Decemberöverenskommelsen kommer att spricka.

När Decemberöverenskommelsen slöts i slutet av förra året var det många som andades ut. Det fanns en långsiktig lösning på hur problemet med Sverigedemokraterna skulle lösas – och det blev inget val den 22 mars 2015.

Förutom några få protester när uppgörelsen slöts var det många som ställde upp på DÖ – decemberöverenskommelsen. Kritiken mot uppgörelsen har sedan ökat i styrka, först och starkast i moderaterna sedan till övriga Allianspartier. Kritiken mot Anna Kindberg Batra har inte varit nådig.

En del av kritikerna tycker jag tar problemet med Sverigedemokraterna allt för lättvindigt. Många säger ju att det fungerade bra under perioden 2010-2014. Det är nog en sanning med modifikation. En av anledningarna till att socialdemokraterna  med framgång kunde säga att alliansregeringen var trött och utan idéer var att Alliansregeringen helt enkelt inte inför riksdagen presenterade propositioner som man visst att det inte fanns stöd för.

Kommer då Decemberöverenskommelsen att bestå. I formell mening kommer den att bestå – när det gäller budgeten – men då regeringen har förlorat många principiellt viktiga frågor  genom att Alliansen och Sverigedemokraterna enats om minst 74 tillkännagivanden i riksdagens utskott i allt från vårdval, jämställdhetsbonus till Bromma flygplats. Och det lär bli fler tillkännagivanden under våren. Det kommer att rasera grundvalarna för regeringen.

Dessa tillkännagivanden kan synas harmlösa och har formellt sätt en svag juridisk ställning. Men de kan mycket väl leda fram till en regeringskris.

Min bedömning är följande. Regeringens två partier förlorar fler och fler väljare i opinionsmätningarna. Allianspartierna går inte lysande men kampen mellan blocken är jämnare och jämnare och många Allianspolitiker tror att Alliansen skulle bli större än de rödgröna i ett nyval. Kritiken mot decemberöverenskommelsen växer inom de borgerliga partierna och partiledningarna kan inte längre bortse från kritiken. Kan då Alliansen åse att det ena efter det andra tillkännagivande inte resulterar i några positiva beslut. Där verkar regeringen göra en stor taktisk miss. De borde helt enkelt se till att en ansenlig mängd tillkännagivanden effektuerades. Men så verkar inte bli fallet.

Detta kommer i sin tur att kraftigt öka risken för  misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd som en första varning eller mot statsministern själv. Om det ställs mot statsministern själv måste hela regeringen avgå.  Det lär inte bli svårt för Alliansen att få med sig Sverigedemokraterna på en misstroendeförklaring mot statsministern. Sverigedemokraterna är det parti som verkligen skulle se fram emot ett nyval. De lär nog gå fram även i ett nyval.

Läs även mina blogginlägg

Situationen för Folkpartiet är allvarlig

Bengt Westerberg är kritisk till decemberöverenskommelsen och Folkpartiets integrationsutspel

Sverigedemokraterna kan mycket väl bli riksdagens största parti.

Decemberuppgörelsen är bra för en Alliansseger 2018

I lördags presenterade regeringen och Alliansen en uppgörelse som innebär att spelreglerna för en minoritetsregering läggs fast, speciellt vad avser budgeten och att det skall skapas långsiktiga uppgörelser över blockgränserna vad avser försvaret, energi och pensioner.

Uppgörelsen har mottagits positivt av väljarna men det har riktats stark kritik från många moderater,  från såväl ungmoderater som gammelmoderater , bla de fd  stadsråden Mikael Odenberg och Ulf Adelsohn. Argumentationen mot uppgörelsen är enligt min uppfattning inte särskilt tung eller konstruktiv och svarar framför allt inte på frågan – vad är alternativet?

Efter Sverigedemokraternas stora valframgång, inget av blocken  har egen majoritet och framför allt för att Sverigedemokraterna har brutit mot den tidigare praxisen att inte rösta på mer än sitt eget budgetalternativ har den parlamentariska situationen förändrats. Ja, Sverigedemokraterna har tom sagt att de kommer att rösta mot varje budgetförslag som följer deras politik.

Det är den situationen Sverige har att förhålla sig till. Löfvéns beslut att utlysa extra val var ogenomtänkt och förhastat. Mycket talar för att ett nyval inte hade förbättrat den parlamentariska situationen. Risken var snarare uppenbar att den hade försvårats om Sverigedemokraterna hade gått fram ytterligare.

Som jag ser det finns det flera fördelar med uppgörelsen

1. Om Alliansen blir större än de rödgröna efter valet 2018 skall de rödgröna släppa fram en Alliansregering.
2. Det finns nu klara spelregler vad gäller budgetarbetet. En minoritetsregering skall kunna lägga fram en budget och få igenom den i riksdagen.
3. Det kommer inte att kunna brytas ut enskildheter ur budgeten som de rödgröna och Sverigedemokraterna gjorde under förra mandatperioden när det gällde brytpunkten för när man skall betala statlig skatt.
4. Det kommer att finnas två tydliga seriösa regeringsalternativ – de rödgröna och Alliansen inför valet 2018
5. Det blir ett gemensamt arbete mellan regeringen och Alliansen i tre viktiga frågor som kräver långsiktiga lösningar över blockgränsen – försvaret, energiförsörjningen och pensionerna.
6. I alla andra frågor kommer det vara en öppen fråga om vilket alternativ som kommer att vinna omröstningar i riksdagen. Sverigedemokraterna uppfattning att de är det ända oppositionspartiet är inte korrekt. Det kommer att visa sig i riksdagen.

I det här perspektivet är kritiken från höger väldigt märklig. Blockpolitiken har stärkts. Alliansen håller ihop och vill vara ett alternativ till de rödgröna inför valet 2018. Moderaterna är alltid livrädda för att ett eller flera borgerliga partier skulle börja samarbeta med Socialdemokraterna för då skulle moderaterna  marginaliseras. Den situationen är nu borta.

Det går att rikta kritik mot att Vänsterpartiet nu får ett större inflytande över regeringens politik. För så kommer att bli fallet. Men jag tror att det är viktigt att alternativen blir tydligare. Och en vänstervridning  av regeringens politik kommer inte att uppskattas av väljarna och det ökar sannolikheten för en Alliansseger 2018.

Men framför allt är uppgörelsen bra för att den minskar Sverigedemokraterna inflytande inom många politikområde. Det har kritikerna till uppgörelsen uppenbarligen inte förstått – eller vill de att Alliansen skall börja samarbeta med Sverigedemokraterna?

Varför vill S, V och MP göra Sverigedemokraterna till vågmästare i Stockholms läns landsting?

Trots att jag nu har lämnat landstinget kunde jag inte låta bli att gå på det första landstingsmötet efter valet då nya landstingsfullmäktige träffades för första gången. Vid detta första landstingsfullmäktige skulle b l a fullmäktiges presidium väljas liksom ny landstingsstyrelse och landstingsråd.

Alliansen förslog att landstingsstyrelsen skulle få 20 ledamöter och lika många ersättare. Samma antal personer och ersättare kommer senare att föreslås i Hälso- och sjukvårdsnämnden och i trafiknämnden. De tre tyngsta styrelserna och nämnderna  inom landstinget.

De rödgröna föreslog att dessa tre organ skulle få 19 ordinarie respektive 19 ersättare. Oavsett om det skall bli 19 eller 20 ordinarie platser får Sverigedemokraterna  en ordinarie och er ersättare. Den stora skillnaden blir att i de rödgrönas förslag får Sverigedemokraterna utslagsrösten och får därför ett mycket större inflytande på landstingspolitiken trots att alla partier sagt att de inte skall få något inflytande på politiken. Med 20 ledamöter i landstingsstyrelsen får ordföranden utslagsrösten. En utslagsröst som majoriteten har lovat att använda sig av sparsamt.

Beslutet innebar att det blir 20 ledamöter och ersättare i landstingsstyrelsen, samt att dessa valdes på fyra år. Alliansen och de rödgröna enades om att det skall skrivas en överenskommelse mellan partierna där det dock i praktiken innebär att hela styrelsen skall väljas och omväljas i varje år. En kompromiss i tidens anda.

Jag vill dessutom passa på att gratulera mina FP-märkta kollegor Sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink och innovationslandstingsrådet Daniel Forslund samt min före detta kollega i Solnapolitiken Susanne Nordling som nu blir landstingsråd i opposition för miljöpartiet.

Bilden ovan visar när landstingsfullmäktige ajournerar sig för att samråda om landstingsstyrelsen skall väljas på ett år eller för hela mandatperioden.