av de bästa som partiet gjort i modern tid.

Jag har full förståelse för om Reinfeldt efter 10 år som partiledare och åtta år som statsminister – och att Alliansen förlorade valet – vill göra något annat. Han har gjort stora insatser för Sverige och varit en mycket framgångsrik partiledare och statsminister. Ingen borgerlig politiker har varit statsminister under så lång tid och genom hans ledarskap har Alliansen visat att de kan styra landet även i svåra ekonomiska tider och under utrikespolitisk turbulens. Han tycks anse att det är dags för nya krafter att ta vid. Och det kan vara skönt att själv bestämma när man vill sluta.

Problemet är bara att han skapat ett stort tomrum under tiden fram till dess en ny partiledare skall utses nästa år. Moderaterna kommer under flera månader att stå utan en tydlig ledare och Alliansen utan en oppositionsledare. En extra partistämma är utlyst till den 7 mars och det är nästa sex månader dit. Och någon självklar talesperson för moderaterna under tiden finns inte. Detta i en tid då de rödgröna har stora svårigheter att bilda en handlingskraftig regering för att nu använda Stefan Löfvens egna ord. Allt talar för att det blir en mycket svagare regering än under Alliansregeringens fyra sista år. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste få med sig Vänsterpartiet om en budget för att få fler röster än Alliansen i riksdagen. Och hur kommer Sverigedemokraterna att agera när det väl ställs på sin spets.

Risken är överhängande att det blir ett nyval. Alliansen var fyra samspelta aktörer som bildade en regering 2006 efter gedigna förberedelser. De rödgröna har inte haft någon plan för att ta över regeringsmakten. Förhandlingarna började inte bra. Det första är att Löfven meddelar Sjöstedt att vänsterpartiet inte får sitta med i regeringen – utan att de ens har förhandlat. Nu skall Löfven försöka få med ett förödmjukat och revanschsuget Vänsterparti på S/MPs budget. Det kommer att bli tufft. Kommer ens Socialdemokraterna och Miljöpartiet att kunna enas kring ett gemensamt regeringsprogram utan att partiernas profiler förhandlas bort. Nu på morgonen informerade Miljöpartiets partisekreterare på bästa sändningstid att de tvärtemot vad de sa i valet kan tänka sig att rusta upp Sveriges försvar. Det är mycket bra att de omprövar sina tidigare ställningstaganden. Men hur hanterar de den interna opinionen.

I denna oroliga tid hade Alliansen och Sverige behövt Reinfeldt som partiledare.

Läs även mina blogginlägg

Foto: Peter Knutson

(S) inviter till FP och C är inte för landets bästa utan för partiets bästa

Den senaste veckan har varit turbulent på många sätt.  Media har lekt leken – vem tar vem  – men egentligen är det uppkomna läget  principiellt inte mer annorlunda än 2010. Det finns en rödgrön konstellation (som i och för sig haltar betänkligt) som är större än Alliansen men som inte har egen majoritet. Sammalunda var det 2010. Alliansen  var större än de rödgröna men hade ingen egen majoritet. Det massmediala spelet där media okritiskt har köpt socialdemokraternas agenda är uppseendeväckande.

Socialdemokraterna vill inte samarbeta med Vänsterpartiet. Anledningen är väldigt enkel. V kommer att driva politiken åt vänster och tvinga (S) och (MP)  att fatta beslut som inte den viktiga medelklassen kommer att gilla. Det kan gälla vinster i välfärden som innebär att alternativen försvinner, Rut-avdrag, försvaret, höjda skatter för att bara nämna några försämringar.  Det är en av anledningarna att få med sig FP och C i en regeringen. Då kan den förda politiken hamna mer rätt gentemot viktiga väljargrupper. Den andra anledningen är att socialdemokraterna vill splittra upp Alliansen. Lyckas man med det så kommer socialdemokraterna bli helt dominerande på den politiska arenan. Allt regeringsbildande kommer att kretsa kring socialdemokraterna trots att de numera är ett 30-procents parti och inte ett 45-procents parti.

Nu kommer inte taktiken att lyckas. Av flera skäl, som jag kommer att utveckla i ett kommande inlägg, kommer inte FP och C att sätta sig i en socialdemokratisk regering. Problemet för S som inte  ens förhandlade med Vänsterpartiet innan de kastades ut har fått ett Vänsterparti som är förödmjukat och kommer att ställa långtgående krav på S-MP för att stödja deras budget. Får de inte med Vänsterpartiet på sitt budgetförslag vinner Alliansens budget och regeringen kommer att förlora och tvingas avgå. Det är lite svårt att se att Stefan Löfven har 35  års förhandlingsvana när han gör flera taktiska misstag.

Om en månad tror jag att svenska folket ångrar hur de röstade. De kommer att längta tillbaka till den tid då Alliansen styrde.