Etikettarkiv: SACO

Nästan 10.000 utländska medborgare fick sina utbildningar godkända 2014

Vid Sacos Akademikernas  högskolepolitiska forum i veckan presenterade den tidigare universitetskanslern Lars Haikola intressanta siffror om hur många invandrare som får sina högskoleexamina godkända. 2014 godkändes 9189 utländska examina fördelade på 2221 på socialstyrelsen, 719 på skolverket och 6249 på universitets- och högskolerådet. Det skall jämföras med att det under samma tid examinerades 7428 studenter på Lunds universitet till en kostnad av 2435 miljoner. Då är det bara universitetskostnaderna som är medräknade, inte kostnader för motsvarande grundskola och gymnasium. De som kommer hit har vi mycket begränsade utbildningskostnader för.

I den svenska flyktingdebatten talas det bara om kostnader. I det korta perspektivet kostar det givetvis pengar men ser vi ur ett livscykelperspektiv ser situationen annorlunda ut. Sverige tillförs mycket kompetens inom många områden och framförallt inom sjukvårdssektorn är vi i stort behov av utländsk personal. Det perspektivet borde lyftas upp i den svenska debatten.

Läs även mitt blogginlägg – Är verkligen invandringen kostsam för Sverige.

 

Vem vill jobba inom kommunal sektor?

När jag i mitten av 1980-talet jobbade med arbetsmarknadsfrågor för Jusek och Saco  på Stockholms universitet arrangerade vi arbetsmarknadsdagar, studiebesök och träffar med presumtiva arbetsgivare. Intresset hos studenterna var lite olika beroende på utbildningsbakgrund. Ekonomerna i allmänhet var helt inriktade på den privata sektorn utom nationalekonomerna som också kunde tänka sig jobba statligt. De blivande juristerna vill  gärna jobba på advokatbyrå eller som bolagsjurist men kunde också tänka sig en statlig karriär. Samhällsvetarna inriktade sig oftast på statlig karriär eller drömde om att jobba utomlands.

Men ville ingen jobba kommunalt? Ja, de som utbildade sig till yrken som nästan bara finns inom den kommunala sektorn insåg att det var i kommunen eller landstinget som jobbet fanns. Men de som kunde välja arbetsmarknadssektor valde alltid bort den kommunala sektorn.

Den kommunala sektorn – såväl kommunerna som landstingen/regionerna har ett profilproblem. Sektorn upplevs som tråkig, saknar utmaningar och har dåliga lönevillkor. Även om detta inte alltid är en korrekt beskrivning av verkligheten. Det finns många intressanta arbeten inom sektorn och löneläget är inte dåligt överallt. Men bilden finns där och det innebär att många väljer bort den kommunala sektorn och risken finns att man jobbar kommunalt under de år som man vill vara föräldraledig och senare småbarnsförälder.

Problemet för kommunerna är att de har stora rekryteringsbehov. Fler och fler arbetsuppgifter akademiseras och kräver högskoleexamen samtidigt som många går i pension. Och de skall konkurrera med staten och  privata företag om arbetskraften.

Jag har jobbat många år inom den kommunala sektorn. Om kommuner och landsting skall bli attraktiva arbetsgivare krävs det, enligt min uppfattning,  att de jobbar med följande frågor:

Kommuner och landsting har dålig image. Nyexaminerade lockas inte till sektorn trots att många arbetsuppgifter är minst lika och ibland mer  intressanta än vad som erbjuds inom staten och den privata sektorn. Här måste SKL, de länsvisa kommunförbundet och de lokala arbetsgivaren jobba med att förändra attityder. Ett led i detta arbete är det avtal om studentmedarbetare som slutits mellan bla SKL-Sveriges kommuner och landsting och Akademikeralliansen inom SACO. Syftet med avtalet är bla motivera personer med högskoleutbildning att söka jobb inom den kommunala sektorn. Detta sker genom att studenterna har möjlighet att arbeta högst 15 timmar per vecka under en termin vid sidan om studierna.

Det behövs en tydligare gränsdragning mellan vad som åligger tjänstemännen i en kommun och vad som ligger inom den politiska sfären. Det är många gånger tuffare att jobba kommunalt än statligt och tjänstemännen i kommunal tjänst är oftare utsatta för en intensiv mediabevakning än statliga tjänstemän, speciellt i mindre kommuner. Här måste kommunerna jobba med att kompetensutveckla personalen.

Kommunerna borde se över sina lönenivåer för att göra dem mer konkurrenskraftiga mot de andra arbetsmarknadssektorerna.

Kommunernas avtal gentemot de fackliga organisationerna borde moderniseras. För 15 år sedan låg den kommunala sektorn i framkant. I dag har exempelvis staten modernare löneavtal och villkorsavtal med möjligheter till enskilda överenskommelser om arbetstid, semester, uppsägningstid och pensioner.

Den kommunala sektorn borde bli betydligt bättre på att anställa högskolestuderande under sommaren, ordna praktikplatser och hjälpa till med examensarbeten. Många gånger har de högskolestudenter som på olika sätt kommit in i sektorn märkt att det finns många intressanta arbetsuppgifter och därför efter examen sökt sig till ett kommunalt arbete.

Många av ovanstående frågor drivs av Jusek och andra SACO-förbund.

Många unga blir medlemmar och aktiva i facket

I många år har media rapporterat om att många unga inte blir medlemmar i facket och i ännu mindre utsträckning blir aktiva i en facklig organisation. Så har det sett ut om man ser på facket i stort. LOs medlemsförbund har under många år tappat medlemmar på grund av avindustraliseringen av Sverige och lägre organisationsgrad. TCO och framför allt SACOs medlemsförbund har haft en annan utveckling.

Efter att ha varit borta flera år från Jusek och SACO-familjen och nu återkommit blir min bild en annan. Många unga har valt att gå med i facket. Min egen bedömning är att många på arbetsmarknaden känner av ett hårdare klimat. Många yngre har det i dag tufft på såväl bostads- som arbetsmarknaden.

Tuffare villkor, osäkrare anställningsförhållanden och förändringarna på arbetsmarknaden med företag som drar ner på personalen, omlokaliseras eller helt enkelt upphör. Den offentliga sektorn som oftast har känts väldigt trygg och säker står inför förändringstryck. Statliga myndigheter minskar personalstyrkan eller verksamheten flyttas till en helt annan ort. Nu senast var det skattemyndigheten som lägger ner flera lokalkontor och flyttar ihop dem med andra kontor på större orter. Statens kaka är inte längre liten men säker. Även kommuner och landsting genomför förändringar med nedläggning av sjukhus, verksamheter som läggs ut på entreprenad och samverkan mellan flera kommuner som ibland innebär minskning av personal.

I det läget är det många yngre som blir medlemmar i någon facklig organisation. Jusek har under många år ökat sitt medlemstal. När jag blev studerandemedlem 1980 hade Jusek 24.000 medlemmar och nu har förbundet passerat 83.000 medlemmar.

Det som också förvånat mig, och inte stämmer överens med den mediala bilden, är att många yngre Jusek-medlemmar också blir aktiva i förbundet eller i den lokala SACO-S-föreningen. Jag trodde att många aktiva i dag skulle vara i min egen ålder. Men där hade jag fel. Jag har varit på flera grundkurser för förtroendevalda inom den kommunala och statliga sektorn där många nya lokala förtroendevalda är kring 30-35 år. En ålder då arbetslivet och familjelivet oftast är som tuffast att kombinera. Och där jag vet att de politiska partierna har svårt att rekrytera aktiva medlemmar.

Mediabilden av unga och facket är att de inte blir medlemmar. Så är det inte i verkligheten. En hårdare arbetsmarknad gör att många unga söker sig till de fackliga organisationerna för råd och stöd och för att kunna påverka på sin arbetsplats.

Rikspolitiker diskuterade jämställdhet på Jusek seminarium

I dag kunde jag inte låta bli att gå på Juseks studerandesektions seminarium om jämställdhet med ett antal riksdagsledamöter och företrädare för SACO och Jusek i panelen. Jämställdhetsfrågor har alltid intresserat mig och mellan 2003-2006 var jag ordförande för Solna stads jämställdhetskommitté (nu likabehandlingskommitté).

Det blev en spännande diskussion som inte bara kom att handla om jämställdhet utan även invandrande akademikers situation.

Även om det hänt mycket inom jämställdhetsområdet är det fortfarande så att män är överrepresenterade på högre befattningar och tjänar mer än kvinnor även på lika befattningar. Under en livstid tjänar en man tre miljoner kronor mer än en kvinna. I dag är en majoritet av landets studenter kvinnor men på högre befattningar inom stat, kommuner och näringslivet dominerar fortfarande männen även om utvecklingen går åt rätt håll. Tuffast är den inom advokatyrket. Endast 18 % procent av delägarna är kvinnor och på de större byråerna är det endast 13 %. Två tredjedelar av de högre tjänsterna inom domstolsväsendet är besatta av män trots att kvinnorna dominerar inom yrket.

Hanif Bali (M) anser att Sverige är bra på jämställdhet i ett internationellt perspektiv men på VD nivå ligger Sverige klart sämre till. Linda Snecker(V) ansåg att det finns samhällsstrukturer som måste brytas. Beroende på vilket kön man tillhör väljer man utbildning.

Vad kan då göras för att förbättra jämställdheten? Roger Haddad (FP) anser att karriärtjänsterna inom skolan har varit positiv för jämställdheten och kan tillämpas även inom andra områden.

Magnus Hedberg, VD på Jusek informerade om att förbundet jobbar hårt med dessa frågor på olika sätt. Ett flexiblare arbetsliv möjliggör att det är lättare att förena familjeliv med arbetsliv och uppskattas framför allt av kvinnliga chefer. Lönesamtalen mellan chef och medarbetare utjämnar löneskillnader och synliggör kvinnorna. Andra viktiga frågor för ökad jämställdhet är lönerådgivning, bevaka osakliga löneskillnader och driva ärenden om detta, lokal lönebildning, karriärtjänster, nätverksarbete och opinionsbildning.

En fråga som också tog stor plats under diskussionen var invandrande akademikers situation. Det tar alltför lång tid för dessa att få jobb på arbetsmarknaden. Det framgår inte av den allmänna debatten men de som invandrar har en högre utbildningsnivå än den svenska befolkningen.

En fråga som fortfarande är ett stort problem, trots att den har varit känd i över 30 år är den långsamma handläggningen av utbildningar som skall valideras, dessutom av olika myndigheter beroende på vilken utbildning det gäller. Hanif Bali (M) kunde informera om att det tar 8 månader att validera en läkarutbildning trots att själva valideringen bara tar mindre än en timme i anspråk. Det rådde en stor samstämmighet bland deltagarna att en snabbare validering är en prioriterad fråga och Alexandra Völker(S) ansåg att den dessutom måste förenklas. Roger Haddad (FP) föreslog att SFI skall in i Vuxenutbildningen för att underlätta integreringen.

Magnus Hedberg, VD ansåg att det är viktigt med kompletterande utbildningar så att de med en utländsk examen snabbt skall kunna komma in på arbetsmarknaden. Jusek har för egna medel stöttat sina invandrande medlemmar genom mentorskap och professionsinriktad SFI. En fråga som borde vara en statlig angelägenhet.

Den blev på många sätt en intressant debatt och det fanns en tydlig skillnad mellan politikerna oavsett partifärg och företrädarna för Jusek och SACO. Politikerna var väldigt probleminriktade och övergripande men hade det betydligt svårare att vara konkreta och lösningsinriktade. De fackliga representanterna såg problemen och hade utarbetat lösningar. Här tror jag att ett utökat samarbete mellan politiken och arbetsmarknadens parter kan leda fram till många konkreta förslag som leder utvecklingen åt rätt håll.

I panelen deltog från vänster:

Marco Venegas(MP), riksdagsledamot

Linda Snecker(V), riksdagsledamot

Roger Haddad(FP), riksdagsledamot

Magnus Hedberg, VD Jusek

Alexandra Völker(S), riksdagsledamot

Hanif Bali(M), riksdagsledamot

Kristin Öster, Ordförande Sacos studentråd

Stina morian, moderator (ej med på bild)

Läs även mina blogginlägg

SACO presenterar bra förslag för att få invandrande högskoleutbildade snabbt i arbete

Är verkligen invandringen kostsam för Sverige?

SACO presenterar bra förslag för att få invandrande högskoleutbildade snabbt i arbete

För några år sedan fick jag punktering när jag skulle tanka på Statoilmacken i Hova i Västergötland. Det är aldrig roligt att få punktering och allra minst en mörk och regnig fredagskväll  kl 21.00 i oktober. Hur  skall jag fixa det här?  Jag som byter däck på en däckfirma som drar åt muttrarna så det nästan är hopplöst att få loss dem för hand.

Men hjälp fanns i närheten. I skåpbil satt ett 10 tal personer. De såg min belägenhet och kom fram och undrade om de kunde hjälpa till. Visst sa jag och på 10 minuter var däcket bytt.

Jag frågade vad de kom i från. De kom ursprungligen från Irak men bodde sedan några år tillbaka i Södertälje. Det var inga bilmekaniker jag mötte utan två var läkare, någon civilingenjör, en annan var IT-ingenjör. Det tragiska var att få hade jobb som motsvarade utbildningen.

För någon vecka sedan var det ett reportage på SVT om två läkare från Syrien som inte fick jobba i Sverige trots att de hade varit här ett bra tag. Och som en av läkarna förtvivlat sa var att deras utbildning och kunskap förtvinar successivt.

De senaste veckorna har olika migrations- och integrationsutspel från de politiska partierna passerat revy. En fråga som borde varit högst på dagordningen är hur tar vi hand om de som invandrare som har en bra utbildningsbakgrund och yrkeslivserfarenhet och sätter dem i arbete så snabbt som möjligt.

Det är därför befriande att SACO i dag på DN debatt presenterade sin rapport -Vad kostar en akademiker? Rapporten visar att det är en billig investering att utbilda invandrande akademiker. Mer än en femtedel av alla Sveriges akademiker är utlandsfödda. Deras kunskaper utnyttjas inte till fullo i dag även om många har fått jobb som motsvarar utbildningen. Fler borde få sina utbildningar validerade och utbildningar kompletterade.

SACO skriver i debattartikeln ” En svenskutbildad akademiker som har en 4,5 år lång högskoleutbildning kostar i snitt cirka 450.000 kronor. Om förskola till och med gymnasium räknas in uppgår summan till nära 2,5 miljoner kronor. En svenskutbildad läkare, som är en av de längre och dyrare utbildningarna, kostar mer än 3,2 miljoner kronor. Sacos beräkningar visar att en invandrad läkare genom validering och komplettering kostar drygt en tiondel. Liknande beräkningar finns för till exempel civilingenjörer, ekonomer och arkitekter som alla visar på stora skillnader.”  Det kan knappast finnas en lönsammare investering för samhället än att satsa på en invandrande akademiker. Ändå gör inte samhället det i tillräckligt stor utsträckning.

Staten satsar 20 miljarder varje år på olika högskoleutbildningar. Av dessa går endast 70 miljoner till kompletterande högskoleutbildningar.

SACO föreslår därför  att

– Regeringen satsar rejält på de kompletterande högskoleutbildningarna både utifrån arbetsmarknadens och utifrån individens behov.

– De kompletterande högskoleutbildningarna måste bli en del av den  reguljära utbildningspolitiken och få en långsiktig finansiering.

SACO konstaterar helt riktigt att dessa åtgärder skulle uppfylla många politiska mål som en fungerande arbetsmarknad, uppnå målet att bli en framstående kunskapsnation och att en bra integration.

I många delar av landet är behovet av utbildad personal stort. Brist på läkare, apotekare, sjuksköterskor, civilingenjörer, IT-personal med flera yrkesgrupper.

Det är bra att SACO kommer med förslag som kan genomföras till en liten kostnad men skapa stor nytta för samhället och den enskilda individen.

Den fråga som måste ställas är varför politiken inte har genomfört detta tidigare. Frågan är inte ny. Den diskuteras även när jag gick på högskolan i början av 8o-talet. Nu är det upp till politiken.

Läs SACOs debattartikel här och rapporten här.