Etikettarkiv: miljöpartiet

Blir tyskt brunkol det som fäller S/MP-regeringen?

<p>Miljöpartisterna Maria Wetterstrand, Isabella Lövin, Gustav Fridolin och Åsa Romson kampanjade för att lägga ned brunkolsverksamheten.<br _mce_bogus=

Under långt tid har Miljöpartiet drivit frågan om att Vattenfall inte bara skall sälja utan helt enkelt lägga ner brytningen av brunkol i Tyskland. Att inte bara sälja verksamheten utan lägga ner den var ett beslut på partiets kongress där ombuden körde över partiledningen. Ett beslut, om det genomförs, kommer att ekonomiskt drabba Vattenvall med stora miljardförluster, ett bolag som inte längre är en vinstmaskin utan har stora ekonomiska problem. Ja, det går tom med förlust på 23 miljarder under det första halvåret till följd av nedskrivningar av kärnkraftverket i Ringhals, tyska Moorburg och de internationellt låga elpriserna. Till detta vill regeringen ha ytterligare pengar från bolaget.

Det helstatliga Vattenfall skulle aldrig gått in och blivit en aktör i Tyskland, och en ganska stor sådan. Att ge sig utanför landets gränser ökar riskerna, speciellt de politiska, och det miljötänk som finns inom den svenska verksamheten är inte långt fram på den politiska dagordningen för Vattenfall över Östersjön. Så att sälja är rätt. Men det gäller att sälja på  ett sådant sätt så att förlusterna minimeras. Det är till syvende och sist skattebetalarnas pengar.

Men att lägga ner gruvverksamheten i Tyskland är väl knappast ett beslut som skall initieras av svenska politiker. Det måste vare ett beslut av Tysklands regering så länge gruvorna  är lönsamma och inte läggs ner på kommersiell grund.

För miljöpartiet har frågan om att skrota tysk kolkraft stått högt på den politiska dagordningen. På bilden ovan  ses miljöpartisterna Maria Wetterstrand, Isabella Lövin, Gustav Fridolin och Åsa Romson stå framför ett antal kolbitar. Och det var inte första  gången de poserade tillsammans med en kolbit. För partiet finns det mycket prestige i frågan. Men något stöd för sin linje finns det knappast i riksdagen och regeringspartnern Socialdemokraterna är helt emot upplägget. Allt talar för att Miljöpartiet kommer att få lägga sig platt i frågan. Det går inte så bra för Miljöpartiet. Vänsterpartiet kan gång efter gång gå ut till väljarna och säga att de har fått igenom det ena efter det andra i förhandlingarna med regeringen. De politiska framgångarna för Miljöpartiet uteblir. Ja, förutom alla statsråden i regeringen förstås. Men frågan är vilken makt de har. Hur länge mäktar gräsrötterna med uteblivna politiska framgångar och att partiet måste krypa till korset i frågan om kolkraft i Tyskland. Frågan är inte  av den karaktären att den drar mycket röster till Miljöpartiet. Men det är känslig internt i partiet och kanske är frågan så het att det är början till att regeringspartierna går åt skilda håll. Och då får Gustav Fridolin, Mehmet Kaplan och Per Bolund mycket mer tid åt att se på fotboll på Friends Arena. Synd bara att säsongen snart är slut

Foto: Sara Strandlund

Hur mycket tål miljöpartiet innan de lämnar regeringen?

I valrörelsen siktade miljöpartiet på att bli Sveriges tredje största parti. För att klara detta krävdes ett valresultat på 12-14 % under valrörelsen. Valet blev en besvikelse. Miljöpartiet fick endast 6,89 % av rösterna i riksdagsvalet,  en minskning med – 0,45 % sedan 2010, troligtvis bara på 50 % av det förväntade valresultatet. Två chockade språkrör fick möta medlemmarna på valvakan. Sverigedemokraterna blev riksdagens tredje största parti med nästan 6 procentenheter bättre resultat än miljöpartiet. Kräftgången fortsätter för Miljöpartiet och partiet är nere på 6,4% och är nu mindre än Vänsterpartiet. KD och Folkpartiet hade varit glada för Miljöpartiets siffror. Men Miljöpartiets självbild är något helt annorlunda. De trodde att de skulle bli en tredje kraft i svensk politik.

Miljöpartiets tid i regeringen har inte varit lyckosam. Bilden av den rödgröna regeringen har inte utstrålat handlingskraft och enighet. Initialt kunde partiet skörda framgångar med att försena Förbifart Stockholm och bråka om Bromma flygplats. Men de frågorna lär vara passé. Höjda bensinskatter och tuffare rovdjurspolitik gör att partiet blir marginaliserade utanför storstads- och universitetsstäderna. Framgångarna som har vunnits på tågsatsningar upplevs som marginella och det är knappast något parti i riksdagen i dag som är emot en satsning på järnvägen. Det är svårt att se att Miljöpartiet har varit speciellt framgångsrika i regeringen.

Ett stort problem för Miljöpartiet är att språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson inte har kunnat spela i samma division som föregångarna Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Det gäller särskilt Åsa Romson som inte har varit speciellt lyckosam som miljöminister och som har hamnat fel i den politiska debatten. En stor fadäs var liknelsen mellan flyktingsituationen på Medelhavet och koncentrationslägret Auschwitz. Jag är ganska förvånad över att Romson har hamnat så fel. Jag tyckte hon var en duktig politiker när hon var politiskt aktiv i Stockholms stad och en doktorsexamen i juridik ger ingen säker politisk framgång. Över huvud taget har de övriga miljöpartistiska statsråden varit väldigt anonyma förutom Alice Bah Kunke som inte rosat den polititiska marknaden.

Bakslaget i riksdagsvalet, vikande opinionssiffror, språkrörens svaga ställning och bristen på politiska framgångar kommer att leda till stora politiska spänningar. Spänningar som redan har börjat synas utåt och ledande Miljöpartister talar om partiet har ”förlorat sin gröna själ”. Många andra partier hade klarat den den interna kritiken över bristande politiska framgångar. De har regeringsvana och kan hålla i hop.

Det har inte Miljöpartiet. Partiet anser sig själv inte vara en del av etablissemanget. Partiets tuppkam växer lätt som efter EU-valet 2014 där partiet fick 15,41 % av rösterna. Dagens situation kan inte glädja de troende. Att sitta i en regering är inte lika självklart som för Socialdemokraterna eller Allianspartierna.

Fortsatta minskningar i opinionen och bristande politiska framgångar i regeringen kan mycket väl leda fram till att Miljöpartiet lämnar regeringen. Och frågan är om inte det vore det bästa för partiet och landet. Miljöpartiet är som bäst i opposition.

Extraval löser inte regeringsfrågan

För någon timme sedan meddelade Stefan Löfven och Gustav Fridolin att regeringen kommer att  den 29 december utlysa extraval  och det kommer att genomföras den 22 mars. Jag är något förvånad över att de så snabbt utlyser nyval (extraval). Det bästa hade varit en regeringsombildning där miljöpartiet hade lämnat regeringen och socialdemokraterna hade fått regera ensamma. Det hade då funnits förutsättningar att bilda överenskommelser i flera frågor och många frågor hade kunnat lösas på ett även för socialdemokraterna bra sätt. Två tydliga frågor hade varit Förbifarten och Bromma flygplats.

Med tanke på det rådande opinionsläget är risken mycket stor att ett extraval inte löser de grundläggande problemen. Mycket talar för att Sverigedemokraterna även efter extravalet kommer att vara vågmästare och de kan tom bli större än vad de är i dag och det kan därför vara än svårare att få en stark regering.

Det är säkert inget parti förutom  Sverigedemokraterna som egentligen  vill ha ett nyval. Det kostar pengar och personella resurser och tar tid från det dagliga arbetet och innebär alltid risker. För socialdemokraterna innebär beslutet en stor principförlust. Den blev en  kortlivad regering. I kort regeringstid är det bara regeringen Hamrin som har suttit en kortare tid. Den satt mellan den  6 augusti  1932 och 24 september 1932.

Myten om  att socialdemokraterna alltid kan styra landet har fått sig en rejäl smäll och partiet är ett parti som alla andra och S/MP-regeringen står i stark kontrast till Alliansregeringens åtta år. Den andra  Alliansregeringen förstod att det var svårt att få riksdagens majoritet för flera förslag och avstod därför att lägga fram dem för riksdagen. Socialdemokraterna påstod hela tiden att regeringen var trött. Det var inte trötthet utan en medvetenhet att många förslag inte skulle gå igenom i riksdagen. Så har inte socialdemokraterna gjort. De har lagt fram många kontroversiella förslag som de borde förstått var så kontroversiella att de inte kunde accepteras av Alliansen.

Det kändes som om den facklige ledaren Stefan Löfven hade trätt in på arenan. Det kändes som han utlyste ett strejkvarsel. Kommer ni inte till förhandlingsbordet innan den 29 december så utlyser vi extraval.  Med stor sannolikhet är det ingen som kommer till förhandlingsbordet och vi kommer att gå mot ett historiskt extraval. Den första gången sedan 1958.

Socialdemokraterna borde droppa miljöpartiet ur regeringen.

Den nuvarande S/MP-regering som sedan en månad tillbaka styr  Sverige är den svagaste regeringen sedan Bramstorps sommarregering 1936. Den har ett dåligt parlamentariskt läge och har inte ens  40 procent av väljarna bakom sig. Den har den första tiden inte varit speciellt lyckosam. Svaga ministrar, oerfarna ministrar, internt gräl mellan ministrar från de två partierna och en statminister som inte kommer ihåg namnet på sina nordiska och baltiska statministerkolleger.

Politiskt känns kursen inte stabil. Förhalning av Förbifart Stockholm, stängning av Bromma flygplats som berör hela Sverige på ett negativt sätt, skattehöjningar och inskränkningar av valfriheten inom många områden. Opinionsundersökningar visar att det inte finns ett folkligt stöd för dessa åtgärder.

Varje dag diskuteras om regeringen överlever budgetomröstningen den 3 december och om den gör det räknar alla med att regeringen kommer att lida ett antal nederlag i olika centrala frågor under det kommande året. Risken är stor för att regeringen kommer att få genomföra många förslag som lagts av Alliansen so m betyg från fjärde klass och 10-årig grundskola.

Socialdemokraterna borde aldrig ingått i någon regering med miljöpartiet. Det har tvingat partiet att svika flera vallöften när det gäller vilka som skall betala statlig skatt, Bromma flygplats och Förbifarten. Det är inte sämre kommunikationer som Sverige behöver – utan bättre.

Socialdemokraterna brukar säga att Sverige slits sönder. Det är väl snarare så att regeringen håller på att slitas sönder av interna motsättningar. Till detta skall läggas att regeringen har vänt sig mot vänsterpartiet och politiken har därför vridits mot vänster på ett sätt som knappast uppskattas av ens de socialdemokratiska väljarna.

Jag är inte så säker på att något parti i egentligen vill ha nyval. Men såväl vänsterpartiet som Sverigedemokraterna kommer att visa att de är att räkna med. Och Alliansen vill med sitt budgetalternativ  visa att de kan ta över regeringsmakten och är ett alternativ till de rödgröna som är djupt splittrade. Genom att inte bryta ur delar av budgeten vill Alliansen visa att de kan ta ansvar för Sverige.

Om socialdemokraterna vill överleva den här mandatperioden utan att gå till historien som Sveriges svagaste regering måste de droppa såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet. Först då kan de  i handling visa att de vill nå breda parlamentariska lösningar över blockgränsen. Socialdemokraterna talade mycket om breda lösningar innan valet. Nu kan de visa det i handling. Och skall de lyckas med det kommer de inte att gå ut som vinnare i varje förhandling men en kompromiss är i alla fall bättre en ett nederlag. Speciellt för ett 30-procents parti på väg till att bli ett 25-procents parti.

Läs även mina tidigare blogginlägg

Regeringen slår till mot Solna och 13 andra kommuner i Stockholms län och även Kiruna

I går presenterade S/MP  regeringen budgeten för 2015. I budgetpropositionen  2014/15:1 i avsnitt  2.5.4 aviserar regeringen förändringar av skatteutjämningssystemet som kommer att  drabba Solna och många andra kommuner.  Den förra regeringen ville främja tillväxten och stödja de kommuner som har en stark befolkningsökning och därmed får stora investeringskostnader.  Exempelvis har Solna   investerat  i en ny skola i Ulriksdal som har kostat  över 300 miljoner kronor. Staden  kommer  också inom kort att besluta om en ny skola i Järvastaden och det behöver byggas nya förskolor, idrottsanläggningar och annan infrastruktur. Dessutom byggdes mycket av stadens anläggningar under 60-70-talet och är i stort  behov av upprustning.

Det är således dessa extrapengar till tillväxtkommuner i storstadsregionerna som kommer att dras in. Något förslag läggs inte nu. Utan frågan skall utredas närmare och tanken är att förändringarna skall träda i kraft  1 januari 2016. Genom förändringarna tar man bort incitamenten för kommunerna att jobba med att minska arbetslösheten och skapa tillväxt och systemet innebär att kommunerna får en 85 % marginalskatt.  Och genom detta blir i praktiken på sikt alla kommuner förlorare då alla kommuner i  landet är förlorare om inte tillväxtregionerna fungerar som draglok.

Hur mycket Solna förlorar återstår att se men om alla pengarna till tillväxtkommunerna kommer att tas bort 2016 förlorar Solna uppskattningsvis  40 miljoner kronor som antingen måste hanteras via rationaliseringar, besparingar eller en skattehöjning på 25 öre. Regeringen har inte aviserat nya anslag inom andra områden till kommunsektorn som skulle motsvara en förlust på 40 miljoner kronor.

Regeringen och den politiska majoriteten i Stockholms stadshus har redan nu fattat beslut i många viktiga frågor som är till nackdel för Stockholmsregionen som nedläggning av Bromma flygplats, Förbifarten, Slussen och en rad skattehöjningar som kommer att hejda tillväxten. Och många av dessa beslut påverkar även Sverige negativt. Bromma flygplats är mycket viktigt för hela Sverige och är kanske mer viktigt för många orter i landet än för Stockholm.

Inte så smart av Reinfeldt att avgå på valnatten

På valnatten meddelande statsminister Fredrik Reinfeldt att han avgår som statsminister och partiledare för moderaterna. Visst var det ett stort nederlag för moderaterna och Alliansen men moderaternas valresultat var ändock en av de bästa som partiet gjort i modern tid.

Jag har full förståelse för om Reinfeldt efter 10 år som partiledare och åtta år som statsminister – och att Alliansen förlorade valet – vill göra något annat. Han har gjort stora insatser för Sverige och varit en mycket framgångsrik partiledare och statsminister. Ingen borgerlig politiker har varit statsminister under så lång tid och genom hans ledarskap har Alliansen visat att de kan styra landet även i svåra ekonomiska tider och under utrikespolitisk turbulens. Han tycks anse att det är dags för nya krafter att ta vid. Och det kan vara skönt att själv bestämma när man vill sluta.

Problemet är bara att han skapat ett stort tomrum under tiden fram till dess en ny partiledare skall utses nästa år. Moderaterna kommer under flera månader att stå utan en tydlig ledare och Alliansen utan en oppositionsledare. En extra partistämma är utlyst till den 7 mars och det är nästa sex månader dit. Och någon självklar talesperson för moderaterna under tiden finns inte. Detta i en tid då de rödgröna har stora svårigheter att bilda en handlingskraftig regering för att nu använda Stefan Löfvens egna ord. Allt talar för att det blir en mycket svagare regering än under Alliansregeringens fyra sista år. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste få med sig Vänsterpartiet om en budget för att få fler röster än Alliansen i riksdagen. Och hur kommer Sverigedemokraterna att agera när det väl ställs på sin spets.

Risken är överhängande att det blir ett nyval. Alliansen var fyra samspelta aktörer som bildade en regering 2006 efter gedigna förberedelser. De rödgröna har inte haft någon plan för att ta över regeringsmakten. Förhandlingarna började inte bra. Det första är att Löfven meddelar Sjöstedt att vänsterpartiet inte får sitta med i regeringen – utan att de ens har förhandlat. Nu skall Löfven försöka få med ett förödmjukat och revanschsuget Vänsterparti på S/MPs budget. Det kommer att bli tufft. Kommer ens Socialdemokraterna och Miljöpartiet att kunna enas kring ett gemensamt regeringsprogram utan att partiernas profiler förhandlas bort. Nu på morgonen informerade Miljöpartiets partisekreterare på bästa sändningstid att de tvärtemot vad de sa i valet kan tänka sig att rusta upp Sveriges försvar. Det är mycket bra att de omprövar sina tidigare ställningstaganden. Men hur hanterar de den interna opinionen.

I denna oroliga tid hade Alliansen och Sverige behövt Reinfeldt som partiledare.

Läs även mina blogginlägg

Foto: Peter Knutson

(S) inviter till FP och C är inte för landets bästa utan för partiets bästa

Den senaste veckan har varit turbulent på många sätt.  Media har lekt leken – vem tar vem  – men egentligen är det uppkomna läget  principiellt inte mer annorlunda än 2010. Det finns en rödgrön konstellation (som i och för sig haltar betänkligt) som är större än Alliansen men som inte har egen majoritet. Sammalunda var det 2010. Alliansen  var större än de rödgröna men hade ingen egen majoritet. Det massmediala spelet där media okritiskt har köpt socialdemokraternas agenda är uppseendeväckande.

Socialdemokraterna vill inte samarbeta med Vänsterpartiet. Anledningen är väldigt enkel. V kommer att driva politiken åt vänster och tvinga (S) och (MP)  att fatta beslut som inte den viktiga medelklassen kommer att gilla. Det kan gälla vinster i välfärden som innebär att alternativen försvinner, Rut-avdrag, försvaret, höjda skatter för att bara nämna några försämringar.  Det är en av anledningarna att få med sig FP och C i en regeringen. Då kan den förda politiken hamna mer rätt gentemot viktiga väljargrupper. Den andra anledningen är att socialdemokraterna vill splittra upp Alliansen. Lyckas man med det så kommer socialdemokraterna bli helt dominerande på den politiska arenan. Allt regeringsbildande kommer att kretsa kring socialdemokraterna trots att de numera är ett 30-procents parti och inte ett 45-procents parti.

Nu kommer inte taktiken att lyckas. Av flera skäl, som jag kommer att utveckla i ett kommande inlägg, kommer inte FP och C att sätta sig i en socialdemokratisk regering. Problemet för S som inte  ens förhandlade med Vänsterpartiet innan de kastades ut har fått ett Vänsterparti som är förödmjukat och kommer att ställa långtgående krav på S-MP för att stödja deras budget. Får de inte med Vänsterpartiet på sitt budgetförslag vinner Alliansens budget och regeringen kommer att förlora och tvingas avgå. Det är lite svårt att se att Stefan Löfven har 35  års förhandlingsvana när han gör flera taktiska misstag.

Om en månad tror jag att svenska folket ångrar hur de röstade. De kommer att längta tillbaka till den tid då Alliansen styrde.

 

Stefan Löfven är inte rätt man för jobbet

bråk mellan löfven och lööf.jpg

Stefan Löfven är på många sätt en bra person. Han är genuin, sympatisk och har ett rättvisepatos. Han har en stark bakgrund i arbetarrörelsen och i de fackliga leden . Och han vill alla människor väl. Jag har alltid haft stor respekt för de människor som har jobbat sig upp från enkla förhållande och  klättrat på samhällsstegen. Det finns också mycket bra i de värderingar som fanns i arbetarrörelsen när den växte fram i slutet av 1800-talet. Gör din plikt. Kräv din rätt är en devis som håller än i dag.

Men han är ändå inte rätt man på jobbet som statsminister.  Jag skall i det här inlägget förklara varför.

Karl Beijbom, fd kulturchef och nu bokförläggare uttryckte detta ganska klart på Facebook: ”Stefan Löfven är den mest omeriterade och mest orutinerade statsministerkandidaten i svensk politisk historia. Han har aldrig suttit i riksdagen eller regeringen, aldrig haft förtroendeuppdrag inom kommun eller landsting. Han är en politisk trainee. Det är som att annonsera efter en flygkapten eller hjärtkirurg och i annonsen skriva ”tidigare erfarenhet inte nödvändigt”.

Beijbom är väldig rak på sak. Politik är också ett hantverk som man inte lär sig i brådrasket. Det tar tid att bli en erfaren och rutinerad politiker. Det är inte gjort i en handvändning.  Men problemet är lite större än så. Om det skulle bli en rödgrön regering kommer de flesta av ministrarna aldrig ha suttit i regeringen eller varit statssekreterare på ett departement. Ett väldigt orutinerat team som skall ledas av en person som inte har erfarenhet från politik på någon nivå. När detta skrivs, dagen innan valet, leder de rödgröna något över Alliansen. Valutgången är oklar. Socialdemokraterna är inte längre ett 45 % parti som med bara stöd från ett parti kan leda landet. Det kan tom bli som så att inte ens  S, V och MP kan bilda  regeringen  utan  Sverigedemokraterna blir vågmästare.  Allt talar för att socialdemokraterna gör ett dåligt val och det är inte ens klart att de gör ett bättre val än 2010 som betecknades som ett katastrofval. De andra partierna kommer att få ett stark genomslag på den förda politiken.

Löfven saknar  internationell erfarenhet. Jag har väldigt svårt att tänka mig Löfven i viktiga samtal med Putin, Merkel eller Obama. Hur skall han klara av att hantera dessa starka personligheter i en alltmer konfliktfylld värld när han inte ens klarar av att ta emot ett papper av Annie Lööf i en politisk debatt. I en tid när Ryssland under Putin för en aggressiv utrikespolitik mot sina grannar.

Jag är djupt oroad över Sveriges utveckling om Löfven blir statsminister. Jag har aldrig varit oroad över att Erlander, Palme, Carlsson eller Göran Persson skulle klara uppgiften som statsminister. Men det är jag för Löfven.

Läs även mina blogginlägg

* Feministiskt initiativ och vänsterpartiet vinner valet åt Alliansen.

* En röst på Miljöpartiet i riksdagsvalet är en röst på Putin. 

 

En röst på Miljöpartiet i riksdagsvalet är en röst på Putin

 

Rubriken ovan kan kännas tuff mot Miljöpartiet men är så sann.  Inte för att partiet gillar Putin utanför partiets inställning till Sveriges försvar. Staffan Heimersson skriver om Sveriges bristande försvar i Aftonbladet i dag (14-09-06). Heimersson kommer att rösta på Folkpartiet för det är det enda parti som har en långsiktig plan för försvaret. Han är skarpt kritiskt till Socialdemokraterna och Moderaterna som har tappat greppet om försvarsfrågan och har ett stort ansvar för den nedrustning som har skett.

Ryssland under Putins ledning har blivit nationalistiskt, aggressivt och expansivt. För några år sedan attackerade Ryssland Georgien, annekterade Krim och har i dag en stor militär närvaro i Ukraina. Utan tvekan drömmer sig Putin tillbaka till den tid då Sovjetunionen var stort och mäktigt. Han anser ju att upplösningen av Sovjetunionen var en stor tragedi. Likheterna med Hitler under 30-talet är slående. Saarland, militarisering av Rehnlandet, Anschluss av Österrike, och annekteringen av Tjeckoslovakien. Är Baltikum på tur. Jag träffade i veckan som gick ett antal personer från Estland och de är djupt oroade över utvecklingen i Ryssland.

Jag delar Heimerssons uppfattning att den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön och att svenska flygfält är intressanta för ryssarna om de vill flytta fram positionerna om de skall föra ett europeiskt krig.

Staffan Heimersson har gått igenom partiernas hemsidor och sett var de skriver om försvaret. Och det ger en ganska avslöjande sammanställning om partiernas uppfattning . Och särskilt oroande är Miljöpartiets uppfattning. De kan ju bli ett regeringsparti den 14 september.

”De fyra extremistpartierna – V, MP, FI och SD – skulle jag lämna därhän om inte Miljöpartiet sannolikt hamnar i regeringen. Då är det bra att veta att partiet ”vill se en politik som sätter mänsklig säkerhet före territoriell. Fred är inte bara målet utan vägen dit.” Partiet har denna vecka klandrat ”EU för att lägga mycket möda på att utveckla sin militära kapacitet. Det tycker vi är fel väg att gå.” MP vill lösa problemen ”med en civil fredskår”. Har programförfattaren rökt hasch?

Jag går till de tre resterande allianspartierna. C säger inget konkret, KD bara truismer. Det är först med Folkpartiet som det blir klarspråk:

Vi ska ”fortsätta förstärka försvaret. Försvarsanslagen behöver höjas”. ”Sverige ska söka medlemskap i Nato”. ”Förbättra närvaron på Gotland. Sveriges mest strategiskt utsatta ö behöver permanent närvaro av militära förband.”

Vi ska ”fortsätta förstärka försvaret. Försvarsanslagen behöver höjas”. ”Sverige ska söka medlemskap i Nato”. ”Förbättra närvaron på Gotland. Sveriges mest strategiskt utsatta ö behöver permanent närvaro av militära förband.” ”

Det självklara svaret är att det skulle vara en katastrof för det svenska försvaret om det blir en rödgrön regering. Dagens försvar klarar inte ens av incidentberedskapen och skulle ännu mindre klara av att försvara Gotland, landets flygplatser och skulle inte kunna stå emot en rysk invasion. Miljöpartiets politik skulle försvaga Sveriges försvar ännu mer och förhindra att Sverige kan försvara sitt territorium. Och inte blir det bättre med Vänsterpartiet i  regeringen.

Sverige måste förstärka försvaret och särskilt angeläget är det att ge Gotland ett starkt invasionsförsvar.

Försvarsfrågan börjar ta allt större plats i valrörelsen. Inte så konstigt med den oroande utvecklingen i östra Europa. Folkpartiet rycker starkt fram bland väljarna och 18 procent anser att Folkpartiet har den bästa försvarspolitiken, något mindre än moderaterna. Att moderaterna fortfarande har en högre siffra än folkpartiet beror snarare på att partiet har en över 100 årig tradition att varje Sveriges försvarsvänliga parti. Men i dag är det inte så.

Läs Staffan Heimersons värld

Läs även mina tidigare blogginlägg

Berlin 1938 * 1936 Tjeckoslovakien Sotji 2014 Ukraina 2014

* EU och USA kommer att offra Ukraina om Ryssland invaderar.

* Vill Sverige försvara Gotland

* Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ vinner valet åt Alliansen.

 

 

Hvad vilja socialdemokraterna med Råstasjön?

När detta blogginlägg skrivs på kvällen efter fullmäktigedebatten om Råstasjön, när detaljplan och ramöverenskommelse antogs av kommunfullmäktige, är det ändå några saker jag funderar över.

Det var en debatt på över två timmar. En i stora stycken konstruktiv debatt där argument stöttes och blöttes.  Debatten visade ganska klart att oppositionen är splittrad. Vänsterpartiet är tydligt med att de vill ha ett omfattande naturreservat runt sjön,  även om jag har svårt att förstå poängen med att lägga in Råstaparkshallen, ”containerparkeringen”, minigolfbanan, Råstasjöns IP, 20 villor och sju bostadshus  i hörnet Östervägen/Vintervägen i naturreservatet. Undrar vad de som bor eller är verksamma där tycker om att bli en del av ett reservat? Men på betongstationstomten kan de tänka sig bebyggelse.

Miljöpartiet vill begränsa bebyggelsen men hur mycket är oklart. De vill först göra ett naturreservat och därefter se vad som kan byggas. Det känns som en möjlig anpassning till socialdemokraternas linje.

Problemet är bara att socialdemokraterna inte har en linje. De är verkligen diffusa när det gäller Råstasjön. Den 7 januari 2013 uttalade sig socialdemokraternas ordförande Gösta Mårtensson i DN Stockholmsdelen att bygga vid Råstasjön är som  att bygga i Hagaparken, men den tanken skulle ingen komma på. Den 1 juli 2013 skriver Råstahems Folketshusförening på ett avtal med Riksbyggen om en försäljning av ett markområde för 10 miljoner kronor som inte är möjligt att bebygga enligt naturvärdesinventeringen. En förening där alla förtroendeuppdrag innehas av aktiva socialdemokrater. De inväntade vare sig samrådssvaren för detaljplanen och ej heller naturvärdesinventeringens resultat.

Under kvällens debatt ställde jag frågor till företrädarna för Socialdemokraterna om vilka områden de anser skall ingå i naturreservatet. Jag fick inget svar på frågan. Socialdemokraterna vill inte bygga inom strandskyddat område säger de. Men naturinventeringen visar att det finns många områden som ligger utanför strandskyddat område som har ett betydligt större naturvärde än områden som ligger inom strandskyddet. Jag ställde därför frågan om Socialdemokraterna kommer att bebygga Råstahems Folketshusförenings tomt, tennishallen, i midjan och på minigolfbanan. Jag fick inget svar på frågorna.

En sak är säker. Socialdemokraterna i Solna lovar inget bestämt. Min bedömning är att om de rödgröna vinner valet i Solna i  höst kan det bli en ganska omfattande bebyggelse – bara den sker utanför strandskyddat område.

Läs även mina tidigare inlägg socialdemokratiskt dubbelspel om Råstasjön och öppet brev till Socialdemokraterna och miljöpartiet om deras syn på naturreservat.