Etikettarkiv: Jan Björklund

Liberalerna saknar en berättelse som vinner val

I dag börjar Liberalernas landsmöte. Partiet har det kämpigt. I opinionen ligger partiet runt valresultatet och någon gång då och då över valresultatet. Men partiet lyfter inte i opinionen.

Ingen kan klaga på att partiet inte syns i media. Partiledaren Jan Björklund är en flitig gäst på de olika TV-kanalerna och gör oftast  bra i från sig. Även andra liberaler kommer fram i media. För inte så länge sedan medverkade exempelvis den ekonomiska talespersonen Mats Persson i Agenda och talade på ett förtroendefullt sätt om partiets syn på pensioner.

I många frågor kommer partiets syn fram på ett bra sätt. Fortfarande är partiet starkt i skolfrågan och har fått en profil i LSS-frågan och försvarsfrågan. Men partiet toppar ingen fråga längre då socialdemokraterna har gått om oss i skolfrågan.

Det som är Liberalernas stora problem är att partiet inte har en liberal berättelse. En färdriktning för framtiden. För ett ideeburet ideologiskt parti utan starka väljargrupper som ställer upp för partiet i vått och torrt är det nödvändigt. Med åtta partier i riksdagen och ännu fler i kommunal- och landstings/regionvalen måste ett parti upplevas som tydligt och konsekvent för att kunna sticka ut och locka väljare.

Det gör inte Liberalerna i dag. Och nu brådskar det. Landsmötet måste i viktiga, socialliberala frågor hamna ideologiskt rätt. De enskilda frågorna måste bli en del av en helhet, en liberal berättelse som hänger i hop. En berättelse som engagerar väljarna och får dem  att inse att Liberalerna är Sveriges liberala parti.   För ganska många väljare finns det andra partier som de anser spelar den rollen. Det måste Liberalernas landsmöte ändra på.

 

 

Annonser

Allt ljus på nya ministern Anna Ekström

I tisdags presenterades Anna Ekström som ny gymnasie- och kunskapslyftsminister i Stefan Löfvens regeringen. Lovorden haglade som spön i backen från lärarfacken, Allianspartierna och politiska kommentatorer. Utan tvekan är Anna Ekström ett bra val och lite av ett genidrag från hans sida. Jag känner Anna Ekström sedan i början av 1980-talet då vi båda studerade juridik i Stockholm och var engagerade i SYJF- Stockholm (Sveriges Yngre Juristers Förening). Vi jobbade sedan fackligt för juris studerande och yngre jurister i många år. Jag oftast som anställd och Anna som förtroendevald.

Redan då kunde man se att här kommer det att bli något riktigt stort. Hon blev ordförande för SYJF på riksnivå och för SACOs studeranderåd. Sedan fortsatte karriären med notarietjänstgöring, sekreterare i arbetsdomstolen, planeringschef i statsrådsberedningen, statssekreterare, Saco-ordförande och generaldirektör för skolverket.

Anna har en lång erfarenhet av statsförvaltningen, det politiska livet och har en mycket bred och gedigen kunskap inom hela utbildningsområdet. Och inte desto mindre ett stort förtroende inom detta område från i stort sätt hela det fackliga och politiska fältet samt skolområdet.

En person som har allt att frukta är Gustaf Fridolin. Min bedömning är att allt ljus kommer att att lysa på Anna Ekström de kommande åren, och då även utanför hennes primära ansvarsområde inom utbildningsdepartementet. Hennes kunskap, rättframma sätt att svara på frågor och skicklighet att hantera media kommer  innebära att hon i praktiken kommer att bli departementets lysande stjärna och socialdemokraterna kommer snabbt att flytta fram sina positioner inom skolpolitiken. Men även Allianspartierna kommer att få problem. Jan Björklund kommer att få konkurrens om att  vara landets ledande skolpolitiker. Ekström kommer inte att vara belastad av de beslut som fattats under Alliansregeringen utan kan bli en injektion inom utbildningspolitiken.

Den stora frågan är om hon lyckas skapa breda överenskommelser över blockgränserna inom sitt ansvarsområde. Det kommer inte att bli en lätt uppgift. Det är mindre en två år till riksdagsvalet och de politiska partierna positionerar sig inom ett av politikens viktigaste områden. Men om det är någon som kan lyckas med uppgiften så är det Anna Ekström.

Foto: Stefan Mattson

 

 

Att successivt ta bort ränteavdragen är nödvändigt

I söndagens partiledardebatt på Svt kom frågan om ränteuppdragen upp. Samtliga partiledare utom Jan Björklund och Jonas Sjöstedt försökte att uttala sig så luddigt som möjligt och skjuta frågan framåt in i en okänd framtid.

Detta i en tid då vi varje dag i artiklar och i nyhetssändningar matas med information om den kommande bostadsbubblan. Det har experterna sagt i 20 års tid utan att det har hänt något men det är en korrekt bild att prisstegringarna på bostäder har ökat snabbt i  landets tillväxtorter. Men skulle arbetslösheten öka kan situationen snabbt förändras.

Experterna efterfrågar åtgärder från regeringens sida för att dämpa prisökningarna på bostäder. Det kan ju göras på olika sätt. Exempelvis ett kraftigt ökat bostadsbyggande men det är det knappast någon som tror på. Det är långa ledtider i byggbranschen.

Andra åtgärder är att  återinföra fastighetsskatten eller minska eller ta bort ränteavdragen. Problemet är bara att fastighetsskatten är på många sätt en bra skatt men hur den tidigare har utformats har medfört att den inte har någon som helst legitimitet bland medborgarna. Ett införande tror jag dessutom kan innebära att bubblan brister.

Ett betydligt mer effektivare och rättvisare åtgärd är att successivt fasa ut ränteavdragen. I Danmark gjorde man det på 30 år. Gör så i Sverige också. Minska den med en procentenhet per år. Då hinner människor att anpassa sig och det innebär inga dramatiska effekter på vare sig lång eller kort sikt. Men färdriktningen är klar och kommer att ha en avkylande effekt.

Ett successiv förändring av ränteavdragen har också fördelningspolitiska fördelar. I dag är det framförallt personer med goda inkomster som är överrepresenterade bland de som utnyttjar avdragen. Det är de som bor i villa, bostadsrätt eller ägarlägenheter som kan utnyttja ränteavdragen medan de som bor i hyresrätt inte har den möjligheten.

Det var bra av av Jan Björklund att våga lyfta frågan under partiledardebatten. Nu måste även de andra partierna våga ta i frågan.

Alla länder i Europa och alla kommuner i Sverige måste ta emot flyktingar

Den senaste tiden har debatten varit livlig angående kommunernas skyldighet att ta emot flyktingar. Debatten är på många sätt märklig. Alla partier i Sverige, utom möjligtvis Sverigedemokraterna anser att alla länder i Europa skall dela på ansvaret och ta emot flyktingar. En rimlig ståndpunkt.

Men när det gäller Sverige är situationen annorlunda. De  senaste dagarna har diskussionen varit het i Sverige. Senast i söndagens Agenda frågades moderatledaren Anna Kindberg Batra ut om moderaternas inställning i frågan. Svaren var mycket svävande och otydligt men klart är ändå att moderaterna inte vill ha något tvång mot enskilda kommuner. Folkpartiet har dock ändrat uppfattning och är nu för att alla kommuner skall ta emot flyktingar. Ett bra ställningstagande.

Det som gäller länderna i Europa gäller inte för Sverige. Det är svårt att förstå logiken. Särskilt med tanke på att alla partier mer eller mindre intervenerar i den kommunala sektorn med olika direktiv och lagregler. Och så även inom detta område. Den 1 juli 2006 blev Sigtuna, Solna, Mölndal och Malmö mottagningskommuner för ensamkommande flyktingbarn av den  enkla anledningen att kommunerna låg i anslutning till de stora inreseorterna Stockholm, Göteborg och Malmö och i Solnas fall att migrationsverket hade sitt kontor där. Hade deras kontor legat i Sundbyberg hade Sundbyberg blivit mottagningskommun. Kommunerna tar vid behov emot barnen i tillfälliga boenden innan de skickas vidare till andra kommuner. Någon större debatt blev det inte om detta och de berörda kommunerna hade inte så mycket att säga till om detta inför regeringens beslut. Men det var å andra sidan kommuner som är öppna mot omvärlden.

Att alla kommuner skall ta sitt ansvar är viktigt. De kommuner som i dag inte tar emot flyktingar eller i liten utsträckning har oftast en problematisk bostadsmarknad men det har väldigt många kommuner i Sverige i dag. Men de berörda kommunerna har oftast en väldigt bra arbetsmarknad vilket är viktigt för integreringen.

Hur många flyktingar kommunerna skall ta emot blir säkert en grannlaga uppgift. Och det kommer inte bli enkelt. Solna exempelvis är mottagningskommun för ensamkommande flyktingbarn och har en ganska stor inflyttning av flyktingar som söker sig hit på egen hand. I bland utan att ha passerat via en annan kommun eller söker sig hit från en annan kommun. Andra kommuner har den omvända situationen. Ingen söker sig dit på egen hand och många vill flytta från orten till en större kommun där det är lättare att umgås med landsmän och att hitta jobb.

Men den princip som måste gälla är att alla kommuner måste ta sin del av ansvaret.

 

Situationen för Folkpartiet är allvarlig

Den senaste veckan har det kommit ett antal opinionsundersökningar som visar att Folkpartiets opinionssiffror är på nedåtgående. Januarisiffrorna visar på som högst 5,0 % i Svd/SIFO ner till 4,1 i TV4 Novus, ja allra lägst i en undersökning i Aftonbladet i måndags där Folkpartiet låg på rekordlåga 3,5 %. Jag är inte så förvånad över att Folkpartiet har nedåtgående siffror men en överraskning är dock att de ligger under eller tangerar 4,0 procent. Och är i vissa undersökningar t o m mindre än Kd. Folkpartiet har synts en hel del den sista tiden i media men frågan är om Folkpartiets politik hänger i hop och ger en socialliberal profil.

I gårdagens Expressen togs frågan om partiledarbyte upp. Enligt min uppfattning är det att börja i fel ända. Även om de flesta folkpartister inte vill kännas vid det så började Folkpartiets problem redan i samband med valet 1973. I valet fick partiet, enligt den tidens mått katastrofalt låga 9,3 % jämfört med 16,2 i valet 1970. I mellanvalperioden 1973-1976 tappade partiet ytterligare i opinionsundersökningarna och vad jag minns var nere på 5-6 % i opinionen. Efter 1982 har partiet gjort ett fåtal val på över 1o % – 1985, 1988 och 2002. Oftast tack vare att moderaterna  har gjort bort sig på något sätt. Från 1973 har Folkpartiet haft sju partiledare: Hele’n, Ahlmark, Ullsten, Westerberg, Leissner, Leijonborg och Björklund. Det är lite svårt att tro att folkpartiet har valt sju dåliga partiledare på raken.

Det viktiga för Folkpartiet är snarare att fundera på vilken roll Folkpartiet skall spela och vilken politik som skall föras. Under de senaste årtiondena har det spretat rejält. Från försök att närma sig socialdemokraterna till en kravliberalism som var svår att förankra i partiet.

Ett stort problem för Folkpartiet är att det inte alls är säkert att det går att fundera 2 år på partiets roll och politik för att ha en klar uppfattning inför valet 2018. Trots decemberöverenskommelsen är risken stor att regeringen kommer att förlora många viktiga omröstningar i riksdagen vilket kan leda fram till ett nyval. Ja, decemberöverenskommelsen kommer troligtvis leda till en hårdare politik från Alliansens sida inom andra områden, pga den omfattande kritiken från framför allt delar inom moderaterna. Vinster i välfärden kan bli en sådan ödesfråga som kan leda fram till nyval. I den frågan trycker vänsterpartiet på från ett annat håll.

Det krävs därför en snabb kursändring för Folkpartiet. För att Folkpartiet åter igen skall bli ett intressant parti krävs att partiet blir intressant för den medelklass partiet förlorat. Folkpartiet måste bli relevant i de frågor som berör väljarna. Folkpartiet måste få en tydlig profil i frågor som ekonomi, arbetsmarknad och skatter och i breda välfärdsfrågor.

 

Folkpartiet måste ta plats inom den ekonomiska politiken. Inom Alliansen har moderaterna fått monopol på dessa frågor. Carl B Hamilton drev i och för sig  dessa frågor. Problemet vara bara att det var svårt att uppfatta om det var Hamiltons syn eller Folkpartiets syn på ekonomin.

Skolfrågan räcker inte som välfärdsfråga för Folkpartiet.  Ser man till valresultatet i en del av de kommuner där Folkpartiet har haft ansvaret för skolfrågan har det knappast lyft partiet. I vissa fall har den snarare lett till ett dåligt resultat i kommunalvalet. Min slutsats är att Folkpartiet måste bli tydligare inom frågor som äldreomsorg och sjukvård.

Men frågor som kan upplevas som hårda – stadsplanering och bostadsbyggande – är egentligen viktiga socialliberala välfärdsfrågor. Boendet ger identitet, tar en tredjedel av medborgarna budget  och är tillsammans med mat, kläder och arbete en grundläggande del av en människas vardag.

Partiet måste även bli tydligare inom migrations- och integrationspolitiken. Vi måste ha svar på människors frågor. Med de regler som gäller i dag kommer Sverige kanske att ta emot 100.000 flyktingar per år de närmaste åren. Så många flyktingar har Sverige aldrig tagit emot med ett undantag. Om jag minns rätt så är det endast 1945 som Sverige har tagit emot så många flyktingar. I anslutning till fredslutet av andra världskriget. Och de flesta flyktingarna stannade endast en kort tid i landet innan de reste västerut. För att komma så långt bort från Sovjetunionen och Tyskland som möjligt. Till detta skall läggas de romska tiggarna som snart finns i hela landet och utanför varje affär. Detta är väldigt svåra frågor där olika liberala principer står emot varandra. Men partiet måste ta fram tydliga ståndpunkter i dessa frågor. En fråga som måste hanteras skyndsamt är hur vi snabbt sätter alla dessa kunniga och utbildade läkare, tandläkare, apotekare, civilingeniörer, mfl yrkesgrupper i arbete. Varför skall det ta flera år för en läkare att få arbete när stora delar av landet skriker efter läkare? Och det går inte att skylla på kommunerna – det är staten som har ansvaret.

Min egen uppfattning är att Folkpartiet måste få en socialliberal profil. Det kommer aldrig att göra oss till det största Allianspartiet men på sikt borde vi kunna nå 10 % av väljarkåren. I valet var nog partiets profil diffus. Å en sidan försvar, NATO och kärnkraft å den andra liberal feminism. Alla frågorna är relevanta. Alla frågorna attraherar olika väljargrupper. Jag tror dock att profilfrågorna gjorde att ingen grupp kände sig hemma i partiet. Ja, de kanske tom stötte bort väljargrupper.

En gång i tiden var köpmännen, de lägre tjänstemännen, lärarna och sjuksköterskorna viktiga väljargrupper för Folkpartiet. Har ett parti 4-5 % procent av väljarkåren har man förlorat dessa grupper. När den medelklass som partiet har förlorat de senaste valen känner att Folkpartiet är relevant inom de områden som är viktiga för väljarna finns det en chans för en återkomst för Folkpartiet. Men det blir tufft!