Tag Archives: Stefan Löfven

Tre ministrar riskerar att drabbas av misstroendeförklaring

Transportstyrelsens outsourcing av sin IT-verksamhet, som strider i vartfall mot tre lagar, håller på att utvecklas till en mardröm för statsminister Stefan Löfven. Tre ministrar, Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultquist, riskerar att drabbas av en misstroendeförklaring då Allianspartierna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet kan tänkas föreslå detta för en eller flera statsråd.

Att statsministern, för att rädda regeringens anseende, offrar Anna Johansson vore inte så märkligt. Hennes uppgifter till media,  att hon inget visste förrän i januari i år är inte så trovärdigt när inrikesministern och försvarsministern och hennes egen statssekreterare kände till omfattningen av transportstyrelssens beslut. Särskilt med tanke på att transportstyrelsens ligger under hennes eget departement. Anna Johansson har som  minister var osynlig och ointressant trots att hon ansvarar för det högintressanta infrastrukturområdet. Hur hon blev minister är det många som frågar sig. Att offra henne är inget problem. Hade vi inte varit så nära valet hade det nog redan skett i en regeringsombildning.

Betydligt värre vore det om Anders Ygeman och Peter Hultqvist skulle drabbas av en misstroendeförklaring som fick majoritet i riksdagen och de fick lämna sina ministerposter. Detta skulle drabba regeringen hårt, dels ett stort nederlag för statsminister Stefan Löfven som skulle drabbas av ett svidande nederlag på ett sätt som inte drabbat någon regering i modern tid. Han skulle dessutom bli av med två ministrar som hitintills har varit framgångsrika som ministrar och som åtnjuter högt förtroende hos allmänheten. Frågan som också måste ställas är om regeringen kan sitta kvar om hela tre statsråd får gå. Och det är inte säkert att Stefan Löfven själv kommer att undgå kritik om det visar sig att han kände till vad som hänt och inte har agerat.

Tre nya ministrar och en lämnar Löfvens regering. Inga renodlade ministrar för EU och integration och inget samlat ansvar för bostadspolitiken

Baylan

Det blev inga stora sensationer när statsministern ombildade regeringen och heller inga stora förändringar av ansvarsområden. Som förväntat blev Peter Eriksson(MP) och Karolina Skog(MP) nya ministrar. Eriksson blev ny bostads- och digitaliseringsminister och Skog blev miljöminister och departementschef för miljö- och energidepartementet.

EU-ministerposten kom inte oväntat tillbaka. Det blir Ann Linde(S) som blir EU-minister som också får handelsfrågorna från Damberg. Ylva Johansson får utökat ansvar då hon också får ansvar för etableringsfrågorna. Ibrahim Baylan blir även samordningsminister och Kristina Persson får helt enligt beräkningarna lämna sin ministerpost.

Det är en försiktig regeringsombildning. Det hade varit bra om det blivit en EU-minister med bara ansvar för dessa frågor. Det hade behövts i den krisartade situationen som EU befinner sig i med Brexitomröstningen i Storbritannien och de högerextrema partiernas frammarsch.

Likaså hade Sverige behövt en minister som hade haft ett samlat ansvar för immigration och integration och kunde koncentrerat sig på dessa uppgifter som är helt avgörande för Sveriges utveckling.

Att Peter Eriksson blev minister är inte en överraskning. Men att han blev bostadsminister är en dubbel överraskning. Mycket talade för att Karolina Skog skulle få dessa uppgifter. Hon har ju en lång erfarenhet från dessa frågor som kommunalråd i Malmö och jag har haft förmånen att jobba tillsammans med henne i SKLs beredning för ökat bostadsbyggande.

Vi får nu en minister, Peter Eriksson, med väldigt lite erfarenhet från bostadssektorn. Det blir dessutom ett delat ansvar mellan honom och Karolina Skog som förutom att bli miljöminister skall ansvara för kollektivtrafik och hållbara städer. För att få fart på bostadsbyggandet hade det varit bra med en minister med egen erfarenhet från det lokala planet.

Men Peter Eriksson och Karolina Skog kommer att upplevas som två trygga ministrar med lång politisk erfarenhet, bla som kommunalråd i Kalix respektive Malmö. Det är två personer som har förtroende hos såväl socialdemokraterna som Alliansen.

Som förväntat blev inte regeringsombildningen särskilt omfattande. Och det lär inte heller bli den nystart som regeringen behöver. Regeringens opinionssiffror lär inte rusa i höjden efter den här ombildningen.

Men  ett grattis till dig Karolina Skog som nu har blivit minister.

Läs mer på DN

Foto: Paul Hansen, DN Tv

 

 

Hur länge orkar Socialdemokraterna sitta kvar i regeringsställning?

Jag har i några blogginlägg ställt frågan hur Miljöpartiet orkar sitta kvar i regeringen. Den frågan är berättigad. Men en lika berättigad fråga är hur länge Socialdemokraterna orka sitta i regeringsställning. Det mesta går emot regeringen och det kommer väldigt få positiva beslut från regeringen. Dagens opinionsundersökning i SvD/GP visar de lägsta siffrorna för partiet sedan 1967. Partiet får endast 23,3 % och t o m siffrorna för Håkan Julholt var bättre. Tillsammans med Miljpartiets låga siffror, 5,9 % så får regeringspartierna endast stöd av 29, 2 % och de är inte så mycket större än moderaterna som nu är största parti. De låga siffrorna tär på sammanhållningen i partierna och oron ökar.

Sverige har aldrig sedan Ekmans vågmästarregeringar på 1920-talet haft en regering med så svagt parlamentariskt och opinionsmässigt svagt stöd. I praktiken framstod dock Ekmans regeringar som mer handlingskraftiga då de var duktiga på att finna breda lösningar.

Det bästa på såväl kort som lång sikt för regeringspartierna vore att de föll i en misstroendeförklaring mot statsministern. Miljöpartiet visar att deras politik inte håller under press. De går inte i takt med sina mer idealistiskt lagda väljare och frågan är om ett sådant parti skall sitta i regeringsställning. De gör sig bäst i opposition.

Socialdemokraternas stora problem är att de inte har en långsiktig vision för samhällsutvecklingen och att de är djupt splittrade i många frågor. De går inte i hem bland de yngre och är fortsatt mycket svaga i storstäderna och får inte ens 20% av väljarsympatierna i de tre storstäderna. Men ett större problem är att de håller på att tappa greppet över arbetarväljarna och Sverigedemokraterna har gått om dem som största parti hos männen i väljargruppen. De läcker som ett såll åt olika håll och vad de än gör och åstadkommer gör de sig ovänner med viktiga grupper. Problemet framstår som mer och mer som olösligt. Och problemen inom kommunal gör partiet inte populärare hos kvinnogrupperna i den viktiga fackliga organisationen kommunal som medlemmarna flyr från. Tappet från kommunal hade varit ännu större om inte medlemmarna hade varit uppknutna med försäkringar mm.

Socialdemokraternas  paradgren har tidigare varit regeringsdugligheten. Så är det knappast längre. Det har troligtvis blivit deras sämsta gren för partiet och att det är deras ledande politiker Stefan Löfven och Margot Wallström som mer och mer har blivit sänken. Det hjälper inte att ministrar som Anders Ygeman, Peter Hultqvist och Morgan Johansson gör ett bra jobb.

Partierna hade mått bra av att gå i opposition. Frågan är bara vad som skulle komma i stället. Politiken har blivit betydligt svårare sedan Sverigedemokraterna samlar 18-20 % av väljarna. Alliansen har ökat sina opinionssiffror betydligt. Men kan inte regera på egen hand.

 

 

 

 

I svåra tider utkristalliseras de stora ledarna.

I svåra tider mejslas de riktiga ledarna fram. Sverige genomgår för närvarande en mycket tuff period. Det är lite svårt att hitta någon tid efter andra världskriget som liknar den period vi nu genomgår. Exceptionellt stora flyktingströmmar som i antal överträffar krigsslutet och med stor sannolikhet kommer att pågå i flera år då det ser mörkt ut i många länder som Irak, Syrien, Somalia och Afghanistan. Ingen riktig fred är i sikte. Till detta skall läggas att världssamfundet står inför en omänsklig fiende – IS -som inte bara vill kontrollera Irak och Syrien utan i vart fall vill upprätta ett kalifat som omfattar alla markområden som en gång har behärskats av muslimska länder. Det innebär att kalifatet skall b l a omfatta Spanien och stora delar av Balkan. En del anser att deras ambitioner är större än så. Den senaste tidens attentat i Turkiet, Mali, Libanon och Paris visar att Världen är väldigt sårbar och att vi i Europa också kommer att drabbas av terrorattentat och att Schengenavtalet är i gungning.

Att vi dessutom har ett svårt parlamentariskt läge där Socialdemokraterna bildat regering med Miljöpartiet, ett parti som har svårt att hävda sig i dag och vars politik ligger ligger långt ifrån dagens politiska situation. Regeringen är dessutom en mycket svag minoritetsregering.

I det svåra läget är det intressant att se vilka ministrar som på ett bra sätt reder ut det svåra läget. Det finns fem ministrar som på något sätt är extra berörda. Det är statsministern, utrikesministern, inrikesministern, försvarsministern och justitie- och migrationsministern.

Statsminister Stefan Löfven känns inte som han är med på banan. Hans tal i slutet av veckan, om det finns det mycket att önska. Att skylla på den tidigare regeringen att inget var förberett håller inte för ett parti som röstade mot FRA och skulle ta bort lagstiftningen vid ett maktskifte. Han inger ett osäkert intryck. Än värre är utrikesminister Margot Wallström som hela tiden lyfter upp Palestinakonflikten och säger att den är roten till allt ont. Inte ens IS lyfter upp detta utan organisationen anser att frågan är mycket större än så. Korsfarartiden inträffade för 800-900 år sedan(1099-1187) och denna tid åberopas fortfarande. Margot Wallström har verkligen inte haft en lyckosam period som utrikesminister. Hon har länge omhuldats inom socialdemokratin men som minister framstår hon som en blek kopia av Carl Bildt. Det börjar mer och mer framstå som att Göran Persson en gång tiden gjorde en rättvis bedömning av hennes kvalifikationer.

Försvarsminister Peter Hultqvist har inte haft så stor roll de senaste veckorna men har under de försvarspolitiska diskussioner som förts tidigare, har han framstått som kunnig, vederhäftig och beslutskapabel. Även justitieminister- och integrationsminister Morgon Johansson, som trots sin svåra roll har ingjutit förtroende och saklighet och på ett lugnt sätt fört diskussioner om den mycket svåra flyktingsituationen. Han har inte läget under kontroll men jobbar målmedvetet på för att Sverige skall klara av sin svåra sits.

Det är dock inrikesminister Anders Ygeman som har utvecklats till den stora stjärnan. Han har visat prov på att behålla lugnet och sakligt informera oss om det svåra läget utan att som Löfven ägna sig åt partipolitiskt  käbbel. Enligt forskaren Hans Brun så har har gjort mycket bra på kort tid för att förbättra Sverige förmåga att stå emot terrorhot. Ser vi i honom en efterträdare till Stefan Löfven.

Decemberuppgörelsen är bra för en Alliansseger 2018

I lördags presenterade regeringen och Alliansen en uppgörelse som innebär att spelreglerna för en minoritetsregering läggs fast, speciellt vad avser budgeten och att det skall skapas långsiktiga uppgörelser över blockgränserna vad avser försvaret, energi och pensioner.

Uppgörelsen har mottagits positivt av väljarna men det har riktats stark kritik från många moderater,  från såväl ungmoderater som gammelmoderater , bla de fd  stadsråden Mikael Odenberg och Ulf Adelsohn. Argumentationen mot uppgörelsen är enligt min uppfattning inte särskilt tung eller konstruktiv och svarar framför allt inte på frågan – vad är alternativet?

Efter Sverigedemokraternas stora valframgång, inget av blocken  har egen majoritet och framför allt för att Sverigedemokraterna har brutit mot den tidigare praxisen att inte rösta på mer än sitt eget budgetalternativ har den parlamentariska situationen förändrats. Ja, Sverigedemokraterna har tom sagt att de kommer att rösta mot varje budgetförslag som följer deras politik.

Det är den situationen Sverige har att förhålla sig till. Löfvéns beslut att utlysa extra val var ogenomtänkt och förhastat. Mycket talar för att ett nyval inte hade förbättrat den parlamentariska situationen. Risken var snarare uppenbar att den hade försvårats om Sverigedemokraterna hade gått fram ytterligare.

Som jag ser det finns det flera fördelar med uppgörelsen

  1. Om Alliansen blir större än de rödgröna efter valet 2018 skall de rödgröna släppa fram en Alliansregering.
  2. Det finns nu klara spelregler vad gäller budgetarbetet. En minoritetsregering skall kunna lägga fram en budget och få igenom den i riksdagen.
  3. Det kommer inte att kunna brytas ut enskildheter ur budgeten som de rödgröna och Sverigedemokraterna gjorde under förra mandatperioden när det gällde brytpunkten för när man skall betala statlig skatt.
  4. Det kommer att finnas två tydliga seriösa regeringsalternativ – de rödgröna och Alliansen inför valet 2018
  5. Det blir ett gemensamt arbete mellan regeringen och Alliansen i tre viktiga frågor som kräver långsiktiga lösningar över blockgränsen – försvaret, energiförsörjningen och pensionerna.
  6. I alla andra frågor kommer det vara en öppen fråga om vilket alternativ som kommer att vinna omröstningar i riksdagen. Sverigedemokraterna uppfattning att de är det ända oppositionspartiet är inte korrekt. Det kommer att visa sig i riksdagen.

I det här perspektivet är kritiken från höger väldigt märklig. Blockpolitiken har stärkts. Alliansen håller ihop och vill vara ett alternativ till de rödgröna inför valet 2018. Moderaterna är alltid livrädda för att ett eller flera borgerliga partier skulle börja samarbeta med Socialdemokraterna för då skulle moderaterna  marginaliseras. Den situationen är nu borta.

Det går att rikta kritik mot att Vänsterpartiet nu får ett större inflytande över regeringens politik. För så kommer att bli fallet. Men jag tror att det är viktigt att alternativen blir tydligare. Och en vänstervridning  av regeringens politik kommer inte att uppskattas av väljarna och det ökar sannolikheten för en Alliansseger 2018.

Men framför allt är uppgörelsen bra för att den minskar Sverigedemokraterna inflytande inom många politikområde. Det har kritikerna till uppgörelsen uppenbarligen inte förstått – eller vill de att Alliansen skall börja samarbeta med Sverigedemokraterna?

Extraval löser inte regeringsfrågan

För någon timme sedan meddelade Stefan Löfven och Gustav Fridolin att regeringen kommer att  den 29 december utlysa extraval  och det kommer att genomföras den 22 mars. Jag är något förvånad över att de så snabbt utlyser nyval (extraval). Det bästa hade varit en regeringsombildning där miljöpartiet hade lämnat regeringen och socialdemokraterna hade fått regera ensamma. Det hade då funnits förutsättningar att bilda överenskommelser i flera frågor och många frågor hade kunnat lösas på ett även för socialdemokraterna bra sätt. Två tydliga frågor hade varit Förbifarten och Bromma flygplats.

Med tanke på det rådande opinionsläget är risken mycket stor att ett extraval inte löser de grundläggande problemen. Mycket talar för att Sverigedemokraterna även efter extravalet kommer att vara vågmästare och de kan tom bli större än vad de är i dag och det kan därför vara än svårare att få en stark regering.

Det är säkert inget parti förutom  Sverigedemokraterna som egentligen  vill ha ett nyval. Det kostar pengar och personella resurser och tar tid från det dagliga arbetet och innebär alltid risker. För socialdemokraterna innebär beslutet en stor principförlust. Den blev en  kortlivad regering. I kort regeringstid är det bara regeringen Hamrin som har suttit en kortare tid. Den satt mellan den  6 augusti  1932 och 24 september 1932.

Myten om  att socialdemokraterna alltid kan styra landet har fått sig en rejäl smäll och partiet är ett parti som alla andra och S/MP-regeringen står i stark kontrast till Alliansregeringens åtta år. Den andra  Alliansregeringen förstod att det var svårt att få riksdagens majoritet för flera förslag och avstod därför att lägga fram dem för riksdagen. Socialdemokraterna påstod hela tiden att regeringen var trött. Det var inte trötthet utan en medvetenhet att många förslag inte skulle gå igenom i riksdagen. Så har inte socialdemokraterna gjort. De har lagt fram många kontroversiella förslag som de borde förstått var så kontroversiella att de inte kunde accepteras av Alliansen.

Det kändes som om den facklige ledaren Stefan Löfven hade trätt in på arenan. Det kändes som han utlyste ett strejkvarsel. Kommer ni inte till förhandlingsbordet innan den 29 december så utlyser vi extraval.  Med stor sannolikhet är det ingen som kommer till förhandlingsbordet och vi kommer att gå mot ett historiskt extraval. Den första gången sedan 1958.

Socialdemokraterna borde droppa miljöpartiet ur regeringen.

Den nuvarande S/MP-regering som sedan en månad tillbaka styr  Sverige är den svagaste regeringen sedan Bramstorps sommarregering 1936. Den har ett dåligt parlamentariskt läge och har inte ens  40 procent av väljarna bakom sig. Den har den första tiden inte varit speciellt lyckosam. Svaga ministrar, oerfarna ministrar, internt gräl mellan ministrar från de två partierna och en statminister som inte kommer ihåg namnet på sina nordiska och baltiska statministerkolleger.

Politiskt känns kursen inte stabil. Förhalning av Förbifart Stockholm, stängning av Bromma flygplats som berör hela Sverige på ett negativt sätt, skattehöjningar och inskränkningar av valfriheten inom många områden. Opinionsundersökningar visar att det inte finns ett folkligt stöd för dessa åtgärder.

Varje dag diskuteras om regeringen överlever budgetomröstningen den 3 december och om den gör det räknar alla med att regeringen kommer att lida ett antal nederlag i olika centrala frågor under det kommande året. Risken är stor för att regeringen kommer att få genomföra många förslag som lagts av Alliansen so m betyg från fjärde klass och 10-årig grundskola.

Socialdemokraterna borde aldrig ingått i någon regering med miljöpartiet. Det har tvingat partiet att svika flera vallöften när det gäller vilka som skall betala statlig skatt, Bromma flygplats och Förbifarten. Det är inte sämre kommunikationer som Sverige behöver – utan bättre.

Socialdemokraterna brukar säga att Sverige slits sönder. Det är väl snarare så att regeringen håller på att slitas sönder av interna motsättningar. Till detta skall läggas att regeringen har vänt sig mot vänsterpartiet och politiken har därför vridits mot vänster på ett sätt som knappast uppskattas av ens de socialdemokratiska väljarna.

Jag är inte så säker på att något parti i egentligen vill ha nyval. Men såväl vänsterpartiet som Sverigedemokraterna kommer att visa att de är att räkna med. Och Alliansen vill med sitt budgetalternativ  visa att de kan ta över regeringsmakten och är ett alternativ till de rödgröna som är djupt splittrade. Genom att inte bryta ur delar av budgeten vill Alliansen visa att de kan ta ansvar för Sverige.

Om socialdemokraterna vill överleva den här mandatperioden utan att gå till historien som Sveriges svagaste regering måste de droppa såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet. Först då kan de  i handling visa att de vill nå breda parlamentariska lösningar över blockgränsen. Socialdemokraterna talade mycket om breda lösningar innan valet. Nu kan de visa det i handling. Och skall de lyckas med det kommer de inte att gå ut som vinnare i varje förhandling men en kompromiss är i alla fall bättre en ett nederlag. Speciellt för ett 30-procents parti på väg till att bli ett 25-procents parti.

Läs även mina tidigare blogginlägg