Hur länge kan Mehmet Kaplan sitta kvar som bostadsminister utan att uträtta något?

Bostads- stadsutvecklings- och IT-minister Mehmet Kaplan har de sista dagarna toppat nyheterna efter sitt samröre med turkiska högernationalistiska grupper. Och det är inte första gången som han löper gatlopp för sina kontakter med våldsbejakande grupper.

Däremot har det knappast skrivits något  om att Sverige nu har den svagaste bostadsministern som Sverige någon sin haft. Ja, han är inte bara svag, han är dessutom okunnig om sitt ansvarsområdet trots att han har en påbörjad lantmäteriutbildning från KTH.

Egentligen så hade han ett drömläge när han tillträdde som minister. Den tidigare ministern Stefan Attefall(KD) hade lämnat över ett 80-talet utredningar inom bostadspolitikens olika områden. Det fanns många förslag som Kaplan hade kunnat dra stor nytta av och kunnat presenterat som sin egna. De bostadspolitiska frågorna har i dag placerats högt på alla partiers dagordningar. Trycket är också stort från alla inblandade parter – från den enskilde bostadssökanden till länsstyrelser, kommuner och bostadsbolag. Det måste helt enkelt hända något – det inser alla – och staten sitter på många av nycklarna för att få igång bostadsbyggandet.

Det är inte alltid så lätt att bli minister. De kan få en bukett av disparata ansvarsområden som inte alltid hänger ihop och det kan vara svårt att ha kunskap inom alla områden. I det här fallet är problemet att Kaplan inte ens behärskar sitt huvudområde – bostadsbyggandet. Det var så illa att Kaplan knappast visade sig på ett offentligt möte det första halvåret efter det han blev minister. Han måste läsa på.

Det här hade kunnat lösa sig genom att Kaplan hade utsett en statssekreterare med breda kunskaper inom området. Så blev inte fallet. Till statssekreterare utsågs en person utan någon större erfarenhet från området. Något som är väldigt ovanligt då statssekreterarna oftast har breda kunskaper inom sitt ansvarsområde. Inte heller hos de politiskt sakkunniga har kunskapen varit stor och dessutom har de bytts ut i snabb takt.

Kritiken från byggindustrin är stor när jag talar med olika företrädare en och en. På bostadsforum den 6 april i Stockholm där Kaplan medverkade lyfte han fram att han har många kontakter med olika företrädare för byggindustrin. Många företrädare som jag talat med inom branschen hävdar att så inte är fallet. Han säger ofta nej till även små informella möten där han skulle kunna föra intressanta samtal och fördjupa sina kunskaper. Det finns tom företrädare som säger att han är rädd för att möta branschens representanter.

Många kommunala företrädare väntar också på förslag. Många av de förslag som behöver genomföras innebär att det måste till beslut av riksdag och regering. Besluten kommer inte.

Mehmet Kaplan har varit minister i 18 månader. En lång tid i politiska sammanhang. Det har inte kommit ett förslag som kommer att underlätta bostadsbyggandet. Ja, regeringen har tillskjutit 3,2 miljarder kronor för att öka byggandet av små, klimatsmarta och billiga hyresrätter. Hur många sådana lägenheter har byggts? Är det någon som vet? Alla som kan branschen inser att beloppet är så litet och utformningen komplicerad så det kommer inte att ha någon betydelse.

Kaplan har stora förväntningar på de blocköverskridande samtal som pågår. Min bedömning är att sannolikheten för att dessa samtal kommer att leda utvecklingen framåt är minimala. För att det skall hända något måste alla partier våga ompröva många heliga kor. Och att genomföra några tuffa reformer lär knappast en miljöpartistisk  minister genomföra. Miljöpartiet börjar sakta men säkert närmare sig 4 %s spärren.

Det är djupt olyckligt att Sverige har en så svag bostadsminister som dessutom hela tiden är ifrågasatt för sin politiska kontakter med obskyra grupper inom Sverige såväl utom  landet. Och det i en tid då bostadsbyggandet borde ligga på de nivåer som under miljonprogrammets tid, d v s 100.000 nya bostäder per år under 10 år. Förutsättningarna för det är dessutom helt annorlunda sen bostadspolitiken förändrades i början av 90-talet, med PBL och en tuffare miljölagstiftning.

Frågan är hur länge socialdemokratin, och för den delen miljöpartiet kan låta bostadspolitiken erodera. Det bästa vore att genomföra en regeringsombildning innan sommaren. Då är det över två år till nästa val. Några positiva beslut för bostadsbyggandet hinner genomföras och väljarna har glömt att det fanns en bostadsminister som hetta Kaplan.

 

Bygga snabbt, billigt och hållbart – går det?

Det var temat på Bostadsforum, Kommunförbundet Stockholm läns och Stockholms Byggmästarförenings frukostmöte. En kunnig panel diskuterade dessa frågor och kom in på många intressanta aspekter.

Behovet av nya bostäder är rekordstort. Och det byggs alldeles för lite. Länsöverdirektör Magdalena Bosson kunde dock informera om att det sker en positiv utveckling i regionen. Under innevarande år kommer det att byggas 22.000 nya lägenheter och under 2017 beräknas det byggas 24.000 nya bostäder så trenden är tydlig.

Chris Österlund hävdade att bostadsbyggandet kan öka om detaljplanerna blir mer flexibla och om konkurrens kunde öka. Om detaljplanerna blev mer flexibla kunde tiden för att ta fram en detaljplan minska med 18  månader. SABOs kombihus är ett bra exempel på hur kostnaderna kan minska. SABO har via sina bostadsbolag byggt eller har byggnationer på gång på över 6200 bostäder som är ca 25 % billigare än andra bostadsprojekt.

På stadsbyggnadskontoen är inte kombihusen alltid populära då de inte skapar tillräcklig stor variation. Det är lite märkligt ansåg Mikael Källqvist från Svenska Bostäder då mycket av 40- och 50-talets byggnader var återupprepningar från andra projekt. (En period som för övrigt anses väldigt bra ur många perspektiv. Min anmärkning)

Lennart Weiss från Veidekke belyste två stora problem för byggandet – de höga markpriserna och de höga lönekostnaderna inom byggbranschen. Det leder till höga boendekostnader vilket gör att många människor trots arbete och lön har svårt att efterfråga nya bostäder. De har helt enkelt inte råd. Han efterlyste att politikerna måste inse att bostadsmarknaden förändrades kraftigt i början av 90-talet – från en tydlig statlig finansiering med förmånliga villkor för de som byggde, räntebidrag och bostadsbidrag till hushållen till en renodlad marknadsekonomi. Och det har helt och hållet förändrat förutsättningarna att bygga. Sverige måste välja väg. Återgå till 70-talet eller följ efter Tyskland eller Norge. I dag har riksdag och regering ingen strategi.

Det var en bra och spänstig debatt ledd av den kunnige moderatorn Nina Lundström som har efterträtt mig som ordförande för KSLs och Byggmästarförenings gemensamma organ i länet – Bostadsforum.

Det som var särskilt bra att det lyftes upp var den bristande konkurrensen, att fler kommuner har svårt att ta till sig kombihus och andra konceptmodeller samt att staten saknar en strategi för bostadsbyggandet. Det blir mycket intressant och se om samtalen mellan regeringen och Alliansen kommer att leda fram till en gemensam strategi för ökat bostadsbyggande. Det verkar som bostadsminister Mehmet Kaplan har stora förhoppningar att dessa samtal skall leda fram till gemensamma blocköverskridande överenskommelser. I den frågan är jag inte särskilt optimistisk.

Nina Lundström (KSL) modererade den namnkunniga panelen bestående av bostadsminister Mehmet Kaplan, länsöverdirektör Magdalena Bosson, chef ekonomi och finans på Sabo Chris Österlund, vice vd på Svenska Bostäder Mikael Källqvist samt kommersiell direktör på Veidekke Lennart Weiss.

Foto: Ellen Norman, Stockholms byggmästarförening

 

Prisrallyt på bostäder beror på goda inkomster, rekordlåga räntor och lågt bostadsbyggande

Under flera år, och framförallt de senaste veckorna har det varit en omfattande diskussion om en kommande bostadsbubbla. Olika förslag har presenteras från experter såsom amorteringskrav, borttagande av ränteavdrag och tom återinförande av fastighetsskatten. En del av förslagen tar sig inte an problemen. Vissa av förslagen, om det genomförs snabbt och samordnat, leder snarare fram till en bostadsbubbla.

Det finns flera orsaker till att bostadspriserna skenar.

Den första  är utan tvekan att fastighetsskatten togs bort. Den har gjort det billigare bo. Och det har nog bara gynnat de som bodde i fastigheterna. Men för alla nytillträdande på bostadsmarknaden har det medfört att de kan betala mer för ett hus, det finns ju ingen fastighetsskatt att betala, och det har satt fart på huspriserna. Fastighetsskatten är på många sätt en bra skatt. Skatteobjektet flyttar inte utomlands och är svårt att skattefiffla med. Problemet är  bara att skatten bland medborgarna blev så förhatlig pga sin konstruktion så jag bedömer att den är omöjlig att återinföra.

Den andra är att i många delar av landet är arbetslösheten låg och många tjänar bra och kan därför efterfråga bostäder trots det höga priset. Det märks särskilt i våra tillväxtområden och på populära turistorter.

Det tredje är den exceptionellt låga räntan. I dag kan många låna till 1,5 procents ränta med 30 % skatteavdrag. Det har tom varit möjligt att låna till under 1 % vissa perioder. Det kostar helt enkelt väldigt lite att låna. Efter ränteavdrag  kostar det 10.000 kronor per lånad miljon och under 1000-lappen i månaden. Även om bankerna försöker att hålla igen och vill att kunderna skall ha god marginal så skapar det ändock mentalt ett köptryck.

Den fjärde anledningen är olika inlåsningseffekter som hyressättningen och reavinstbeskattningen som gör att vi inte får ett effektivt utnyttjande av bostadsbeståndet.

Den femte  anledningen är det låga bostadsbyggande som inte på något sätt motsvarar behovet. Trycket på storstads- och  universitetsstäderna och andra tillväxtområden gör att bostadsbyggandet inte på något sätt motsvarar de behov som finns. Det är precis som Docent Jan Jörnmark, som är särskilt kunnig på bostadsfrågor sa i Gomorron Sverige i söndags. Även om Sverige fick ett nytt miljonprogram, som inte är möjligt av ekonomiska skäl, skulle inte bostadsbyggandet hålla jämn takt med det behov som uppstår genom urbanisering och invandring.

Så länge folk har jobb, räntorna är låga  och ett alldeles för litet bostadsbyggandet står vi knappast inför en bostadsbubbla. Men yttre händelser som inte står under Sveriges kontroll kan snabbt inträffa och leda till en kraftig minskning av efterfrågan   bostäder. Lehman Brotherskrisen 2008 är ett sådant tydligt exempel och krigshärdar runt om i Världen, som kan dra med hela Världen i en lågkonjunktur finns det gott om.

En del av ovanstående är det svårt för politiken att lösa. Men att  minska inlåsningseffekterna, fasa ut ränteavdragen och genomföra ett antal åtgärder för att öka bostadsbyggandet är möjligt. Den förre bostadsministern Staffan Attefall tillsatte över 80 utredningar men mycket lite hände. Och det lär inte hända mer saker med Mehmet Kaplan som bostadsminister.Och ingen regering orkar eller vågar ta i frågorna.  Så mycket talar för fortsatt stigande bostadspriser.