Visst är socialdemokraterna beroende av Sverigedemokraterna!

Det är knappast troligt att något av de tre blocken får egen majoritet efter riksdagsvalet 2018. Och skulle kristdemokraterna eller miljöpartiet åka ur riksdagen blir det ännu svårare att bilda majoriteter.

Socialdemokraterna har varit duktiga på att sätta bilden av att en Alliansregeringen blir beroende av Sverigedemokraterna för att styra landet. Trots att Alliansregeringen mellan åren 2010-2014 styrde landet och har bevisat motsatsen. Och även media springer okritiskt på den här bollen. Vilket tydligt visade sig i går kväll i Agenda med utfrågningen av Ulf Kristersson(M).

När det gäller den nuvarande regeringen så intar media en annan bild. En S/MP skulle aldrig bli beroende av Sverigedemokraterna. Då förutsätts att  ett eller flera Allianspartier ställa upp för att skapa tillfälliga majoriteter såsom regeringen kunde bilda majoritet i försvarsfrågan med hjälp av moderaterna och centerpartiet. Men socialdemokraterna kan inte alltid räkna med detta stöd. Det finns många frågor där regeringen inte kommer att få med sig något Alliansparti, exempelvis i den aktuella frågan om vinstbegränsningar för välfärdsföretagen eller om skattehöjningar inom flera områden. Troligtvis kommer inte Sverigedemokraterna att stödja regeringen i dessa frågor. Om de gjort det hade det funnits en majoritet i riksdagen för förslagen. Så regeringen är i så fall lika beroende av Sverigedemokraternas stöd som Allianspartierna.

Spelteorin gäller bara för Alliansens förhållande till Sverigedemokraterna. Socialdemokratins förhållande till Vänsterpartiet och om de kommer att sitta i regeringen efter valet ägnas inga tankar.

Socialdemokraterna förutsätter att ett eller flera Allianspartier skall hjälpa till med att ge en Socialdemokratisk minoritetsregering stöd i riksdagen.  Det intressanta är att de inte anser sig själva behöva ge en Alliansregering samma stöd om partierna ligger nära varandra.

Det parlamentariska läget efter valet där knappast något block får egen majoritet  kommer att kräva ett annat samarbetsmönster. De etablerade partierna måste finna gemensamma lösningar och det gäller att inte skapa konflikt i varje politisk fråga. Man skall det fungera måste även Socialdemokraterna förändras och de måste en gång för alla inse att de inte längre är ett 45 % parti utan i bästa fall ett  parti på 30 %. Allt kretsar inte kring socialdemokraterna. Socialdemokraterna får inse att de spelar en helt annan roll dig.

Att flytta befintliga statliga myndigheter ut i landet är inte rätt väg.

Den sista tiden har fler och fler partier börjat intressera sig för landsbygden. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna åker runt i landet och kommer med olika förslag för att stärka de delar av landet som har en negativ befolkningsutveckling. Civilminister Ardalan Shekarabi har lanserat idén  att det åter är dags att flytta ut statliga  myndigheter från Stockholm.

Egentligen är det märkligt att idén åter kommer upp. Sedan 1970-talet har det skett en utflyttning av statliga myndigheter från Stockholm till olika delar av landet. En erfarenhet är att väldigt få personer flyttar med till den nya orten, i bland bara några enstaka personer. Det har inneburit att väldigt mycket kompetens försvinner. Och det kan ta flera år innan myndigheten fungerar bra igen.

Samtidigt genomför många statliga myndigheter stora förflyttningar av den befintliga verksamheten. Oftast koncentreras mycket av verksamheten till huvudorten. Domstolar, åklagarmyndigheter, skatte- och försäkringskontor läggs ner på mindre orter och flyttas till större orter. I mitt sommarlandskap, Bohuslän, finns det förutom något poliskontor inte kvar någon statlig verksamhet norr om Uddevalla. Staten har under flera år varit en starkt bidragande orsak till avfolkningen av mindre  orter.

Staten måste välja rätt väg. Det staten skall göra är att när det skall inrättas nya myndigheter eller om myndigheter skall få nya uppgifter, pröva om dessa skall förläggas ute i landet. Svaret blir då i de flesta fall att detta är möjligt. Staten borde också pröva om vissa verksamheter inom ett verk skulle kunna utföras någon annanstans i landet, exempelvis deklarationer, handläggningar av ansökningar av olika slag. Min egen deklaration har vissa år granskats i Säffle på ett lika bra sätt som i Stockholm.

Det gäller att staten gör rätt saker som är hållbart på sikt och inte försöker hoppa på opinioner som florerar just nu.

Allt ljus på nya ministern Anna Ekström

I tisdags presenterades Anna Ekström som ny gymnasie- och kunskapslyftsminister i Stefan Löfvens regeringen. Lovorden haglade som spön i backen från lärarfacken, Allianspartierna och politiska kommentatorer. Utan tvekan är Anna Ekström ett bra val och lite av ett genidrag från hans sida. Jag känner Anna Ekström sedan i början av 1980-talet då vi båda studerade juridik i Stockholm och var engagerade i SYJF- Stockholm (Sveriges Yngre Juristers Förening). Vi jobbade sedan fackligt för juris studerande och yngre jurister i många år. Jag oftast som anställd och Anna som förtroendevald.

Redan då kunde man se att här kommer det att bli något riktigt stort. Hon blev ordförande för SYJF på riksnivå och för SACOs studeranderåd. Sedan fortsatte karriären med notarietjänstgöring, sekreterare i arbetsdomstolen, planeringschef i statsrådsberedningen, statssekreterare, Saco-ordförande och generaldirektör för skolverket.

Anna har en lång erfarenhet av statsförvaltningen, det politiska livet och har en mycket bred och gedigen kunskap inom hela utbildningsområdet. Och inte desto mindre ett stort förtroende inom detta område från i stort sätt hela det fackliga och politiska fältet samt skolområdet.

En person som har allt att frukta är Gustaf Fridolin. Min bedömning är att allt ljus kommer att att lysa på Anna Ekström de kommande åren, och då även utanför hennes primära ansvarsområde inom utbildningsdepartementet. Hennes kunskap, rättframma sätt att svara på frågor och skicklighet att hantera media kommer  innebära att hon i praktiken kommer att bli departementets lysande stjärna och socialdemokraterna kommer snabbt att flytta fram sina positioner inom skolpolitiken. Men även Allianspartierna kommer att få problem. Jan Björklund kommer att få konkurrens om att  vara landets ledande skolpolitiker. Ekström kommer inte att vara belastad av de beslut som fattats under Alliansregeringen utan kan bli en injektion inom utbildningspolitiken.

Den stora frågan är om hon lyckas skapa breda överenskommelser över blockgränserna inom sitt ansvarsområde. Det kommer inte att bli en lätt uppgift. Det är mindre en två år till riksdagsvalet och de politiska partierna positionerar sig inom ett av politikens viktigaste områden. Men om det är någon som kan lyckas med uppgiften så är det Anna Ekström.

Foto: Stefan Mattson

 

 

Oppositionens förslag hade stoppat flyktingmottagandet i Solna

I går på kommunfullmäktige var det en lång debatt om att bygga tillfälliga bostäder vid Stenbackaskolan för att klara av stadens åtagande när det gäller flyktingmottagande. Den nya anvisningslagen innebär ett ökat flyktingmottagande i Solna under 2016, vilket innebär att kommunen skall ta emot 268 nyanlända med permanent uppehållstillstånd.

Solna arbetar på flera sätt för att lösa flyktingarnas bostadssituation. Det är ingen lätt uppgift. I Solna finns knappast några lediga lägenheter, nedlagda regementen, hotell med  många lediga hotellrum under vinterhalvåret, folkhögskolor eller liknande. Ett sätt för många andra kommuner att lösa bostadsfrågan. Det gäller att hitta andrahandsboenden och vanliga lägenheter. Men dessa räcker inte. Det är därför förslaget om att bygga 100-125 tillfälliga bostäder vid Stenbackaskolan har tillkommit.

Det borde varit ett enkelt ärende att hantera i kommunfullmäktige i Solna. Bara Sverigedemokraterna borde varit emot. Men så blev det inte.

Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet kom med ett eget yrkande som under debatten stöddes av Bergshamrapartiet. Ja, yrkandet ändrades och skärptes under dagen. Deras ändrade yrkande innebär i korthet att partierna först vill att staden skall ta kontakt med alla privata fastighetsägare för att få fram lägenheter, fixa ett snabbspår för Signalisten att bygga lägenheter och att förmå privatpersoner att hyra ut sina lägenheter. Först därefter skall, om detta inte gett tillräckligt med lägenheter, tillfälliga lägenheter vid Stenbackaskolan byggas

Alla som är insatta i problematiken förstår att det inte är möjligt att på några månader fixa fram lägenheter på det sätt oppositionen föreslår. Speciellt inte när en del av förslagen redan är prövade.

Om oppositionens förslag gått igenom hade detta inneburit att Solna inte hade kunnat leva upp till sina åtaganden. Vi hade inte kunnat ta emot 268 personer under så kort tid. Lägenheterna behöver vara på plats inom några månader. Dessutom hade inte 100-125 hyreslägenheter byggts i staden utan flyktingarna hade konkurrerat med lägenheterna med övriga bostadssökande.

Det är ett ganska ogenomtänkt förslag. Utarbetat av socialdemokraterna, som också var mycket aktiva i debatten och det är märkligt att Vänsterpartiet och Miljöpartiet hoppade på förslaget. . Kanske är detta ett resultat av Miljöpartiets omsvängning på riksplanet som nu också får sin efterbörd i Solna.

Som tur vann alliansens förslag i kommunfullmäktige med 30 röster mot 26 (S, V, MP och Bergshamrapartiet, tre som avstod(Sverigedemokraterna) och två frånvarande vänsterpartiet.

Hur länge orkar Socialdemokraterna sitta kvar i regeringsställning?

Jag har i några blogginlägg ställt frågan hur Miljöpartiet orkar sitta kvar i regeringen. Den frågan är berättigad. Men en lika berättigad fråga är hur länge Socialdemokraterna orka sitta i regeringsställning. Det mesta går emot regeringen och det kommer väldigt få positiva beslut från regeringen. Dagens opinionsundersökning i SvD/GP visar de lägsta siffrorna för partiet sedan 1967. Partiet får endast 23,3 % och t o m siffrorna för Håkan Julholt var bättre. Tillsammans med Miljpartiets låga siffror, 5,9 % så får regeringspartierna endast stöd av 29, 2 % och de är inte så mycket större än moderaterna som nu är största parti. De låga siffrorna tär på sammanhållningen i partierna och oron ökar.

Sverige har aldrig sedan Ekmans vågmästarregeringar på 1920-talet haft en regering med så svagt parlamentariskt och opinionsmässigt svagt stöd. I praktiken framstod dock Ekmans regeringar som mer handlingskraftiga då de var duktiga på att finna breda lösningar.

Det bästa på såväl kort som lång sikt för regeringspartierna vore att de föll i en misstroendeförklaring mot statsministern. Miljöpartiet visar att deras politik inte håller under press. De går inte i takt med sina mer idealistiskt lagda väljare och frågan är om ett sådant parti skall sitta i regeringsställning. De gör sig bäst i opposition.

Socialdemokraternas stora problem är att de inte har en långsiktig vision för samhällsutvecklingen och att de är djupt splittrade i många frågor. De går inte i hem bland de yngre och är fortsatt mycket svaga i storstäderna och får inte ens 20% av väljarsympatierna i de tre storstäderna. Men ett större problem är att de håller på att tappa greppet över arbetarväljarna och Sverigedemokraterna har gått om dem som största parti hos männen i väljargruppen. De läcker som ett såll åt olika håll och vad de än gör och åstadkommer gör de sig ovänner med viktiga grupper. Problemet framstår som mer och mer som olösligt. Och problemen inom kommunal gör partiet inte populärare hos kvinnogrupperna i den viktiga fackliga organisationen kommunal som medlemmarna flyr från. Tappet från kommunal hade varit ännu större om inte medlemmarna hade varit uppknutna med försäkringar mm.

Socialdemokraternas  paradgren har tidigare varit regeringsdugligheten. Så är det knappast längre. Det har troligtvis blivit deras sämsta gren för partiet och att det är deras ledande politiker Stefan Löfven och Margot Wallström som mer och mer har blivit sänken. Det hjälper inte att ministrar som Anders Ygeman, Peter Hultqvist och Morgan Johansson gör ett bra jobb.

Partierna hade mått bra av att gå i opposition. Frågan är bara vad som skulle komma i stället. Politiken har blivit betydligt svårare sedan Sverigedemokraterna samlar 18-20 % av väljarna. Alliansen har ökat sina opinionssiffror betydligt. Men kan inte regera på egen hand.

 

 

 

 

Klädsamt om Margot Wallström tog time-out under brottsutredningen

I dag informerade chefsåklagare Alf Johansson att han beslutat om att inleda förundersökning om ”det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt har förövats.” Förundersökningen avser givande och tagande av muta och det kan innebära att såväl Wallström som Nordström har gjort sig skyldig till brott.

Beslutet kom inte helt oväntat. Ett antal graverande uppgifter i samband med att Margot Wallström har fått ett hyreskontrakt av kommunalarbetarförbundet har kommit i öppen dager.

De senaste dagarna har varit en plågsam historia för främst kommunalarbetarförbundet, en soppa som Wallström har dragits in i. Min uppfattning är att under mitt 30-åriga yrkesliv har det blivit betydligt mindre utsvävningar inom som väl fackliga organisationer, politik som inom näringslivet. Den utvecklingen har inte nått kommunalarbetarförbundet vars sätt att hantera medlemmarnas pengar är helt förkastligt. Jag tänker då inte bara på alkoholförtäring, att ledande anställda och förtroendevalda har bott gratis på förbundets anläggningar eller att de har ett eget vinmärke. Och inte heller att de inte lämnat några lägenheter till bostadsförmedlingen sedan 1998. Den fråga som har fått liten uppmärksamhet är att förbundet har gått med 100-tals miljoner i förlust på sina anläggningar. Hur är detta möjligt? Det är ju medlemmarnas pengar som skall användas för att bygga upp förbundets konfliktmedel.

I denna soppa har Margot Wallström hamnat. Det måste varit en katastrofal vecka för förbundet och socialdemokraterna. Margot Wallström och Annelie Nordström i ett offentligt gräl. Socialdemokraternas eget charmtroll mot ordföranden för LO:s störta förbund och dessutom med en majoritet lågavlönade kvinnor.

Det som förvånar mig är att Wallström hamnar i denna situation. Det gjorde hon redan 1988 då hon blev minister för första gången och fick en lägenhet av dåvarande statliga byggnadsstyrelsen utan att ha behövt stå i bostadskön.

Hon borde insett att det här kommer att ledda till sort rabalder om detta kommer ut. En fråga som många ställer sig är varför hon inte köpte en lägenhet. Hon tjänar runt 140.000 kronor i månaden och tjänade ännu mer som EU-kommissionär.

Kan hon bara fortsätta som utrikesminister som om inget har hänt? Knappast. Det bästa vore om hon tog en time-out  under den pågående förundersökningen. Pinsamt men ändå det bästa hon kan göra. Sitter hon kvar fortsätter med all sannolikhet skriverierna och drevet mot henne. Trycket är hårt inom moderaterna och kristdemokraterna att rikta ett misstroende mot henne.

Och hon skall inte vara för säker på att det inte kommer att väckas åtal mot henne. Experter säger att hyresavtalet är ogiltigt. Men en extra besvärande omständighet i kontraktet är att det är kopplat till hennes tjänst som utrikesminister. D v s hon måste hålla sig kvar som utrikesminister för att behålla kontraktet. I normalfallet har kommunal och Wallström lite med varandra att göra men regeringen fattar kollektiva beslut och hon kommer aldrig att kunna värja sig ifrån, rätt eller fel, att kommunal har hållhakar på henne när det gäller regeringsfrågor som berör kommunal och hon kan påverka besluten informellt. Det är klart att hon måste insett att hon gick förbi i kön. Det dyker knappast upp någon lägenhet på kort varsel som det inte finns andra aspiranter till som har väntat länge på.

Det är lätt att sitta och skratta åt en facklig organisation – kommunal – som inte lärt sig något under de sista 30 åren och inte bara det. Beter sig som många fackliga organisationer aldrig har gjort. De verkar leva i en egen värld.

En annan fråga som måste ställas är varför inte regeringen har ett antal lägenheter som kan disponeras av statsråd och statssekreterare. Så gör ju riksdagen. Det vore fullt rimlig för annars är risken stor att man måste bo i Stockholm-Mälardalen för att bli minister. Det skulle vara en djupt olycklig utveckling.

Det är lätta att sitta och skratta åt en utrikesminister som inte lär sig och gör samma fel som 1988. En utrikesminister som inte varit lyckosam i sin roll.

Så det här hade kunnat vara väldigt roligt. Men så är det inte. Kommunals beteende kommer att var negativt för alla fackliga organisationer. Det skvätter på alla mer eller mindre.

Wallströms handlande kommer inte bara vara negativt för socialdemokraterna. Det kommer att drabba alla politiska partier för det är så lätt att dra alla över en kam.

Risken är stor att det bara finns en vinnare i slutändan – Sverigedemokraterna.

Sundbyberg har fallit – Alliansen och miljöpartiet skapar ett grönblått majoritetsstyre

I  dag kom den glädjande nyheten att det bildas en ny majoritet i Sundbyberg där de fyra Allianspartierna går ihop med miljöpartiet.  De fem partierna har 29 mandat i kommunfullmäktige av 55 så det skapas ett stabilt majoritetsstyre. Att det uppstår nya majoriteter under mandatperioden är kanske inte så ovanligt i Sverige i dag. Det som i Sundbybergsfallet är exceptionellt är att Socialdemokraterna som har styrt Sundbyberg sedan demokratins införande med undantag av 7 månader tappar makten i den kommun som är viktigast för Socialdemokratin i Stockholms län. Det har varit deras flaggskepp av länets 26 kommuner. Kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg, Jonas Nygren(S), har kunnat framstå som en politisk förnyare för en expansiv tillväxtkommun med ett kraftfullt bostadsbyggande.

Socialdemokratin i Sundbyberg har varit i focus i media, varit partiets fönsterkommun och Jonas Nygren har klippt alla band i staden inom alla områden. Så fallet för socialdemokratin i Sundbyberg är därför en stor motgång för partiet inte bara i Sundbyberg utan för hela länet och samtidigt en framgång för Alliansen som lyckats bilda en majoritet med Miljöpartiet. En konstellation som inte är så vanlig i vårt län.

De fem partierna skall gratuleras till framgången. En snabb genomläsning av den politiska plattformen 2016-2018 – Ett grönblått Sundbyberg tar bla upp två politiska frågor som direkt berör min hemkommun Solna. De är

• Ett naturreservat kring Golfängarna och Lötsjön skall inrättas.

• Att Enköpingsvägen görs om till en grön stadsgata. Det fortsatta utvecklingsarbetet ska ske i samråd med Solna.

Ur ett folkpartiskt Solnaperspektiv är det två bra initiativ som har starkt stöd inom folkpartiet Solna. Folkpartiet Solna och Sundbyberg har ju tidigare tillsammans drivit naturreservatsfrågan.

Det är också glädjande att Folkpartiet får en kommunalrådspost med ansvar för kultur- och fritidsfrågorna.

Ett stort grattis till folkpartiet, moderaterna, centerpartiet, kristdemokraterna och miljöpartiet och lycka till med att skapa ett grönblått Sundbyberg.

Läs den politiska plattformen här

DÖ är död. Men vad händer nu?

I fredags beslutade Kristdemokraterna att inte i fortsättningen ställa sig bakom Decemberöverenskommelsen. Bara några timmar efter beslutet hade alla andra partiledare för Alliansen sagt att Decemberöverenskommelsen är död.

Att DÖ inte skulle hålla över två mandatperioder var nog ganska givet. I december var det många som tyckte det var mycket bra att inte det blev ett nyval i mars 2015. Men redan när uppgörelsen slöts mellan jul och nyår fanns det intern kritik i alla Allianspartier även om den var kraftigast inom moderaterna. Kritiken inom partierna har successivt växt. Sverigedemokraterna har kunnat framstå som det ända oppositionspartiet och när regeringen inte på något sätt har genomfört några av de över 100 tillkännagivanden som riksdagen har beslutat om framstod Allianspartierna som maktlösa. Till detta skall läggas att Vänsterpartiet har kunna presentera flera överenskommelser med regeringen som vrider politiken ännu mer åt vänster. Det blev alldeles för mycket för många men att överenskommelsen inte höll ett år är ändå för mig något förvånande.

Men vad händer nu? Media har intervjuat många segerrusiga kristdemokrater sedan i fredags men få har kunnat säga vad som kommer att ske. Något märkligt kan jag tycka då kristdemokraterna är det parti som, exempelvis verkligen inte borde se fram emot ett nyval om det blir resultat.

jag tror att följande kommer att hända.

1. regeringen kommer att i större utsträckning söka sig mot mitten. Vänsterpartiet som har haft en stark förhandlingsposition gentemot regeringen tappar den och blir mer och mer ointressant som parti.
2. Det är mycket troligt att Allianspartierna samarbetar mindre och i praktiken har alla Allianspartier ett stort behov till ökad profilering. M, FP och Kd har det tydligt. C känner att de ligger bra till opinionsmässigt men är 7 % något att skryta med.
3. Det kommer i det korta perspektivet inte att bli något nyval. Inget parti förutom möjligtvis Sverigedemokraterna har något att vinna på ett nyval. Och risken för att det skulle förändra den parlamentariska situationen är liten.

Detta borde ske

Stefan Löfven borde upplösa regeringen och bilda en ren socialdemokratisk regeringen. Det ansåg jag redan efter valet och nu finns chansen. En socialdemokratisk regeringen skulle få betydligt större möjligheter att styra landet utan att först behöva samråda inom regeringen och slippa många av de aparta förslag som miljöpartiet har och för fram.

vad händer på sikt?

Vad händer på sikt? Det är det mycket svårt att sia om. Kommer den politiska kartan att ritas om. Sverigedemokraternas snabba framgångar kommer att omöjliggöra att det under överskådlig kommer att kunna bildas majoritetsregeringar. Det finns många borgerliga politiker inom framför allt moderaterna och kristdemokraterna som tror att det är möjligt att bilda en Alliansregeringen som under perioden 2010-2014. De bortser ifrån att Sverigedemokraterna inte kommer att bli något passivt stöd för en Alliansregering utan de kommer att ställa långtgående krav på att få igenom sina frågor för att stödja regeringen. De kommer nog inte vilja att bli en del av regeringen. Problemen för deras samarbetspartier i de övriga nordiska länderna visar på att ett missnöjesparti inte klarar av att vara i regeringsställning.

Vad kan ske i framtiden?

1. Alliansen finns kvar men kommer politiskt att politiskt luckras upp då partierna vill profilera sig. De kommer inte kunna bilda regering så länge Sverigedemokraterna är så stora. Motståndet hos många Allianspolitiker är stort mot ett samarbete med Sverigedemokraterna.
2. Kanske blir det blockpolitikens död. Den parlamentariska situationen med ett starkt SD gör att det blir nödvändigt att börja samarbete över blockgränserna.
3. Många tror att DÖs död är till stor nackdel för socialdemokraterna. Jag är inte så säker på detta. Det kan snarare bli så att en socialdemokratisk minoritetsregering framstår som den ända möjligheten att styra landet.

Men hur det verkligen blir vet ingen. Kanske står vi inför en brytningstid för politiken på riksplanet. Svaret på frågan vet vi först efter valet 2018 eller om det mot förmodan blir ett nyval kan vi få svaret snabbare. Men vem är intresserad av ett nyval? Kanske inte ens Sverigedemokraterna.

Blir tyskt brunkol det som fäller S/MP-regeringen?

Under långt tid har Miljöpartiet drivit frågan om att Vattenfall inte bara skall sälja utan helt enkelt lägga ner brytningen av brunkol i Tyskland. Att inte bara sälja verksamheten utan lägga ner den var ett beslut på partiets kongress där ombuden körde över partiledningen. Ett beslut, om det genomförs, kommer att ekonomiskt drabba Vattenvall med stora miljardförluster, ett bolag som inte längre är en vinstmaskin utan har stora ekonomiska problem. Ja, det går tom med förlust på 23 miljarder under det första halvåret till följd av nedskrivningar av kärnkraftverket i Ringhals, tyska Moorburg och de internationellt låga elpriserna. Till detta vill regeringen ha ytterligare pengar från bolaget.

Det helstatliga Vattenfall skulle aldrig gått in och blivit en aktör i Tyskland, och en ganska stor sådan. Att ge sig utanför landets gränser ökar riskerna, speciellt de politiska, och det miljötänk som finns inom den svenska verksamheten är inte långt fram på den politiska dagordningen för Vattenfall över Östersjön. Så att sälja är rätt. Men det gäller att sälja på  ett sådant sätt så att förlusterna minimeras. Det är till syvende och sist skattebetalarnas pengar.

Men att lägga ner gruvverksamheten i Tyskland är väl knappast ett beslut som skall initieras av svenska politiker. Det måste vare ett beslut av Tysklands regering så länge gruvorna  är lönsamma och inte läggs ner på kommersiell grund.

För miljöpartiet har frågan om att skrota tysk kolkraft stått högt på den politiska dagordningen. På bilden ovan  ses miljöpartisterna Maria Wetterstrand, Isabella Lövin, Gustav Fridolin och Åsa Romson stå framför ett antal kolbitar. Och det var inte första  gången de poserade tillsammans med en kolbit. För partiet finns det mycket prestige i frågan. Men något stöd för sin linje finns det knappast i riksdagen och regeringspartnern Socialdemokraterna är helt emot upplägget. Allt talar för att Miljöpartiet kommer att få lägga sig platt i frågan. Det går inte så bra för Miljöpartiet. Vänsterpartiet kan gång efter gång gå ut till väljarna och säga att de har fått igenom det ena efter det andra i förhandlingarna med regeringen. De politiska framgångarna för Miljöpartiet uteblir. Ja, förutom alla statsråden i regeringen förstås. Men frågan är vilken makt de har. Hur länge mäktar gräsrötterna med uteblivna politiska framgångar och att partiet måste krypa till korset i frågan om kolkraft i Tyskland. Frågan är inte  av den karaktären att den drar mycket röster till Miljöpartiet. Men det är känslig internt i partiet och kanske är frågan så het att det är början till att regeringspartierna går åt skilda håll. Och då får Gustav Fridolin, Mehmet Kaplan och Per Bolund mycket mer tid åt att se på fotboll på Friends Arena. Synd bara att säsongen snart är slut

Foto: Sara Strandlund

Venstre bildar en mini minoritetsregering i Danmark – det borde Löfven gjort i Sverige

I dag presenterade Venstres partiledare och blivande statsminister Lars Lökke Rasmussen Danmarks nya regering. Som meddelades i veckan bildar Venstre som enda parti den nya regeringen och följaktligen är samtliga ministrar från hans parti. Efter valet fanns det en borgerlig majoritet i folketinget men redan innan valet sa partiledaren för Dansk Folkeparti, Kristian Thulesen Dahl, att partiet inte ville ingå i regeringen. Säkert har erfareheten från deras norska systerparti  Framskrittspartiet, som sitter i den norska regeringen haft betydelse. Partiet har gått kraftigt tillbaka i opinionen sedan partiet hamnade i den norska regeringen. Det är svårt för ett missnöjesparti att klara regerandets  svåra konst och få ta tuffa och svåra beslut. Det skall bli intressant att följa Sannfinländarna i Finland som efter det finska valet sitter i den finska regeringen.

Det är nog ett smart drag av Dansk Folkeparti att stå utanför regeringen. De slipper vara med om att ta de svåra besluten men kommer nog att påverka regeringens politik som Danmarks näst största parti. Och tyvärr i fel riktning.

Det var nog också ett smart drag av Lars Lökke Rasmussen att bilda en ren Venstreregeringen även om partiet inledningsvis ville bilda en bred regering där även Liberal Alliance och De konservativa skulle ingå. Det blir en mycket svag regering på pappret men har ändock stora möjligheter att bilda breda majoriteter och då även över blockgränserna. Danmark har en inte lika tydlig blockpolitik som Sverige. Partisystemet i Danmark luckrades redan upp på 70-talet genom att två nya partier etablerades sig – Centrumdemokraterna och Framstegspartiet och de danska socialdemokraterna låg redan då en bra bit under 40 % i opinionsundersökningarna.

Socialdemokraterna i Danmark kan tänka sig att i vissa frågor bilda majoritet över blockgränserna. Och det är upp till alla partier att försöka få till stånd bra resultat – annars är risken stor för nyval och ingen vet hur ett sådant skulle sluta.

Venstres minoritetsregering har därför betydligt större svängrum än Löfven-Romsons minoritetsregering. Jag har tidigare på bloggen skrivit om att det var oklokt  av Socialdemokraterna att ta med Miljöpartiet i regeringen och att Socialdemokraterna borde droppa Miljöpartiet ur regeringen så snabbt det går. Miljöpartiet har inte varit lyckosamt i regeringen vare sig politiskt eller på ministernivå. Frågan är hur länge partiet kommer att stå ut i regeringen. Och vänsterpartiets inflytande på regeringen driver regeringens politik vänster ut.

Hade socialdemokraterna suttit ensamma i regeringen hade det varit betydligt lättare att att bilda breda majoriteter i riksdagen i frågor som kärnkraft, försvar, utrikespolitik och den ekonomiska politiken och kanske hade det varit möjligt att göra det även inom arbetsmarknads- och den ekonomiska politiken.

Venstre i Danmark har nu möjligheter att göra det Socialdemokraterna inte kan göra i Sverige. Nå breda majoriteter och föra politiken i framåt.

Läs även mina blogginlägg

* Socialdemokraterna borde droppa miljöpartiet ur regeringen.

* Hur mycket tål miljöpartiet innan de lämnar regeringen.