Nye bostadsministern skall kopplas till finansdepartementet

Sverige står inför en regeringsombildning efter det att statsråden Mehmet Kaplan och Åsa Romson har lämnat sina poster. Mycket talar för att det kommer att ske en större regeringsombildning då regeringen är i behov av en nystart, många osynliga ministrar, oklar fördelning mellan vissa ministrar och avsaknad av såväl en EU-minister som migrations-/integrationsminister som kan fokusera enbart på dessa viktiga uppgifter. Mycket talar för att bostadsministerposten kommer att återbesättas då bostadspolitiken har seglat upp som en av de viktigaste politikområdena.

Under de perioder då Sverige har haft en bostadsminister har ministern haft ett eget departement under 1970- och 1980-talen. Därefter har det varit en del av antingen näringsdepartementet, finansdepartementet, miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet eller socialdepartementet. Under Kaplans tid var det en del av näringsdepartementet.

Klart är att bostadsfrågorna har många viktiga kopplingar till andra politikområden och dessa kan förändras över tid.

En ny bostadsminister bör enligt mitt förmenande placeras på finansdepartementet. Det kanske inte är så konstigt att det är Magdalena Andersson som håller i bostadssamtalen mellan partierna. Dels är det givetvis så att socialdemokraterna inte ville att Kaplan skulle hålla i dessa men lika viktigt är att många delar av bostadspolitiken ligger inom finansdepartementets område såsom bostadsfinansieringen (eller avsaknaden av en sådan), räntebidragen, amorteringskrav och hur mycket pengar som skall gå till  bostadsbidrag och andra stödformer. Bostadspolitiken har en stor ekonomisk betydelse för Sveriges ekonomi. Departementet har också ett stort inflytande över de viktiga infrastruktursatsningarna som har en stor betydelse för möjligheterna till regionförstoring och bostadsbyggande. Finansdepartementet har direkt eller indirekt stor påverkan på andra departement genom att de har ansvar för alla budgetfrågor och anslag till andra departement.

Även andra departement har betydelse för bostadspolitiken och det alltmer viktiga bostadsbyggandet men kopplingen mellan bostadsbyggande och finansdepartementet har inte varit så starkt sedan mitten av 1990-talet. Därför känns det ganska naturligt att den nye bostadsministern placeras på finansdepartementet.

Hur länge kan Mehmet Kaplan sitta kvar som bostadsminister utan att uträtta något?

Bostads- stadsutvecklings- och IT-minister Mehmet Kaplan har de sista dagarna toppat nyheterna efter sitt samröre med turkiska högernationalistiska grupper. Och det är inte första gången som han löper gatlopp för sina kontakter med våldsbejakande grupper.

Däremot har det knappast skrivits något  om att Sverige nu har den svagaste bostadsministern som Sverige någon sin haft. Ja, han är inte bara svag, han är dessutom okunnig om sitt ansvarsområdet trots att han har en påbörjad lantmäteriutbildning från KTH.

Egentligen så hade han ett drömläge när han tillträdde som minister. Den tidigare ministern Stefan Attefall(KD) hade lämnat över ett 80-talet utredningar inom bostadspolitikens olika områden. Det fanns många förslag som Kaplan hade kunnat dra stor nytta av och kunnat presenterat som sin egna. De bostadspolitiska frågorna har i dag placerats högt på alla partiers dagordningar. Trycket är också stort från alla inblandade parter – från den enskilde bostadssökanden till länsstyrelser, kommuner och bostadsbolag. Det måste helt enkelt hända något – det inser alla – och staten sitter på många av nycklarna för att få igång bostadsbyggandet.

Det är inte alltid så lätt att bli minister. De kan få en bukett av disparata ansvarsområden som inte alltid hänger ihop och det kan vara svårt att ha kunskap inom alla områden. I det här fallet är problemet att Kaplan inte ens behärskar sitt huvudområde – bostadsbyggandet. Det var så illa att Kaplan knappast visade sig på ett offentligt möte det första halvåret efter det han blev minister. Han måste läsa på.

Det här hade kunnat lösa sig genom att Kaplan hade utsett en statssekreterare med breda kunskaper inom området. Så blev inte fallet. Till statssekreterare utsågs en person utan någon större erfarenhet från området. Något som är väldigt ovanligt då statssekreterarna oftast har breda kunskaper inom sitt ansvarsområde. Inte heller hos de politiskt sakkunniga har kunskapen varit stor och dessutom har de bytts ut i snabb takt.

Kritiken från byggindustrin är stor när jag talar med olika företrädare en och en. På bostadsforum den 6 april i Stockholm där Kaplan medverkade lyfte han fram att han har många kontakter med olika företrädare för byggindustrin. Många företrädare som jag talat med inom branschen hävdar att så inte är fallet. Han säger ofta nej till även små informella möten där han skulle kunna föra intressanta samtal och fördjupa sina kunskaper. Det finns tom företrädare som säger att han är rädd för att möta branschens representanter.

Många kommunala företrädare väntar också på förslag. Många av de förslag som behöver genomföras innebär att det måste till beslut av riksdag och regering. Besluten kommer inte.

Mehmet Kaplan har varit minister i 18 månader. En lång tid i politiska sammanhang. Det har inte kommit ett förslag som kommer att underlätta bostadsbyggandet. Ja, regeringen har tillskjutit 3,2 miljarder kronor för att öka byggandet av små, klimatsmarta och billiga hyresrätter. Hur många sådana lägenheter har byggts? Är det någon som vet? Alla som kan branschen inser att beloppet är så litet och utformningen komplicerad så det kommer inte att ha någon betydelse.

Kaplan har stora förväntningar på de blocköverskridande samtal som pågår. Min bedömning är att sannolikheten för att dessa samtal kommer att leda utvecklingen framåt är minimala. För att det skall hända något måste alla partier våga ompröva många heliga kor. Och att genomföra några tuffa reformer lär knappast en miljöpartistisk  minister genomföra. Miljöpartiet börjar sakta men säkert närmare sig 4 %s spärren.

Det är djupt olyckligt att Sverige har en så svag bostadsminister som dessutom hela tiden är ifrågasatt för sin politiska kontakter med obskyra grupper inom Sverige såväl utom  landet. Och det i en tid då bostadsbyggandet borde ligga på de nivåer som under miljonprogrammets tid, d v s 100.000 nya bostäder per år under 10 år. Förutsättningarna för det är dessutom helt annorlunda sen bostadspolitiken förändrades i början av 90-talet, med PBL och en tuffare miljölagstiftning.

Frågan är hur länge socialdemokratin, och för den delen miljöpartiet kan låta bostadspolitiken erodera. Det bästa vore att genomföra en regeringsombildning innan sommaren. Då är det över två år till nästa val. Några positiva beslut för bostadsbyggandet hinner genomföras och väljarna har glömt att det fanns en bostadsminister som hetta Kaplan.