Tre ministrar riskerar att drabbas av misstroendeförklaring

Transportstyrelsens outsourcing av sin IT-verksamhet, som strider i vartfall mot tre lagar, håller på att utvecklas till en mardröm för statsminister Stefan Löfven. Tre ministrar, Anna Johansson, Anders Ygeman och Peter Hultquist, riskerar att drabbas av en misstroendeförklaring då Allianspartierna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet kan tänkas föreslå detta för en eller flera statsråd.

Att statsministern, för att rädda regeringens anseende, offrar Anna Johansson vore inte så märkligt. Hennes uppgifter till media,  att hon inget visste förrän i januari i år är inte så trovärdigt när inrikesministern och försvarsministern och hennes egen statssekreterare kände till omfattningen av transportstyrelssens beslut. Särskilt med tanke på att transportstyrelsens ligger under hennes eget departement. Anna Johansson har som  minister var osynlig och ointressant trots att hon ansvarar för det högintressanta infrastrukturområdet. Hur hon blev minister är det många som frågar sig. Att offra henne är inget problem. Hade vi inte varit så nära valet hade det nog redan skett i en regeringsombildning.

Betydligt värre vore det om Anders Ygeman och Peter Hultqvist skulle drabbas av en misstroendeförklaring som fick majoritet i riksdagen och de fick lämna sina ministerposter. Detta skulle drabba regeringen hårt, dels ett stort nederlag för statsminister Stefan Löfven som skulle drabbas av ett svidande nederlag på ett sätt som inte drabbat någon regering i modern tid. Han skulle dessutom bli av med två ministrar som hitintills har varit framgångsrika som ministrar och som åtnjuter högt förtroende hos allmänheten. Frågan som också måste ställas är om regeringen kan sitta kvar om hela tre statsråd får gå. Och det är inte säkert att Stefan Löfven själv kommer att undgå kritik om det visar sig att han kände till vad som hänt och inte har agerat.

I svåra tider utkristalliseras de stora ledarna.

I svåra tider mejslas de riktiga ledarna fram. Sverige genomgår för närvarande en mycket tuff period. Det är lite svårt att hitta någon tid efter andra världskriget som liknar den period vi nu genomgår. Exceptionellt stora flyktingströmmar som i antal överträffar krigsslutet och med stor sannolikhet kommer att pågå i flera år då det ser mörkt ut i många länder som Irak, Syrien, Somalia och Afghanistan. Ingen riktig fred är i sikte. Till detta skall läggas att världssamfundet står inför en omänsklig fiende – IS -som inte bara vill kontrollera Irak och Syrien utan i vart fall vill upprätta ett kalifat som omfattar alla markområden som en gång har behärskats av muslimska länder. Det innebär att kalifatet skall b l a omfatta Spanien och stora delar av Balkan. En del anser att deras ambitioner är större än så. Den senaste tidens attentat i Turkiet, Mali, Libanon och Paris visar att Världen är väldigt sårbar och att vi i Europa också kommer att drabbas av terrorattentat och att Schengenavtalet är i gungning.

Att vi dessutom har ett svårt parlamentariskt läge där Socialdemokraterna bildat regering med Miljöpartiet, ett parti som har svårt att hävda sig i dag och vars politik ligger ligger långt ifrån dagens politiska situation. Regeringen är dessutom en mycket svag minoritetsregering.

I det svåra läget är det intressant att se vilka ministrar som på ett bra sätt reder ut det svåra läget. Det finns fem ministrar som på något sätt är extra berörda. Det är statsministern, utrikesministern, inrikesministern, försvarsministern och justitie- och migrationsministern.

Statsminister Stefan Löfven känns inte som han är med på banan. Hans tal i slutet av veckan, om det finns det mycket att önska. Att skylla på den tidigare regeringen att inget var förberett håller inte för ett parti som röstade mot FRA och skulle ta bort lagstiftningen vid ett maktskifte. Han inger ett osäkert intryck. Än värre är utrikesminister Margot Wallström som hela tiden lyfter upp Palestinakonflikten och säger att den är roten till allt ont. Inte ens IS lyfter upp detta utan organisationen anser att frågan är mycket större än så. Korsfarartiden inträffade för 800-900 år sedan(1099-1187) och denna tid åberopas fortfarande. Margot Wallström har verkligen inte haft en lyckosam period som utrikesminister. Hon har länge omhuldats inom socialdemokratin men som minister framstår hon som en blek kopia av Carl Bildt. Det börjar mer och mer framstå som att Göran Persson en gång tiden gjorde en rättvis bedömning av hennes kvalifikationer.

Försvarsminister Peter Hultqvist har inte haft så stor roll de senaste veckorna men har under de försvarspolitiska diskussioner som förts tidigare, har han framstått som kunnig, vederhäftig och beslutskapabel. Även justitieminister- och integrationsminister Morgon Johansson, som trots sin svåra roll har ingjutit förtroende och saklighet och på ett lugnt sätt fört diskussioner om den mycket svåra flyktingsituationen. Han har inte läget under kontroll men jobbar målmedvetet på för att Sverige skall klara av sin svåra sits.

Det är dock inrikesminister Anders Ygeman som har utvecklats till den stora stjärnan. Han har visat prov på att behålla lugnet och sakligt informera oss om det svåra läget utan att som Löfven ägna sig åt partipolitiskt  käbbel. Enligt forskaren Hans Brun så har har gjort mycket bra på kort tid för att förbättra Sverige förmåga att stå emot terrorhot. Ser vi i honom en efterträdare till Stefan Löfven.