Allt ljus på nya ministern Anna Ekström

I tisdags presenterades Anna Ekström som ny gymnasie- och kunskapslyftsminister i Stefan Löfvens regeringen. Lovorden haglade som spön i backen från lärarfacken, Allianspartierna och politiska kommentatorer. Utan tvekan är Anna Ekström ett bra val och lite av ett genidrag från hans sida. Jag känner Anna Ekström sedan i början av 1980-talet då vi båda studerade juridik i Stockholm och var engagerade i SYJF- Stockholm (Sveriges Yngre Juristers Förening). Vi jobbade sedan fackligt för juris studerande och yngre jurister i många år. Jag oftast som anställd och Anna som förtroendevald.

Redan då kunde man se att här kommer det att bli något riktigt stort. Hon blev ordförande för SYJF på riksnivå och för SACOs studeranderåd. Sedan fortsatte karriären med notarietjänstgöring, sekreterare i arbetsdomstolen, planeringschef i statsrådsberedningen, statssekreterare, Saco-ordförande och generaldirektör för skolverket.

Anna har en lång erfarenhet av statsförvaltningen, det politiska livet och har en mycket bred och gedigen kunskap inom hela utbildningsområdet. Och inte desto mindre ett stort förtroende inom detta område från i stort sätt hela det fackliga och politiska fältet samt skolområdet.

En person som har allt att frukta är Gustaf Fridolin. Min bedömning är att allt ljus kommer att att lysa på Anna Ekström de kommande åren, och då även utanför hennes primära ansvarsområde inom utbildningsdepartementet. Hennes kunskap, rättframma sätt att svara på frågor och skicklighet att hantera media kommer  innebära att hon i praktiken kommer att bli departementets lysande stjärna och socialdemokraterna kommer snabbt att flytta fram sina positioner inom skolpolitiken. Men även Allianspartierna kommer att få problem. Jan Björklund kommer att få konkurrens om att  vara landets ledande skolpolitiker. Ekström kommer inte att vara belastad av de beslut som fattats under Alliansregeringen utan kan bli en injektion inom utbildningspolitiken.

Den stora frågan är om hon lyckas skapa breda överenskommelser över blockgränserna inom sitt ansvarsområde. Det kommer inte att bli en lätt uppgift. Det är mindre en två år till riksdagsvalet och de politiska partierna positionerar sig inom ett av politikens viktigaste områden. Men om det är någon som kan lyckas med uppgiften så är det Anna Ekström.

Foto: Stefan Mattson

 

 

Havererade bostadssamtal olyckligt för Sverige

I bland känns det trist att behöva få rätt. Under de bostadssamtal som förts de senaste fyra månaderna har jag hävdat att sannolikheten att det skulle bli någon blocköverskridande överenskommelse är utomordentligt liten. Och så blev.

Det är djupt olyckligt. Bostadssituationen i landets kommuner förvärras och i 80 % av landets kommuner råder bostadsbrist. En bostadsbrist som kommer att förvärras pga det låga bostadsbyggandet och flyktingkrisen.

Ändå är det inte så konstigt att det gick som det gick. De politiska skillnaderna är för stora och viljan att även röra heliga kor inom bostadspolitiken har varit liten. Detta gäller framför allt regeringen och vänsterpartiet som i går presenterade vad de vill göra. Deras förslag imponerar inte. Ingen av de förslag som de presenterade kommer att öka bostadsbyggandet mer än nämnvärt. Och väldigt många av förslagen skall dessutom först processas i nya utredningar. Fler utredningar lär inte behövas. Alliansens bostadsminister Stefan Attefall tillsatte över 80 utredningar inom olika områden så det mesta är redan utrett

Allianspartierna var dock radikalare och vill se om det är möjligt att förändra flyttskatten, förkorta överklagandeprocessen, se över reglerna för naturreservat och riksintressen.

Enligt min uppfattning måste rikspolitikerna våga vända på alla stenar. Skall vi få fart på bostadsbyggandet måste många olika åtgärder vidtas. Inte bara kosmetiska åtgärder som regeringen föreslår. Dessutom är det väldigt viktigt att de åtgärder som föreslås förankras över blockgränserna för att skapa långsiktiga spelregler för en bransch vars investeringar skall fungera över årtionden.

Nu blir det inte så och det kommer att få katastrofala konsekvenser för bostadsbyggandet. Men också ett stort nederlag för våra riksdagspolitiker.

 

 

Hur mycket tål miljöpartiet innan de lämnar regeringen?

I valrörelsen siktade miljöpartiet på att bli Sveriges tredje största parti. För att klara detta krävdes ett valresultat på 12-14 % under valrörelsen. Valet blev en besvikelse. Miljöpartiet fick endast 6,89 % av rösterna i riksdagsvalet,  en minskning med – 0,45 % sedan 2010, troligtvis bara på 50 % av det förväntade valresultatet. Två chockade språkrör fick möta medlemmarna på valvakan. Sverigedemokraterna blev riksdagens tredje största parti med nästan 6 procentenheter bättre resultat än miljöpartiet. Kräftgången fortsätter för Miljöpartiet och partiet är nere på 6,4% och är nu mindre än Vänsterpartiet. KD och Folkpartiet hade varit glada för Miljöpartiets siffror. Men Miljöpartiets självbild är något helt annorlunda. De trodde att de skulle bli en tredje kraft i svensk politik.

Miljöpartiets tid i regeringen har inte varit lyckosam. Bilden av den rödgröna regeringen har inte utstrålat handlingskraft och enighet. Initialt kunde partiet skörda framgångar med att försena Förbifart Stockholm och bråka om Bromma flygplats. Men de frågorna lär vara passé. Höjda bensinskatter och tuffare rovdjurspolitik gör att partiet blir marginaliserade utanför storstads- och universitetsstäderna. Framgångarna som har vunnits på tågsatsningar upplevs som marginella och det är knappast något parti i riksdagen i dag som är emot en satsning på järnvägen. Det är svårt att se att Miljöpartiet har varit speciellt framgångsrika i regeringen.

Ett stort problem för Miljöpartiet är att språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson inte har kunnat spela i samma division som föregångarna Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Det gäller särskilt Åsa Romson som inte har varit speciellt lyckosam som miljöminister och som har hamnat fel i den politiska debatten. En stor fadäs var liknelsen mellan flyktingsituationen på Medelhavet och koncentrationslägret Auschwitz. Jag är ganska förvånad över att Romson har hamnat så fel. Jag tyckte hon var en duktig politiker när hon var politiskt aktiv i Stockholms stad och en doktorsexamen i juridik ger ingen säker politisk framgång. Över huvud taget har de övriga miljöpartistiska statsråden varit väldigt anonyma förutom Alice Bah Kunke som inte rosat den polititiska marknaden.

Bakslaget i riksdagsvalet, vikande opinionssiffror, språkrörens svaga ställning och bristen på politiska framgångar kommer att leda till stora politiska spänningar. Spänningar som redan har börjat synas utåt och ledande Miljöpartister talar om partiet har ”förlorat sin gröna själ”. Många andra partier hade klarat den den interna kritiken över bristande politiska framgångar. De har regeringsvana och kan hålla i hop.

Det har inte Miljöpartiet. Partiet anser sig själv inte vara en del av etablissemanget. Partiets tuppkam växer lätt som efter EU-valet 2014 där partiet fick 15,41 % av rösterna. Dagens situation kan inte glädja de troende. Att sitta i en regering är inte lika självklart som för Socialdemokraterna eller Allianspartierna.

Fortsatta minskningar i opinionen och bristande politiska framgångar i regeringen kan mycket väl leda fram till att Miljöpartiet lämnar regeringen. Och frågan är om inte det vore det bästa för partiet och landet. Miljöpartiet är som bäst i opposition.

Decemberöverenskommelsen kommer att spricka.

När Decemberöverenskommelsen slöts i slutet av förra året var det många som andades ut. Det fanns en långsiktig lösning på hur problemet med Sverigedemokraterna skulle lösas – och det blev inget val den 22 mars 2015.

Förutom några få protester när uppgörelsen slöts var det många som ställde upp på DÖ – decemberöverenskommelsen. Kritiken mot uppgörelsen har sedan ökat i styrka, först och starkast i moderaterna sedan till övriga Allianspartier. Kritiken mot Anna Kindberg Batra har inte varit nådig.

En del av kritikerna tycker jag tar problemet med Sverigedemokraterna allt för lättvindigt. Många säger ju att det fungerade bra under perioden 2010-2014. Det är nog en sanning med modifikation. En av anledningarna till att socialdemokraterna  med framgång kunde säga att alliansregeringen var trött och utan idéer var att Alliansregeringen helt enkelt inte inför riksdagen presenterade propositioner som man visst att det inte fanns stöd för.

Kommer då Decemberöverenskommelsen att bestå. I formell mening kommer den att bestå – när det gäller budgeten – men då regeringen har förlorat många principiellt viktiga frågor  genom att Alliansen och Sverigedemokraterna enats om minst 74 tillkännagivanden i riksdagens utskott i allt från vårdval, jämställdhetsbonus till Bromma flygplats. Och det lär bli fler tillkännagivanden under våren. Det kommer att rasera grundvalarna för regeringen.

Dessa tillkännagivanden kan synas harmlösa och har formellt sätt en svag juridisk ställning. Men de kan mycket väl leda fram till en regeringskris.

Min bedömning är följande. Regeringens två partier förlorar fler och fler väljare i opinionsmätningarna. Allianspartierna går inte lysande men kampen mellan blocken är jämnare och jämnare och många Allianspolitiker tror att Alliansen skulle bli större än de rödgröna i ett nyval. Kritiken mot decemberöverenskommelsen växer inom de borgerliga partierna och partiledningarna kan inte längre bortse från kritiken. Kan då Alliansen åse att det ena efter det andra tillkännagivande inte resulterar i några positiva beslut. Där verkar regeringen göra en stor taktisk miss. De borde helt enkelt se till att en ansenlig mängd tillkännagivanden effektuerades. Men så verkar inte bli fallet.

Detta kommer i sin tur att kraftigt öka risken för  misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd som en första varning eller mot statsministern själv. Om det ställs mot statsministern själv måste hela regeringen avgå.  Det lär inte bli svårt för Alliansen att få med sig Sverigedemokraterna på en misstroendeförklaring mot statsministern. Sverigedemokraterna är det parti som verkligen skulle se fram emot ett nyval. De lär nog gå fram även i ett nyval.

Läs även mina blogginlägg

Situationen för Folkpartiet är allvarlig

Bengt Westerberg är kritisk till decemberöverenskommelsen och Folkpartiets integrationsutspel

Sverigedemokraterna kan mycket väl bli riksdagens största parti.

Regeringen vill bilda större regioner och se över var statliga myndigheter skall vara lokaliserade

Civilminister Ardalan Shekarabi(S) talade i dag på Juseks konferens –   I medborgarnas tjänst om b l a två viktiga frågor – behovet av en  regionreform och den statliga närvaron lokalt i landet.

Regeringen vill fatta beslut om en regionreform under mandatperioden som minskar antalet landsting som ersätts av färre regioner. Ardalan framhöll att det inte behövs ytterligare utredningar utan de utredningar som är gjorda är tillräckliga. Nu är det operativt arbete som gäller. Staten kommer att utse två förhandlingspersoner. Tanken är att de nya regionerna skall kunna träda i kraft i januari 2019. I samband med detta skall staten se över myndigheternas regionala indelning.

En dagsaktuell fråga som civilministern tog upp är var de statliga myndigheterna skall vara lokaliserade. Frågan är just nu brännande då Skatteverket vill flytta verksamheten på nio mindre orter till medelstora och stora städer. Verkets förslag har väckt stora protester lokalt på de orter som berörs.

Regeringen har därför gett statskontoret i uppdrag att ta fram principer för myndigheternas lokalisering och det behövs föras en dialog mellan myndigheterna i lokaliseringsfrågan. Beslut som kan vara rationellt för en myndighet är många gånger inte rationellt ur ett större perspektiv.

Jag kan inte låta bli att kommentera regeringens förslag. Jag var under några år ordförande för KSLs självstyrelseberedning som följde ansvarskommitens arbete och vi kom med olika inspel. Under ansvarskommitténs arbete i slutet av 2000-talet blev regionfrågan den stora frågan. Över allt i landet ritades det kartor och det vara stora spekulationer över vilka landsting som skulle gå ihop i större regioner. Ansvarskommitten kom in väldigt fel i den här diskussionen. Det blev aldrig någon principiell diskussion om behovet av större regioner utan kartritandet tog över den principiella diskussionen redan från början.

Jag är själv anhängare av större regioner och jag tror att det är nödvändigt att på sikt göra regionerna större för att de skall bli internationellt intressanta och kunna ta över uppgifter från staten. I debatten för ett tiotal år sedan blev diskussionen även fel på en annan punkt. Det blev sjukvårdsfrågan som blev den avgörande frågan för många som ville bilda större regioner. Det är fel ingång. Sjukvården är hela tiden ett rörligt mål. Utvecklingen är så snabb inom sjukvården så det som är rätt  organisation i dag är det inte inom 5-10 år.

Jag tror att det kommer bli väldigt svårt för regeringen att lyckas. Det upplevs inte som en viktig fråga för många politiker och det finns inget folkligt tryck på att bilda storregioner. Snarare tvärtom.

Även om det fanns många ute i landet som ville bilda större regioner så bromsade moderaterna i Stockholms stad och län frågan utifrån rent partiegoistiska och dessutom felaktiga grunder. För moderaterna är det viktigt att Stockholms läns landsting alltid blir ett borgerligt skyltfönster. De tror att om det bildas en storregion i Mälardalen bestående av Stockholm, Uppsala, Västmanland och Södermanland och eventuellt Örebro län så är risken stor att regionen skulle få vänstermajoritet. En djupare valanalys visar inte så behöver bli fallet.

Det skall väl också sägas att Alliansregeringen inte var överförtjust att det skulle bildas en region i mitten av Sverige som skulle få en bra bit över 3 miljoner invånare och över 30 % procent av befolkning. Den regionen skulle bli en maktfaktor som skulle kunna utmana regeringen.

Genom att landstingen i Mälardalen inte har kunnat enas och att Västmanland och Södermanland egentligen bara vill gå ihop med Stockholm och tycker alla andra alternativ är förkastliga försvårar det en regionbildning i angränsande län.

Shekarabi lyfte även den viktiga frågan om var statliga myndighet skall förläggas. Svt redovisade i dag att under en längre period (2004-2013) som omfattar såväl alliansregeringar som socialdemokratiska regeringar. Under perioden tillkom det nästan 10.000 nya statliga jobb i större städer och det försvann 1000 jobb i mindre städer. Och denna utveckling fortsätter. Det behöver inte bli en sådan utveckling visade jag i mitt blogginlägg – staten driver på urbaniseringen. 

Det är bra att regeringen vill ta ett helhetsgrepp i den här frågan. Men det moratorium som regeringen har lagt på Skatteverkets omlokaliseringar skapar dock stora problem. Vad kommer att hända de närmaste åren. Blir det samlokaliseringar eller kommer myndigheten att ligga kvar. Risken är att osäkerheten leder till kompetensflykt.

Extraval löser inte regeringsfrågan

För någon timme sedan meddelade Stefan Löfven och Gustav Fridolin att regeringen kommer att  den 29 december utlysa extraval  och det kommer att genomföras den 22 mars. Jag är något förvånad över att de så snabbt utlyser nyval (extraval). Det bästa hade varit en regeringsombildning där miljöpartiet hade lämnat regeringen och socialdemokraterna hade fått regera ensamma. Det hade då funnits förutsättningar att bilda överenskommelser i flera frågor och många frågor hade kunnat lösas på ett även för socialdemokraterna bra sätt. Två tydliga frågor hade varit Förbifarten och Bromma flygplats.

Med tanke på det rådande opinionsläget är risken mycket stor att ett extraval inte löser de grundläggande problemen. Mycket talar för att Sverigedemokraterna även efter extravalet kommer att vara vågmästare och de kan tom bli större än vad de är i dag och det kan därför vara än svårare att få en stark regering.

Det är säkert inget parti förutom  Sverigedemokraterna som egentligen  vill ha ett nyval. Det kostar pengar och personella resurser och tar tid från det dagliga arbetet och innebär alltid risker. För socialdemokraterna innebär beslutet en stor principförlust. Den blev en  kortlivad regering. I kort regeringstid är det bara regeringen Hamrin som har suttit en kortare tid. Den satt mellan den  6 augusti  1932 och 24 september 1932.

Myten om  att socialdemokraterna alltid kan styra landet har fått sig en rejäl smäll och partiet är ett parti som alla andra och S/MP-regeringen står i stark kontrast till Alliansregeringens åtta år. Den andra  Alliansregeringen förstod att det var svårt att få riksdagens majoritet för flera förslag och avstod därför att lägga fram dem för riksdagen. Socialdemokraterna påstod hela tiden att regeringen var trött. Det var inte trötthet utan en medvetenhet att många förslag inte skulle gå igenom i riksdagen. Så har inte socialdemokraterna gjort. De har lagt fram många kontroversiella förslag som de borde förstått var så kontroversiella att de inte kunde accepteras av Alliansen.

Det kändes som om den facklige ledaren Stefan Löfven hade trätt in på arenan. Det kändes som han utlyste ett strejkvarsel. Kommer ni inte till förhandlingsbordet innan den 29 december så utlyser vi extraval.  Med stor sannolikhet är det ingen som kommer till förhandlingsbordet och vi kommer att gå mot ett historiskt extraval. Den första gången sedan 1958.

Solnas skolupprustning är lika stor som regeringens trots att Solna är bara 0,8 procent av Sveriges befolkning

Detta inlägg är skrivet av Lars Granath, 1:e vice ordförande i Barn- och utbildningsnämnden och har tidigare publicerats på folkpartiet i Solnas blogg www.fpsolna.se. Jag tycker det i allra högsta grad är ett verkligt träffsäkert inlägg och jag publicerar det därför även på min egen blogg. Bra att veta är att Solnas befolkning är 0,8 procents av Sveriges. Läs och begrunda.

Inför valet 2010 uppmärksammade Folkpartiet i Solna det bristande underhållet i kommunens skolor. Folkpartiet lovade att försöka få med de andra Allianspartierna på att vi den senaste mandatperioden 2010-2014 rejält skulle öka insatsen och fördubbla anslaget till upprustning, renovering och reparation. Kampanjen gick under namnet Rusta Solnas skolor nu.

En kampanjsida skapades med namnet rustasolnasskolor.nu. Kampanjen blev framgångsrik och Folkpartiet i Solna gjorde ett bra val 2010. Det fanns alltså en viss förväntan hos föräldrarna att Folkpartiet skulle kunna åstadkomma vissa förbättringar i skollokalerna i kommunens skolor.

Efter förhandlingar mellan partierna inom Alliansen enades de fyra partierna om att de cirka 100 miljoner som satsades 2006-2010 skulle fördubblas och i konkurrens med andra kommunala viktiga verksamheter höjdes ambitionen rejält på det här området. Kritiken från oppositionen har varit hård – det var för lite, för sent och allt borde ha gjorts på ett annat sätt.

Den nya rödgröna regeringen med socialdemokraterna och miljöpartiet har i sin budget aviserat att de kommer att satsa en miljard under den kommande mandatperioden 2014-2018 på att rusta landets skolor och förbättra arbetsmiljön. Inte för att jag önskade mig ett maktskifte, men det gör det lättare för mig att jämföra det som regeringen avser att göra med det som har skett i Solna.

En miljard till landets skolor under en fyraårsperiod innebär att Solna kommun teoretisk skulle kunna få ta del av sex miljoner om man tar hänsyn till andelen av Sveriges barn- och unga som bor i Solna. Sex miljoner under en fyraårsperiod är alltså vad de rödgröna orkar med att satsa.

Om man jämför den rödgröna regeringens miljardsatsning på bättre arbetsmiljö i landets skolor med Folkpartiet och Alliansens satsningar under 2010-2014 i Solna framstår den upprustning som skett smått historisk. Redovisningen i valrörelsen som återfinns på rustasolnasskolor.nu visade att hela 260 miljoner satsades på upprustning av Solnas skolor och förskolor under mandatperioden 2010-2014. Till det ska läggas den nya Ulriksdalsskolan som kostade ungefär 330 miljoner att bygga och ersätter den slitna Bagartorpsskolan som nu inte kommer att behöva renoveras samt den brandskadade Näckrosens förskola som byggdes upp för cirka 50 miljoner istället för att renoveras.

Räknar man samman de nybyggnationer istället för renoveringar som har gjorts i Solna med den upprustning, renovering och reparation som skett och lägger till kostnaden för den planerade skolan i Järva börjar kostnaderna närma sig en miljard, vilket innebär att de satsningar som görs i Solna för en bättre arbetsmiljö i skolan är lika ambitiösa som regeringens satsningar i hela landet.

Socialdemokraterna borde droppa miljöpartiet ur regeringen.

Den nuvarande S/MP-regering som sedan en månad tillbaka styr  Sverige är den svagaste regeringen sedan Bramstorps sommarregering 1936. Den har ett dåligt parlamentariskt läge och har inte ens  40 procent av väljarna bakom sig. Den har den första tiden inte varit speciellt lyckosam. Svaga ministrar, oerfarna ministrar, internt gräl mellan ministrar från de två partierna och en statminister som inte kommer ihåg namnet på sina nordiska och baltiska statministerkolleger.

Politiskt känns kursen inte stabil. Förhalning av Förbifart Stockholm, stängning av Bromma flygplats som berör hela Sverige på ett negativt sätt, skattehöjningar och inskränkningar av valfriheten inom många områden. Opinionsundersökningar visar att det inte finns ett folkligt stöd för dessa åtgärder.

Varje dag diskuteras om regeringen överlever budgetomröstningen den 3 december och om den gör det räknar alla med att regeringen kommer att lida ett antal nederlag i olika centrala frågor under det kommande året. Risken är stor för att regeringen kommer att få genomföra många förslag som lagts av Alliansen so m betyg från fjärde klass och 10-årig grundskola.

Socialdemokraterna borde aldrig ingått i någon regering med miljöpartiet. Det har tvingat partiet att svika flera vallöften när det gäller vilka som skall betala statlig skatt, Bromma flygplats och Förbifarten. Det är inte sämre kommunikationer som Sverige behöver – utan bättre.

Socialdemokraterna brukar säga att Sverige slits sönder. Det är väl snarare så att regeringen håller på att slitas sönder av interna motsättningar. Till detta skall läggas att regeringen har vänt sig mot vänsterpartiet och politiken har därför vridits mot vänster på ett sätt som knappast uppskattas av ens de socialdemokratiska väljarna.

Jag är inte så säker på att något parti i egentligen vill ha nyval. Men såväl vänsterpartiet som Sverigedemokraterna kommer att visa att de är att räkna med. Och Alliansen vill med sitt budgetalternativ  visa att de kan ta över regeringsmakten och är ett alternativ till de rödgröna som är djupt splittrade. Genom att inte bryta ur delar av budgeten vill Alliansen visa att de kan ta ansvar för Sverige.

Om socialdemokraterna vill överleva den här mandatperioden utan att gå till historien som Sveriges svagaste regering måste de droppa såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet. Först då kan de  i handling visa att de vill nå breda parlamentariska lösningar över blockgränsen. Socialdemokraterna talade mycket om breda lösningar innan valet. Nu kan de visa det i handling. Och skall de lyckas med det kommer de inte att gå ut som vinnare i varje förhandling men en kompromiss är i alla fall bättre en ett nederlag. Speciellt för ett 30-procents parti på väg till att bli ett 25-procents parti.

Läs även mina tidigare blogginlägg

• (S) inviter är inte för landets bästa utan för partiets bästa
• Stefan Löfvén är inte rätt man för jobbat
• Inte så smart av Reinfeldt att avgå på valnatten

Regeringen slår till mot Solna och 13 andra kommuner i Stockholms län och även Kiruna

I går presenterade S/MP  regeringen budgeten för 2015. I budgetpropositionen  2014/15:1 i avsnitt  2.5.4 aviserar regeringen förändringar av skatteutjämningssystemet som kommer att  drabba Solna och många andra kommuner.  Den förra regeringen ville främja tillväxten och stödja de kommuner som har en stark befolkningsökning och därmed får stora investeringskostnader.  Exempelvis har Solna   investerat  i en ny skola i Ulriksdal som har kostat  över 300 miljoner kronor. Staden  kommer  också inom kort att besluta om en ny skola i Järvastaden och det behöver byggas nya förskolor, idrottsanläggningar och annan infrastruktur. Dessutom byggdes mycket av stadens anläggningar under 60-70-talet och är i stort  behov av upprustning.

Det är således dessa extrapengar till tillväxtkommuner i storstadsregionerna som kommer att dras in. Något förslag läggs inte nu. Utan frågan skall utredas närmare och tanken är att förändringarna skall träda i kraft  1 januari 2016. Genom förändringarna tar man bort incitamenten för kommunerna att jobba med att minska arbetslösheten och skapa tillväxt och systemet innebär att kommunerna får en 85 % marginalskatt.  Och genom detta blir i praktiken på sikt alla kommuner förlorare då alla kommuner i  landet är förlorare om inte tillväxtregionerna fungerar som draglok.

Hur mycket Solna förlorar återstår att se men om alla pengarna till tillväxtkommunerna kommer att tas bort 2016 förlorar Solna uppskattningsvis  40 miljoner kronor som antingen måste hanteras via rationaliseringar, besparingar eller en skattehöjning på 25 öre. Regeringen har inte aviserat nya anslag inom andra områden till kommunsektorn som skulle motsvara en förlust på 40 miljoner kronor.

Regeringen och den politiska majoriteten i Stockholms stadshus har redan nu fattat beslut i många viktiga frågor som är till nackdel för Stockholmsregionen som nedläggning av Bromma flygplats, Förbifarten, Slussen och en rad skattehöjningar som kommer att hejda tillväxten. Och många av dessa beslut påverkar även Sverige negativt. Bromma flygplats är mycket viktigt för hela Sverige och är kanske mer viktigt för många orter i landet än för Stockholm.

Idrotten borde fått en egen minister

I dag har den nya regeringen presenterats. Det finns en hel del att säga om såväl innehållet i regeringsförklaringen som  ministeruppsättningen. Mer om detta i ett kommande blogginlägg.

Stefan Löfven delar det gamla kulturdepartementet på två ministrar. Alice Bah Kuhnke blir kulturminister och Gabriel Wikström får ett stort ansvarsområde: folkhälsa, sjukvård och idrott. Här missade den  nya regeringen att skapa en efterlängtad ministerpost – idrottsminister. Visst har idrotten samband med folkhälsa och sjukvård men har också andra viktiga kontaktytor. Idrott i vid bemärkelse är ett område som borde få en egen minister. Miljontals människor är engagerade inom idrottsrörelsen och betydligt fler som åskådare eller tv-tittare. Den omfattar allt från knattefotboll till elitidrott och statens engagemang behövs. Speciellt när det gäller byggandet av större arenor där många länder i Europa och Världen tar ett betydligt större ansvar, exempelvis i Tyskland där staten tar ett stort ansvar för att bygga arenor inför stora mästerskap och också engagerar sig i stora mästerskap på  ett helt annat sätt en den svenska regeringen. Sveriges regeringar, även Alliansregeringen, ville ha stora idrottsarrangemang till Sverige. Men tog aldrig något ansvar för arrangemangen.

Idrotten har en stor samhällsekonomisk betydelse för besöksnäringen. Stora mästerskap drar in stora pengar till framför allt staten och delar av idrotts- och friluftsrörelsen generar många turister, såväl inhemska som utländska besökare till olika delar av Sverige.

Att idrotten inte får en egen minister är beklagligt. Varför inte en idrotts- och turistminister om staten anser att området är för smalt. Det har inte hindrat regeringen från att skapa många tveksamma ministerposter. Tre olika utbildningsministrar, minister för strategi- och framtidsminister, nordiskt samarbete(men ingen EU-minister).

Bild: Ett av Vasalunds SKs lag vinner Sankt Erikscupen.