Allt ljus på nya ministern Anna Ekström

I tisdags presenterades Anna Ekström som ny gymnasie- och kunskapslyftsminister i Stefan Löfvens regeringen. Lovorden haglade som spön i backen från lärarfacken, Allianspartierna och politiska kommentatorer. Utan tvekan är Anna Ekström ett bra val och lite av ett genidrag från hans sida. Jag känner Anna Ekström sedan i början av 1980-talet då vi båda studerade juridik i Stockholm och var engagerade i SYJF- Stockholm (Sveriges Yngre Juristers Förening). Vi jobbade sedan fackligt för juris studerande och yngre jurister i många år. Jag oftast som anställd och Anna som förtroendevald.

Redan då kunde man se att här kommer det att bli något riktigt stort. Hon blev ordförande för SYJF på riksnivå och för SACOs studeranderåd. Sedan fortsatte karriären med notarietjänstgöring, sekreterare i arbetsdomstolen, planeringschef i statsrådsberedningen, statssekreterare, Saco-ordförande och generaldirektör för skolverket.

Anna har en lång erfarenhet av statsförvaltningen, det politiska livet och har en mycket bred och gedigen kunskap inom hela utbildningsområdet. Och inte desto mindre ett stort förtroende inom detta område från i stort sätt hela det fackliga och politiska fältet samt skolområdet.

En person som har allt att frukta är Gustaf Fridolin. Min bedömning är att allt ljus kommer att att lysa på Anna Ekström de kommande åren, och då även utanför hennes primära ansvarsområde inom utbildningsdepartementet. Hennes kunskap, rättframma sätt att svara på frågor och skicklighet att hantera media kommer  innebära att hon i praktiken kommer att bli departementets lysande stjärna och socialdemokraterna kommer snabbt att flytta fram sina positioner inom skolpolitiken. Men även Allianspartierna kommer att få problem. Jan Björklund kommer att få konkurrens om att  vara landets ledande skolpolitiker. Ekström kommer inte att vara belastad av de beslut som fattats under Alliansregeringen utan kan bli en injektion inom utbildningspolitiken.

Den stora frågan är om hon lyckas skapa breda överenskommelser över blockgränserna inom sitt ansvarsområde. Det kommer inte att bli en lätt uppgift. Det är mindre en två år till riksdagsvalet och de politiska partierna positionerar sig inom ett av politikens viktigaste områden. Men om det är någon som kan lyckas med uppgiften så är det Anna Ekström.

Foto: Stefan Mattson

 

 

Språkrören går ostärkta ur processen.

I helgen genomförde miljöpartiet sin kongress. Bara två veckor innan kongressen ställde de två språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson sina platser till förfogande. Men de sa samtidigt att de gärna ville bli omvalda. Under de två veckorna fram till kongressen dominerade miljöpartiet totalt massmedia. Samtidigt sjönk partiet i opinionsmätningarna och närmade sig gränsen för riksdagsspärren på 4 procent.

Kongressen innebar att det kvinnliga språkröret Åsa Romson fick lämna sitt uppdrag. Det manliga språkröret Gustav Fridolin fick sitta kvar trots att det var han som var klart mest delaktig i den akuta krisen och förvärrade den.

De två tidigare språkrören Fridolin och Romson ställde sina platser till förfogande för de ville ha ett stärkt mandat som språkrör. Blev det så. Knappast. Romson fick lämna och många av ombuden valde att inte rösta på Fridolin. Betydligt färre än på förra kongressen. Det hade varit intressant att se om han blivit vald om exempelvis Per Bolund ställt upp som språkrörskandidat. Det nya språkröret Isabella Lövin fick fler röster än Fridolin men dock inte helt övertygande.

Lövin är utan tvekan en person som har stora kunskaper inom sina specialområden. I de intervjuer jag sett i olika medier gör hon dock ett svagt intryck trots fem år som EU-parlamentariker och nästan två år som minister. Hon verkar ännu inte ha den bredd som behövs för att vara språkrör. Hon har kunskapsluckor och ger ett osäkert intryck. Hon har en lång väg att vandra.

Den process som partiet har genomgått de senaste veckorna har självklart skapat stora spänningar inom partiet och många frågar sig säkert vad partiet står för. Hade båda språkrören bytts ut hade det nog varit möjligt med en nystart. Men knappast nu. Nya ” islamistiska skandaler” kommer säkert att dyka upp. Nu senast i min hemkommun Solna. Och de kommer att kopplas till Fridolin oavsett om han har något med det att göra. Miljöpartiet kommer att ha en lång resa. Problemen är inte över. Framgångarna för partiet i regeringen är få. Många frågor kvarstår, som det tyska brunkolet. Partiet är så långt bort som det bara går för att bli riksdagens tredje största parti som var målet i valet 2014. I dag slåss partiet med kristdemokraterna för att inte bli riksdagens minsta parti.

Slutresultatet blev inte så bra för miljöpartiet. Språkrören sökte stärkt mandat. Processen slutade med att de gick ostärkta genom den. Och förtroendet för partiet har rasat. För partiet återstår att hoppas på att undrens tid inte är förbi.

Miljöpartiet kommer att få några plågsamma veckor

På lunchen såg jag på Miljöpartiets presskonferens. Det var en märklig tillställning. De två språkrören – Fridolin och Romson – meddelade att de ställer sina platser till förfogande men samtidigt sa de att de kandiderar  ännu en gång som språkrör och gärna vill leda Miljöpartiet de kommande åren.

Det finns säkert en tanke bakom. Språkrören vill  sitta kvar men efter den förödande debatten som pågår i partiet satt de inte säkert. I stället för att avgå och lämna sina poster tvingar de andra kandidater att utmana dem om språkrörsposterna. Och det kräver både mod och stöd i partiet och inga givna namn finns.

Det stora problemet är att partiet som totalt har dominerat den politiska scenen de senaste 10 dagarna, utom i lördags då Liberalernas nya partisymbol dominerade folkhumorn, kommer att löpa gatlopp i media i vart fall till partiets kongress i mitten av maj. Spekulationerna om det kommer att väljas nya språkrör kommer att dominera media.

Men mycket talar för att partiets problem inte slutar där. Ännu är inte partiets kontakter med radikal islamism över. Varje dag kommer nya avslöjanden om lokala företrädare som har uttalat sig på ett obskyrt sätt. I dag en lokal kvinnlig miljöpartist som förnekar Turkiets folkmord på armenier mfl grupper under slutskedet av 1:a världskriget.

Men en fråga som partiet måste ställa sig är om Fridolin och Romson kan stå för den förnyelse som partiet så väl behöver efter Kaplan, alla grodor, tillkortakommanden i regeringen och brist på politiska framgångar. Ja, tror inte det. Men det är utan tvekan bra för Alliansen om de sitter kvar. De är just nu Alliansens bästa tillgång.

Blir tyskt brunkol det som fäller S/MP-regeringen?

Under långt tid har Miljöpartiet drivit frågan om att Vattenfall inte bara skall sälja utan helt enkelt lägga ner brytningen av brunkol i Tyskland. Att inte bara sälja verksamheten utan lägga ner den var ett beslut på partiets kongress där ombuden körde över partiledningen. Ett beslut, om det genomförs, kommer att ekonomiskt drabba Vattenvall med stora miljardförluster, ett bolag som inte längre är en vinstmaskin utan har stora ekonomiska problem. Ja, det går tom med förlust på 23 miljarder under det första halvåret till följd av nedskrivningar av kärnkraftverket i Ringhals, tyska Moorburg och de internationellt låga elpriserna. Till detta vill regeringen ha ytterligare pengar från bolaget.

Det helstatliga Vattenfall skulle aldrig gått in och blivit en aktör i Tyskland, och en ganska stor sådan. Att ge sig utanför landets gränser ökar riskerna, speciellt de politiska, och det miljötänk som finns inom den svenska verksamheten är inte långt fram på den politiska dagordningen för Vattenfall över Östersjön. Så att sälja är rätt. Men det gäller att sälja på  ett sådant sätt så att förlusterna minimeras. Det är till syvende och sist skattebetalarnas pengar.

Men att lägga ner gruvverksamheten i Tyskland är väl knappast ett beslut som skall initieras av svenska politiker. Det måste vare ett beslut av Tysklands regering så länge gruvorna  är lönsamma och inte läggs ner på kommersiell grund.

För miljöpartiet har frågan om att skrota tysk kolkraft stått högt på den politiska dagordningen. På bilden ovan  ses miljöpartisterna Maria Wetterstrand, Isabella Lövin, Gustav Fridolin och Åsa Romson stå framför ett antal kolbitar. Och det var inte första  gången de poserade tillsammans med en kolbit. För partiet finns det mycket prestige i frågan. Men något stöd för sin linje finns det knappast i riksdagen och regeringspartnern Socialdemokraterna är helt emot upplägget. Allt talar för att Miljöpartiet kommer att få lägga sig platt i frågan. Det går inte så bra för Miljöpartiet. Vänsterpartiet kan gång efter gång gå ut till väljarna och säga att de har fått igenom det ena efter det andra i förhandlingarna med regeringen. De politiska framgångarna för Miljöpartiet uteblir. Ja, förutom alla statsråden i regeringen förstås. Men frågan är vilken makt de har. Hur länge mäktar gräsrötterna med uteblivna politiska framgångar och att partiet måste krypa till korset i frågan om kolkraft i Tyskland. Frågan är inte  av den karaktären att den drar mycket röster till Miljöpartiet. Men det är känslig internt i partiet och kanske är frågan så het att det är början till att regeringspartierna går åt skilda håll. Och då får Gustav Fridolin, Mehmet Kaplan och Per Bolund mycket mer tid åt att se på fotboll på Friends Arena. Synd bara att säsongen snart är slut

Foto: Sara Strandlund

Hur mycket tål miljöpartiet innan de lämnar regeringen?

I valrörelsen siktade miljöpartiet på att bli Sveriges tredje största parti. För att klara detta krävdes ett valresultat på 12-14 % under valrörelsen. Valet blev en besvikelse. Miljöpartiet fick endast 6,89 % av rösterna i riksdagsvalet,  en minskning med – 0,45 % sedan 2010, troligtvis bara på 50 % av det förväntade valresultatet. Två chockade språkrör fick möta medlemmarna på valvakan. Sverigedemokraterna blev riksdagens tredje största parti med nästan 6 procentenheter bättre resultat än miljöpartiet. Kräftgången fortsätter för Miljöpartiet och partiet är nere på 6,4% och är nu mindre än Vänsterpartiet. KD och Folkpartiet hade varit glada för Miljöpartiets siffror. Men Miljöpartiets självbild är något helt annorlunda. De trodde att de skulle bli en tredje kraft i svensk politik.

Miljöpartiets tid i regeringen har inte varit lyckosam. Bilden av den rödgröna regeringen har inte utstrålat handlingskraft och enighet. Initialt kunde partiet skörda framgångar med att försena Förbifart Stockholm och bråka om Bromma flygplats. Men de frågorna lär vara passé. Höjda bensinskatter och tuffare rovdjurspolitik gör att partiet blir marginaliserade utanför storstads- och universitetsstäderna. Framgångarna som har vunnits på tågsatsningar upplevs som marginella och det är knappast något parti i riksdagen i dag som är emot en satsning på järnvägen. Det är svårt att se att Miljöpartiet har varit speciellt framgångsrika i regeringen.

Ett stort problem för Miljöpartiet är att språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson inte har kunnat spela i samma division som föregångarna Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Det gäller särskilt Åsa Romson som inte har varit speciellt lyckosam som miljöminister och som har hamnat fel i den politiska debatten. En stor fadäs var liknelsen mellan flyktingsituationen på Medelhavet och koncentrationslägret Auschwitz. Jag är ganska förvånad över att Romson har hamnat så fel. Jag tyckte hon var en duktig politiker när hon var politiskt aktiv i Stockholms stad och en doktorsexamen i juridik ger ingen säker politisk framgång. Över huvud taget har de övriga miljöpartistiska statsråden varit väldigt anonyma förutom Alice Bah Kunke som inte rosat den polititiska marknaden.

Bakslaget i riksdagsvalet, vikande opinionssiffror, språkrörens svaga ställning och bristen på politiska framgångar kommer att leda till stora politiska spänningar. Spänningar som redan har börjat synas utåt och ledande Miljöpartister talar om partiet har ”förlorat sin gröna själ”. Många andra partier hade klarat den den interna kritiken över bristande politiska framgångar. De har regeringsvana och kan hålla i hop.

Det har inte Miljöpartiet. Partiet anser sig själv inte vara en del av etablissemanget. Partiets tuppkam växer lätt som efter EU-valet 2014 där partiet fick 15,41 % av rösterna. Dagens situation kan inte glädja de troende. Att sitta i en regering är inte lika självklart som för Socialdemokraterna eller Allianspartierna.

Fortsatta minskningar i opinionen och bristande politiska framgångar i regeringen kan mycket väl leda fram till att Miljöpartiet lämnar regeringen. Och frågan är om inte det vore det bästa för partiet och landet. Miljöpartiet är som bäst i opposition.

Extraval löser inte regeringsfrågan

För någon timme sedan meddelade Stefan Löfven och Gustav Fridolin att regeringen kommer att  den 29 december utlysa extraval  och det kommer att genomföras den 22 mars. Jag är något förvånad över att de så snabbt utlyser nyval (extraval). Det bästa hade varit en regeringsombildning där miljöpartiet hade lämnat regeringen och socialdemokraterna hade fått regera ensamma. Det hade då funnits förutsättningar att bilda överenskommelser i flera frågor och många frågor hade kunnat lösas på ett även för socialdemokraterna bra sätt. Två tydliga frågor hade varit Förbifarten och Bromma flygplats.

Med tanke på det rådande opinionsläget är risken mycket stor att ett extraval inte löser de grundläggande problemen. Mycket talar för att Sverigedemokraterna även efter extravalet kommer att vara vågmästare och de kan tom bli större än vad de är i dag och det kan därför vara än svårare att få en stark regering.

Det är säkert inget parti förutom  Sverigedemokraterna som egentligen  vill ha ett nyval. Det kostar pengar och personella resurser och tar tid från det dagliga arbetet och innebär alltid risker. För socialdemokraterna innebär beslutet en stor principförlust. Den blev en  kortlivad regering. I kort regeringstid är det bara regeringen Hamrin som har suttit en kortare tid. Den satt mellan den  6 augusti  1932 och 24 september 1932.

Myten om  att socialdemokraterna alltid kan styra landet har fått sig en rejäl smäll och partiet är ett parti som alla andra och S/MP-regeringen står i stark kontrast till Alliansregeringens åtta år. Den andra  Alliansregeringen förstod att det var svårt att få riksdagens majoritet för flera förslag och avstod därför att lägga fram dem för riksdagen. Socialdemokraterna påstod hela tiden att regeringen var trött. Det var inte trötthet utan en medvetenhet att många förslag inte skulle gå igenom i riksdagen. Så har inte socialdemokraterna gjort. De har lagt fram många kontroversiella förslag som de borde förstått var så kontroversiella att de inte kunde accepteras av Alliansen.

Det kändes som om den facklige ledaren Stefan Löfven hade trätt in på arenan. Det kändes som han utlyste ett strejkvarsel. Kommer ni inte till förhandlingsbordet innan den 29 december så utlyser vi extraval.  Med stor sannolikhet är det ingen som kommer till förhandlingsbordet och vi kommer att gå mot ett historiskt extraval. Den första gången sedan 1958.

Grattis Åsa Romson till ditt nya uppdrag som språkrör för Miljöpartiet.

Åsa Romson

Grattis Åsa till ditt nya uppdrag som språkrör för miljöpartiet. Med Åsa som språkrör kommer miljöpartiet att få en kunnig, seriös, målmedvetet språkrör. Och dessutom är hon väldigt trevlig med en pigg framtoning.

Jag lärde känna Åsa i samband med att den rödgröna majoriteten i Stockholm skulle införa trängselskatter efter valet 2002. Åsa och jag hade inte samma uppfattning i sakfrågan men jag kunde ändå inte låta bli att imponeras av  Åsas engagemang i frågan och Åsa argumenterade väl för sin ståndpunkt. Jag träffade även Åsa under hennes tid  som vice ordförande i miljönämnden i Stockholm under förra mandatperioden inom ramen för Kommunförbundet Stockholms läns nätverksarbete för förtroendevalda i miljönämnder.

Åsa har ett gediget kunnat inom miljöområdet både från politiken och framförallt som jurist och doktorand i miljörätt. Det var nog den stora anledningen till att Åsa vann över den mer etablerade rikspolitikern Mikaela Valtersson. Hon kommer att bli en vass debattör inom miljö- och klimatpolitiken och miljöminister Andreas Carlgren kommer att få en tuff motståndare. Åsa är miljöpolitikern som måste komplementera den mer allmänpolititiskt inriktade Gustav Fridolin.

För folkpartiet kan Åsa bli en tuff rival om de yngre väljarna i storstadsområdena. Folkpartiet måste få en starkare profil inom detta område annars är det en stor risk att partiet tappar ytterligare väljare till miljöpartiet. Tyvärr måste jag konstatera att många kvinnor med högre utbildning i storstadsområdena  och universitetsstäder som tidigare varit folkpartiets starkaste väljargrupp i dag alltmer ser miljöpartiet som ett förstahandsval.

Det blir ingen lätt uppgift att ersätta Maria Wetterstrand men jag tror att Åsa har större möjligheter att klara den uppgiften än den mer ekonomiskt inriktade Mikaela Waltersson.

Åsa  får en viktig uppgift att se till att miljöpartiet inte går för långt åt vänster med Fridolin som ett av språkrören. Tre fjärdedelar av partiets väljare anser sig stå till  vänster men vill miljöpartiet växa måste de även attrahera väljare från Allianspartierna. Vi får se om de nya språkrören lyckas med den balansgången.