I svåra tider utkristalliseras de stora ledarna.

I svåra tider mejslas de riktiga ledarna fram. Sverige genomgår för närvarande en mycket tuff period. Det är lite svårt att hitta någon tid efter andra världskriget som liknar den period vi nu genomgår. Exceptionellt stora flyktingströmmar som i antal överträffar krigsslutet och med stor sannolikhet kommer att pågå i flera år då det ser mörkt ut i många länder som Irak, Syrien, Somalia och Afghanistan. Ingen riktig fred är i sikte. Till detta skall läggas att världssamfundet står inför en omänsklig fiende – IS -som inte bara vill kontrollera Irak och Syrien utan i vart fall vill upprätta ett kalifat som omfattar alla markområden som en gång har behärskats av muslimska länder. Det innebär att kalifatet skall b l a omfatta Spanien och stora delar av Balkan. En del anser att deras ambitioner är större än så. Den senaste tidens attentat i Turkiet, Mali, Libanon och Paris visar att Världen är väldigt sårbar och att vi i Europa också kommer att drabbas av terrorattentat och att Schengenavtalet är i gungning.

Att vi dessutom har ett svårt parlamentariskt läge där Socialdemokraterna bildat regering med Miljöpartiet, ett parti som har svårt att hävda sig i dag och vars politik ligger ligger långt ifrån dagens politiska situation. Regeringen är dessutom en mycket svag minoritetsregering.

I det svåra läget är det intressant att se vilka ministrar som på ett bra sätt reder ut det svåra läget. Det finns fem ministrar som på något sätt är extra berörda. Det är statsministern, utrikesministern, inrikesministern, försvarsministern och justitie- och migrationsministern.

Statsminister Stefan Löfven känns inte som han är med på banan. Hans tal i slutet av veckan, om det finns det mycket att önska. Att skylla på den tidigare regeringen att inget var förberett håller inte för ett parti som röstade mot FRA och skulle ta bort lagstiftningen vid ett maktskifte. Han inger ett osäkert intryck. Än värre är utrikesminister Margot Wallström som hela tiden lyfter upp Palestinakonflikten och säger att den är roten till allt ont. Inte ens IS lyfter upp detta utan organisationen anser att frågan är mycket större än så. Korsfarartiden inträffade för 800-900 år sedan(1099-1187) och denna tid åberopas fortfarande. Margot Wallström har verkligen inte haft en lyckosam period som utrikesminister. Hon har länge omhuldats inom socialdemokratin men som minister framstår hon som en blek kopia av Carl Bildt. Det börjar mer och mer framstå som att Göran Persson en gång tiden gjorde en rättvis bedömning av hennes kvalifikationer.

Försvarsminister Peter Hultqvist har inte haft så stor roll de senaste veckorna men har under de försvarspolitiska diskussioner som förts tidigare, har han framstått som kunnig, vederhäftig och beslutskapabel. Även justitieminister- och integrationsminister Morgon Johansson, som trots sin svåra roll har ingjutit förtroende och saklighet och på ett lugnt sätt fört diskussioner om den mycket svåra flyktingsituationen. Han har inte läget under kontroll men jobbar målmedvetet på för att Sverige skall klara av sin svåra sits.

Det är dock inrikesminister Anders Ygeman som har utvecklats till den stora stjärnan. Han har visat prov på att behålla lugnet och sakligt informera oss om det svåra läget utan att som Löfven ägna sig åt partipolitiskt  käbbel. Enligt forskaren Hans Brun så har har gjort mycket bra på kort tid för att förbättra Sverige förmåga att stå emot terrorhot. Ser vi i honom en efterträdare till Stefan Löfven.

Stefan Löfven är inte rätt man för jobbet

Stefan Löfven är på många sätt en bra person. Han är genuin, sympatisk och har ett rättvisepatos. Han har en stark bakgrund i arbetarrörelsen och i de fackliga leden . Och han vill alla människor väl. Jag har alltid haft stor respekt för de människor som har jobbat sig upp från enkla förhållande och  klättrat på samhällsstegen. Det finns också mycket bra i de värderingar som fanns i arbetarrörelsen när den växte fram i slutet av 1800-talet. Gör din plikt. Kräv din rätt är en devis som håller än i dag.

Men han är ändå inte rätt man på jobbet som statsminister.  Jag skall i det här inlägget förklara varför.

Karl Beijbom, fd kulturchef och nu bokförläggare uttryckte detta ganska klart på Facebook: ”Stefan Löfven är den mest omeriterade och mest orutinerade statsministerkandidaten i svensk politisk historia. Han har aldrig suttit i riksdagen eller regeringen, aldrig haft förtroendeuppdrag inom kommun eller landsting. Han är en politisk trainee. Det är som att annonsera efter en flygkapten eller hjärtkirurg och i annonsen skriva ”tidigare erfarenhet inte nödvändigt”.

Beijbom är väldig rak på sak. Politik är också ett hantverk som man inte lär sig i brådrasket. Det tar tid att bli en erfaren och rutinerad politiker. Det är inte gjort i en handvändning.  Men problemet är lite större än så. Om det skulle bli en rödgrön regering kommer de flesta av ministrarna aldrig ha suttit i regeringen eller varit statssekreterare på ett departement. Ett väldigt orutinerat team som skall ledas av en person som inte har erfarenhet från politik på någon nivå. När detta skrivs, dagen innan valet, leder de rödgröna något över Alliansen. Valutgången är oklar. Socialdemokraterna är inte längre ett 45 % parti som med bara stöd från ett parti kan leda landet. Det kan tom bli som så att inte ens  S, V och MP kan bilda  regeringen  utan  Sverigedemokraterna blir vågmästare.  Allt talar för att socialdemokraterna gör ett dåligt val och det är inte ens klart att de gör ett bättre val än 2010 som betecknades som ett katastrofval. De andra partierna kommer att få ett stark genomslag på den förda politiken.

Löfven saknar  internationell erfarenhet. Jag har väldigt svårt att tänka mig Löfven i viktiga samtal med Putin, Merkel eller Obama. Hur skall han klara av att hantera dessa starka personligheter i en alltmer konfliktfylld värld när han inte ens klarar av att ta emot ett papper av Annie Lööf i en politisk debatt. I en tid när Ryssland under Putin för en aggressiv utrikespolitik mot sina grannar.

Jag är djupt oroad över Sveriges utveckling om Löfven blir statsminister. Jag har aldrig varit oroad över att Erlander, Palme, Carlsson eller Göran Persson skulle klara uppgiften som statsminister. Men det är jag för Löfven.

Läs även mina blogginlägg

* Feministiskt initiativ och vänsterpartiet vinner valet åt Alliansen.

* En röst på Miljöpartiet i riksdagsvalet är en röst på Putin.