Etikettarkiv: Alliansen

Hur mycket tål miljöpartiet innan de lämnar regeringen?

I valrörelsen siktade miljöpartiet på att bli Sveriges tredje största parti. För att klara detta krävdes ett valresultat på 12-14 % under valrörelsen. Valet blev en besvikelse. Miljöpartiet fick endast 6,89 % av rösterna i riksdagsvalet,  en minskning med – 0,45 % sedan 2010, troligtvis bara på 50 % av det förväntade valresultatet. Två chockade språkrör fick möta medlemmarna på valvakan. Sverigedemokraterna blev riksdagens tredje största parti med nästan 6 procentenheter bättre resultat än miljöpartiet. Kräftgången fortsätter för Miljöpartiet och partiet är nere på 6,4% och är nu mindre än Vänsterpartiet. KD och Folkpartiet hade varit glada för Miljöpartiets siffror. Men Miljöpartiets självbild är något helt annorlunda. De trodde att de skulle bli en tredje kraft i svensk politik.

Miljöpartiets tid i regeringen har inte varit lyckosam. Bilden av den rödgröna regeringen har inte utstrålat handlingskraft och enighet. Initialt kunde partiet skörda framgångar med att försena Förbifart Stockholm och bråka om Bromma flygplats. Men de frågorna lär vara passé. Höjda bensinskatter och tuffare rovdjurspolitik gör att partiet blir marginaliserade utanför storstads- och universitetsstäderna. Framgångarna som har vunnits på tågsatsningar upplevs som marginella och det är knappast något parti i riksdagen i dag som är emot en satsning på järnvägen. Det är svårt att se att Miljöpartiet har varit speciellt framgångsrika i regeringen.

Ett stort problem för Miljöpartiet är att språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson inte har kunnat spela i samma division som föregångarna Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Det gäller särskilt Åsa Romson som inte har varit speciellt lyckosam som miljöminister och som har hamnat fel i den politiska debatten. En stor fadäs var liknelsen mellan flyktingsituationen på Medelhavet och koncentrationslägret Auschwitz. Jag är ganska förvånad över att Romson har hamnat så fel. Jag tyckte hon var en duktig politiker när hon var politiskt aktiv i Stockholms stad och en doktorsexamen i juridik ger ingen säker politisk framgång. Över huvud taget har de övriga miljöpartistiska statsråden varit väldigt anonyma förutom Alice Bah Kunke som inte rosat den polititiska marknaden.

Bakslaget i riksdagsvalet, vikande opinionssiffror, språkrörens svaga ställning och bristen på politiska framgångar kommer att leda till stora politiska spänningar. Spänningar som redan har börjat synas utåt och ledande Miljöpartister talar om partiet har ”förlorat sin gröna själ”. Många andra partier hade klarat den den interna kritiken över bristande politiska framgångar. De har regeringsvana och kan hålla i hop.

Det har inte Miljöpartiet. Partiet anser sig själv inte vara en del av etablissemanget. Partiets tuppkam växer lätt som efter EU-valet 2014 där partiet fick 15,41 % av rösterna. Dagens situation kan inte glädja de troende. Att sitta i en regering är inte lika självklart som för Socialdemokraterna eller Allianspartierna.

Fortsatta minskningar i opinionen och bristande politiska framgångar i regeringen kan mycket väl leda fram till att Miljöpartiet lämnar regeringen. Och frågan är om inte det vore det bästa för partiet och landet. Miljöpartiet är som bäst i opposition.

Decemberöverenskommelsen kommer att spricka.

När Decemberöverenskommelsen slöts i slutet av förra året var det många som andades ut. Det fanns en långsiktig lösning på hur problemet med Sverigedemokraterna skulle lösas – och det blev inget val den 22 mars 2015.

Förutom några få protester när uppgörelsen slöts var det många som ställde upp på DÖ – decemberöverenskommelsen. Kritiken mot uppgörelsen har sedan ökat i styrka, först och starkast i moderaterna sedan till övriga Allianspartier. Kritiken mot Anna Kindberg Batra har inte varit nådig.

En del av kritikerna tycker jag tar problemet med Sverigedemokraterna allt för lättvindigt. Många säger ju att det fungerade bra under perioden 2010-2014. Det är nog en sanning med modifikation. En av anledningarna till att socialdemokraterna  med framgång kunde säga att alliansregeringen var trött och utan idéer var att Alliansregeringen helt enkelt inte inför riksdagen presenterade propositioner som man visst att det inte fanns stöd för.

Kommer då Decemberöverenskommelsen att bestå. I formell mening kommer den att bestå – när det gäller budgeten – men då regeringen har förlorat många principiellt viktiga frågor  genom att Alliansen och Sverigedemokraterna enats om minst 74 tillkännagivanden i riksdagens utskott i allt från vårdval, jämställdhetsbonus till Bromma flygplats. Och det lär bli fler tillkännagivanden under våren. Det kommer att rasera grundvalarna för regeringen.

Dessa tillkännagivanden kan synas harmlösa och har formellt sätt en svag juridisk ställning. Men de kan mycket väl leda fram till en regeringskris.

Min bedömning är följande. Regeringens två partier förlorar fler och fler väljare i opinionsmätningarna. Allianspartierna går inte lysande men kampen mellan blocken är jämnare och jämnare och många Allianspolitiker tror att Alliansen skulle bli större än de rödgröna i ett nyval. Kritiken mot decemberöverenskommelsen växer inom de borgerliga partierna och partiledningarna kan inte längre bortse från kritiken. Kan då Alliansen åse att det ena efter det andra tillkännagivande inte resulterar i några positiva beslut. Där verkar regeringen göra en stor taktisk miss. De borde helt enkelt se till att en ansenlig mängd tillkännagivanden effektuerades. Men så verkar inte bli fallet.

Detta kommer i sin tur att kraftigt öka risken för  misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd som en första varning eller mot statsministern själv. Om det ställs mot statsministern själv måste hela regeringen avgå.  Det lär inte bli svårt för Alliansen att få med sig Sverigedemokraterna på en misstroendeförklaring mot statsministern. Sverigedemokraterna är det parti som verkligen skulle se fram emot ett nyval. De lär nog gå fram även i ett nyval.

Läs även mina blogginlägg

Situationen för Folkpartiet är allvarlig

Bengt Westerberg är kritisk till decemberöverenskommelsen och Folkpartiets integrationsutspel

Sverigedemokraterna kan mycket väl bli riksdagens största parti.

Bengt Westerberg är kritisk till decemberöverenskommelsen och Folkpartiets integrationsutspel

På Folkpartiet Solnas årsmöte hade vi besök av den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg. Han gjorde en av sina få politiska framträdanden efter sin partiledartid.

Bengt konstaterade att Alliansen inte lyckades med att förklara att Sverige är att ett bra land att leva i. Visst finns det saker att förbättra men det kommer det alltid att finnas oavsett vem som styr landet. Och därför förlorade Alliansen valet.

Den nuvarande S/MP-regeringen är en svag regering. Det är alltid svårt att regera i minoritet. Det kommer att visa sig under mandatperioden. Regeringen kommer att förlora omröstningar och de kommer att undvika att lägga fram förslag som de inser att de inte kommer att vinna i riksdagen. En regering måste klara av svåra situationer och det kommer inte S/MP regeringen att klara.

Westerberg säger att det är önskvärt med en majoritetsregering med en lite majoritet i riksdagen. Det är bra med så få partier som möjligt. Ju fler partier ju mer ökar motsättningarna inom regeringen. Övervikten skall inte vara så stor. Det är viktigt att det finns en kraftfull opposition. Moderaterna och socialdemokraterna som trots allt står varandra ganska nära borde ta ansvaret och bilda en regering tillsammans. Centern och Folkpartiet gjorde för dåliga val och är för små för att i dag ta ett regeringsansvar över blockgränsen.

Det var tydligt att Bengt Westerberg inte gillar decemberöverenskommelsen. Det är en främmande skapelse anser han. Genom att Sverigedemokraterna är så stora och kommer så vara under överskådlig tid talar mycket för att det inte är möjligt för något block att få egen majoritet i riksdagen. Till och med i Storbritannien med majoritetsval i enmansvalkretsar är det inte lätt att få egen majoritet. I dag styrs GB av de konservativa och liberalerna men med UKIPs inträde på den politiska arenan kommer det även där bli svårt att få majoritetsregeringar. Ett proportionellt valsystem är dock bättre för det ökar röstetalen och det är lättare att hitta ett parti för väljarna att sympatisera med.

Därför måste det i framtiden vara möjligt att efter valet för en diskussion över vilka regeringar som kan bildas.

Bengt anser att det är helt rätt att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. De vill inte ha någon invandring alls. Men av taktiska skäl accepterar de en viss invandring. Det är svårt för dem att till alla invandrare säga att de inte behövs. – Du tillhör de 10 % av invandrarna som får stanna. SD vill ju tom ha utvandring och skapa ett utvandringsverk. BW anser att hjälp i närområdet är inget bra alternativ. Libanon, Jordanien och Turkiet tar emot många invandrare och det finns ingen framtid i dessa länder då antalet flyktingar är mycket stort.

Bengt Westerberg är kritisk till Folkpartiets integrationsutspel. Det är inte som så att invandrarna har för svaga incitament till jobb. Svårigheten är att få ett jobb. Han är positiv till familjeåterförening. Under hans tid som ordförande för Röda Korset fick han insikt i att ett stort problem för de som kommer hit är oron för anhöriga i hemlandet.

Bengt är orolig för Folkpartiets framtid. Liberalismen är satt under press. Folkpartiet har förlitat sig för mycket på skolan och måste bredda sig politiskt. Partiet måste lyfta socialpolitiken. FP har glömt bort de grupper som behöver vårt stöd.

Den innevarande mandatperioden kan bli turbulent. Det kan mycket väl bli regeringskris. Socialdemokraterna förstår inte att de inte är ett 45 % parti utan endast 30 %. Och den första stora prövningen kan komma redan i samband med vårbudgeten. Det är riksdagen som bestämmer hur mycket som kan föras in i budgeten.

Läs även mitt blogginlägg om decemberöverenskommelsen.

Situationen för Folkpartiet är allvarlig

Den senaste veckan har det kommit ett antal opinionsundersökningar som visar att Folkpartiets opinionssiffror är på nedåtgående. Januarisiffrorna visar på som högst 5,0 % i Svd/SIFO ner till 4,1 i TV4 Novus, ja allra lägst i en undersökning i Aftonbladet i måndags där Folkpartiet låg på rekordlåga 3,5 %. Jag är inte så förvånad över att Folkpartiet har nedåtgående siffror men en överraskning är dock att de ligger under eller tangerar 4,0 procent. Och är i vissa undersökningar t o m mindre än Kd. Folkpartiet har synts en hel del den sista tiden i media men frågan är om Folkpartiets politik hänger i hop och ger en socialliberal profil.

I gårdagens Expressen togs frågan om partiledarbyte upp. Enligt min uppfattning är det att börja i fel ända. Även om de flesta folkpartister inte vill kännas vid det så började Folkpartiets problem redan i samband med valet 1973. I valet fick partiet, enligt den tidens mått katastrofalt låga 9,3 % jämfört med 16,2 i valet 1970. I mellanvalperioden 1973-1976 tappade partiet ytterligare i opinionsundersökningarna och vad jag minns var nere på 5-6 % i opinionen. Efter 1982 har partiet gjort ett fåtal val på över 1o % – 1985, 1988 och 2002. Oftast tack vare att moderaterna  har gjort bort sig på något sätt. Från 1973 har Folkpartiet haft sju partiledare: Hele’n, Ahlmark, Ullsten, Westerberg, Leissner, Leijonborg och Björklund. Det är lite svårt att tro att folkpartiet har valt sju dåliga partiledare på raken.

Det viktiga för Folkpartiet är snarare att fundera på vilken roll Folkpartiet skall spela och vilken politik som skall föras. Under de senaste årtiondena har det spretat rejält. Från försök att närma sig socialdemokraterna till en kravliberalism som var svår att förankra i partiet.

Ett stort problem för Folkpartiet är att det inte alls är säkert att det går att fundera 2 år på partiets roll och politik för att ha en klar uppfattning inför valet 2018. Trots decemberöverenskommelsen är risken stor att regeringen kommer att förlora många viktiga omröstningar i riksdagen vilket kan leda fram till ett nyval. Ja, decemberöverenskommelsen kommer troligtvis leda till en hårdare politik från Alliansens sida inom andra områden, pga den omfattande kritiken från framför allt delar inom moderaterna. Vinster i välfärden kan bli en sådan ödesfråga som kan leda fram till nyval. I den frågan trycker vänsterpartiet på från ett annat håll.

Det krävs därför en snabb kursändring för Folkpartiet. För att Folkpartiet åter igen skall bli ett intressant parti krävs att partiet blir intressant för den medelklass partiet förlorat. Folkpartiet måste bli relevant i de frågor som berör väljarna. Folkpartiet måste få en tydlig profil i frågor som ekonomi, arbetsmarknad och skatter och i breda välfärdsfrågor.

 

Folkpartiet måste ta plats inom den ekonomiska politiken. Inom Alliansen har moderaterna fått monopol på dessa frågor. Carl B Hamilton drev i och för sig  dessa frågor. Problemet vara bara att det var svårt att uppfatta om det var Hamiltons syn eller Folkpartiets syn på ekonomin.

Skolfrågan räcker inte som välfärdsfråga för Folkpartiet.  Ser man till valresultatet i en del av de kommuner där Folkpartiet har haft ansvaret för skolfrågan har det knappast lyft partiet. I vissa fall har den snarare lett till ett dåligt resultat i kommunalvalet. Min slutsats är att Folkpartiet måste bli tydligare inom frågor som äldreomsorg och sjukvård.

Men frågor som kan upplevas som hårda – stadsplanering och bostadsbyggande – är egentligen viktiga socialliberala välfärdsfrågor. Boendet ger identitet, tar en tredjedel av medborgarna budget  och är tillsammans med mat, kläder och arbete en grundläggande del av en människas vardag.

Partiet måste även bli tydligare inom migrations- och integrationspolitiken. Vi måste ha svar på människors frågor. Med de regler som gäller i dag kommer Sverige kanske att ta emot 100.000 flyktingar per år de närmaste åren. Så många flyktingar har Sverige aldrig tagit emot med ett undantag. Om jag minns rätt så är det endast 1945 som Sverige har tagit emot så många flyktingar. I anslutning till fredslutet av andra världskriget. Och de flesta flyktingarna stannade endast en kort tid i landet innan de reste västerut. För att komma så långt bort från Sovjetunionen och Tyskland som möjligt. Till detta skall läggas de romska tiggarna som snart finns i hela landet och utanför varje affär. Detta är väldigt svåra frågor där olika liberala principer står emot varandra. Men partiet måste ta fram tydliga ståndpunkter i dessa frågor. En fråga som måste hanteras skyndsamt är hur vi snabbt sätter alla dessa kunniga och utbildade läkare, tandläkare, apotekare, civilingeniörer, mfl yrkesgrupper i arbete. Varför skall det ta flera år för en läkare att få arbete när stora delar av landet skriker efter läkare? Och det går inte att skylla på kommunerna – det är staten som har ansvaret.

Min egen uppfattning är att Folkpartiet måste få en socialliberal profil. Det kommer aldrig att göra oss till det största Allianspartiet men på sikt borde vi kunna nå 10 % av väljarkåren. I valet var nog partiets profil diffus. Å en sidan försvar, NATO och kärnkraft å den andra liberal feminism. Alla frågorna är relevanta. Alla frågorna attraherar olika väljargrupper. Jag tror dock att profilfrågorna gjorde att ingen grupp kände sig hemma i partiet. Ja, de kanske tom stötte bort väljargrupper.

En gång i tiden var köpmännen, de lägre tjänstemännen, lärarna och sjuksköterskorna viktiga väljargrupper för Folkpartiet. Har ett parti 4-5 % procent av väljarkåren har man förlorat dessa grupper. När den medelklass som partiet har förlorat de senaste valen känner att Folkpartiet är relevant inom de områden som är viktiga för väljarna finns det en chans för en återkomst för Folkpartiet. Men det blir tufft!

 

 

 

 

 

Decemberuppgörelsen är bra för en Alliansseger 2018

I lördags presenterade regeringen och Alliansen en uppgörelse som innebär att spelreglerna för en minoritetsregering läggs fast, speciellt vad avser budgeten och att det skall skapas långsiktiga uppgörelser över blockgränserna vad avser försvaret, energi och pensioner.

Uppgörelsen har mottagits positivt av väljarna men det har riktats stark kritik från många moderater,  från såväl ungmoderater som gammelmoderater , bla de fd  stadsråden Mikael Odenberg och Ulf Adelsohn. Argumentationen mot uppgörelsen är enligt min uppfattning inte särskilt tung eller konstruktiv och svarar framför allt inte på frågan – vad är alternativet?

Efter Sverigedemokraternas stora valframgång, inget av blocken  har egen majoritet och framför allt för att Sverigedemokraterna har brutit mot den tidigare praxisen att inte rösta på mer än sitt eget budgetalternativ har den parlamentariska situationen förändrats. Ja, Sverigedemokraterna har tom sagt att de kommer att rösta mot varje budgetförslag som följer deras politik.

Det är den situationen Sverige har att förhålla sig till. Löfvéns beslut att utlysa extra val var ogenomtänkt och förhastat. Mycket talar för att ett nyval inte hade förbättrat den parlamentariska situationen. Risken var snarare uppenbar att den hade försvårats om Sverigedemokraterna hade gått fram ytterligare.

Som jag ser det finns det flera fördelar med uppgörelsen

  1. Om Alliansen blir större än de rödgröna efter valet 2018 skall de rödgröna släppa fram en Alliansregering.
  2. Det finns nu klara spelregler vad gäller budgetarbetet. En minoritetsregering skall kunna lägga fram en budget och få igenom den i riksdagen.
  3. Det kommer inte att kunna brytas ut enskildheter ur budgeten som de rödgröna och Sverigedemokraterna gjorde under förra mandatperioden när det gällde brytpunkten för när man skall betala statlig skatt.
  4. Det kommer att finnas två tydliga seriösa regeringsalternativ – de rödgröna och Alliansen inför valet 2018
  5. Det blir ett gemensamt arbete mellan regeringen och Alliansen i tre viktiga frågor som kräver långsiktiga lösningar över blockgränsen – försvaret, energiförsörjningen och pensionerna.
  6. I alla andra frågor kommer det vara en öppen fråga om vilket alternativ som kommer att vinna omröstningar i riksdagen. Sverigedemokraterna uppfattning att de är det ända oppositionspartiet är inte korrekt. Det kommer att visa sig i riksdagen.

I det här perspektivet är kritiken från höger väldigt märklig. Blockpolitiken har stärkts. Alliansen håller ihop och vill vara ett alternativ till de rödgröna inför valet 2018. Moderaterna är alltid livrädda för att ett eller flera borgerliga partier skulle börja samarbeta med Socialdemokraterna för då skulle moderaterna  marginaliseras. Den situationen är nu borta.

Det går att rikta kritik mot att Vänsterpartiet nu får ett större inflytande över regeringens politik. För så kommer att bli fallet. Men jag tror att det är viktigt att alternativen blir tydligare. Och en vänstervridning  av regeringens politik kommer inte att uppskattas av väljarna och det ökar sannolikheten för en Alliansseger 2018.

Men framför allt är uppgörelsen bra för att den minskar Sverigedemokraterna inflytande inom många politikområde. Det har kritikerna till uppgörelsen uppenbarligen inte förstått – eller vill de att Alliansen skall börja samarbeta med Sverigedemokraterna?

Nu är Alliansbudgeten för Solna beslutad

I kväll beslutade fullmäktige om en ny reviderad  budget för Solna. Vid novembersammanträdet gick något oväntat Socialdemokraternas budget igenom då den fick stöd av såväl de rödgröna som Bergshamrapartiet och Sverigedemokrateterna. Vi hade i och för sig kunnat leva med den socialdemokratiska budgeten som hade samma skattesats som Alliansen och till 99 procent överensstämde med Alliansens budget – om den hade varit laglig. Den saknade ett treårigt perspektiv för perioden 2015-2017 vilket den måste göra enligt kommunallagens 8 kapitel, 5  paragrafen. Vidare saknades en beslutsats om stadens vision, målområden samt inriktningsmål och indikatorer. Detsamma gäller nämndernas förslag till justering av taxorna, som ligger till grund för nämndernas budgetförslag. Genom kvällens beslut har samtliga taxor formellt justerats. Det är nog inte sista gången som Alliansen inte får igenom ett förslag i kommunfullmäktige med tanke på den parlamentariska situationen och därför borde partierna ta upp en diskussion om hur vi kvalitetssäkrar partiernas förslag och yrkanden i kommunfullmäktige. Det vore djupt olyckligt om vi fler gånger fattar olagliga beslut i kommunfullmäktige.

Den kompromiss som har slutits med socialdemokraterna innebär att budgeten i huvudsak följer Alliansens ursprungliga budgetförslag med en del ändringar. Barn- och utbildningsnämnden tillförs 11 miljoner kronor som fördelas med 5,5 miljoner på förskolan och 5,5 miljoner till skolan. Förändringar som vi inom Folkpartiet inte har något emot utan välkomnar. Detta finansieras inte, som i socialdemokraternas förslag på neddragningar inom stadsbyggnadsnämnden ram, utan genom att överskottsmålet sänks med 5 miljoner och genom ökade skatteintäkter. Till detta skall lägga ett antal uppdrag när det gäller badtaxan, kemikalieplan, trafik, genomlysning av stadens fastighetsbestånd. Det sistnämnda är delvis redan genomfört av stadsbyggnadsförvaltningen. Kommunstyrelsen får även i uppdrag att utreda inrättandet av investeringsfonder. Det sistnämnda ställer jag mig mycket frågande till om detta verkligen är lagligt. Förslaget innebär att investeringsmedel i praktiken skall användas inom driftbudgeten. Stadsledningsförvaltningen får väl undersöka detta närmare.

Genom kvällens beslut har Solna stad numera en budget som det går att styra staden med till gagn för alla inblandade politiker i nämnder och styrelser,  anställda i Solna och framför allt för Solnaborna som nu vet vad som kommer att gälla för 2015.

Extraval löser inte regeringsfrågan

För någon timme sedan meddelade Stefan Löfven och Gustav Fridolin att regeringen kommer att  den 29 december utlysa extraval  och det kommer att genomföras den 22 mars. Jag är något förvånad över att de så snabbt utlyser nyval (extraval). Det bästa hade varit en regeringsombildning där miljöpartiet hade lämnat regeringen och socialdemokraterna hade fått regera ensamma. Det hade då funnits förutsättningar att bilda överenskommelser i flera frågor och många frågor hade kunnat lösas på ett även för socialdemokraterna bra sätt. Två tydliga frågor hade varit Förbifarten och Bromma flygplats.

Med tanke på det rådande opinionsläget är risken mycket stor att ett extraval inte löser de grundläggande problemen. Mycket talar för att Sverigedemokraterna även efter extravalet kommer att vara vågmästare och de kan tom bli större än vad de är i dag och det kan därför vara än svårare att få en stark regering.

Det är säkert inget parti förutom  Sverigedemokraterna som egentligen  vill ha ett nyval. Det kostar pengar och personella resurser och tar tid från det dagliga arbetet och innebär alltid risker. För socialdemokraterna innebär beslutet en stor principförlust. Den blev en  kortlivad regering. I kort regeringstid är det bara regeringen Hamrin som har suttit en kortare tid. Den satt mellan den  6 augusti  1932 och 24 september 1932.

Myten om  att socialdemokraterna alltid kan styra landet har fått sig en rejäl smäll och partiet är ett parti som alla andra och S/MP-regeringen står i stark kontrast till Alliansregeringens åtta år. Den andra  Alliansregeringen förstod att det var svårt att få riksdagens majoritet för flera förslag och avstod därför att lägga fram dem för riksdagen. Socialdemokraterna påstod hela tiden att regeringen var trött. Det var inte trötthet utan en medvetenhet att många förslag inte skulle gå igenom i riksdagen. Så har inte socialdemokraterna gjort. De har lagt fram många kontroversiella förslag som de borde förstått var så kontroversiella att de inte kunde accepteras av Alliansen.

Det kändes som om den facklige ledaren Stefan Löfven hade trätt in på arenan. Det kändes som han utlyste ett strejkvarsel. Kommer ni inte till förhandlingsbordet innan den 29 december så utlyser vi extraval.  Med stor sannolikhet är det ingen som kommer till förhandlingsbordet och vi kommer att gå mot ett historiskt extraval. Den första gången sedan 1958.

Socialdemokraterna borde droppa miljöpartiet ur regeringen.

Den nuvarande S/MP-regering som sedan en månad tillbaka styr  Sverige är den svagaste regeringen sedan Bramstorps sommarregering 1936. Den har ett dåligt parlamentariskt läge och har inte ens  40 procent av väljarna bakom sig. Den har den första tiden inte varit speciellt lyckosam. Svaga ministrar, oerfarna ministrar, internt gräl mellan ministrar från de två partierna och en statminister som inte kommer ihåg namnet på sina nordiska och baltiska statministerkolleger.

Politiskt känns kursen inte stabil. Förhalning av Förbifart Stockholm, stängning av Bromma flygplats som berör hela Sverige på ett negativt sätt, skattehöjningar och inskränkningar av valfriheten inom många områden. Opinionsundersökningar visar att det inte finns ett folkligt stöd för dessa åtgärder.

Varje dag diskuteras om regeringen överlever budgetomröstningen den 3 december och om den gör det räknar alla med att regeringen kommer att lida ett antal nederlag i olika centrala frågor under det kommande året. Risken är stor för att regeringen kommer att få genomföra många förslag som lagts av Alliansen so m betyg från fjärde klass och 10-årig grundskola.

Socialdemokraterna borde aldrig ingått i någon regering med miljöpartiet. Det har tvingat partiet att svika flera vallöften när det gäller vilka som skall betala statlig skatt, Bromma flygplats och Förbifarten. Det är inte sämre kommunikationer som Sverige behöver – utan bättre.

Socialdemokraterna brukar säga att Sverige slits sönder. Det är väl snarare så att regeringen håller på att slitas sönder av interna motsättningar. Till detta skall läggas att regeringen har vänt sig mot vänsterpartiet och politiken har därför vridits mot vänster på ett sätt som knappast uppskattas av ens de socialdemokratiska väljarna.

Jag är inte så säker på att något parti i egentligen vill ha nyval. Men såväl vänsterpartiet som Sverigedemokraterna kommer att visa att de är att räkna med. Och Alliansen vill med sitt budgetalternativ  visa att de kan ta över regeringsmakten och är ett alternativ till de rödgröna som är djupt splittrade. Genom att inte bryta ur delar av budgeten vill Alliansen visa att de kan ta ansvar för Sverige.

Om socialdemokraterna vill överleva den här mandatperioden utan att gå till historien som Sveriges svagaste regering måste de droppa såväl Miljöpartiet som Vänsterpartiet. Först då kan de  i handling visa att de vill nå breda parlamentariska lösningar över blockgränsen. Socialdemokraterna talade mycket om breda lösningar innan valet. Nu kan de visa det i handling. Och skall de lyckas med det kommer de inte att gå ut som vinnare i varje förhandling men en kompromiss är i alla fall bättre en ett nederlag. Speciellt för ett 30-procents parti på väg till att bli ett 25-procents parti.

Läs även mina tidigare blogginlägg

Varför vill S, V och MP göra Sverigedemokraterna till vågmästare i Stockholms läns landsting?

Ajournerat landstingsfullmäktige för att majoritet och opposition skall enas i viktiga valfrågor.

Trots att jag nu har lämnat landstinget kunde jag inte låta bli att gå på det första landstingsmötet efter valet då nya landstingsfullmäktige träffades för första gången. Vid detta första landstingsfullmäktige skulle b l a fullmäktiges presidium väljas liksom ny landstingsstyrelse och landstingsråd.

Alliansen förslog att landstingsstyrelsen skulle få 20 ledamöter och lika många ersättare. Samma antal personer och ersättare kommer senare att föreslås i Hälso- och sjukvårdsnämnden och i trafiknämnden. De tre tyngsta styrelserna och nämnderna  inom landstinget.

De rödgröna föreslog att dessa tre organ skulle få 19 ordinarie respektive 19 ersättare. Oavsett om det skall bli 19 eller 20 ordinarie platser får Sverigedemokraterna  en ordinarie och er ersättare. Den stora skillnaden blir att i de rödgrönas förslag får Sverigedemokraterna utslagsrösten och får därför ett mycket större inflytande på landstingspolitiken trots att alla partier sagt att de inte skall få något inflytande på politiken. Med 20 ledamöter i landstingsstyrelsen får ordföranden utslagsrösten. En utslagsröst som majoriteten har lovat att använda sig av sparsamt.

Beslutet innebar att det blir 20 ledamöter och ersättare i landstingsstyrelsen, samt att dessa valdes på fyra år. Alliansen och de rödgröna enades om att det skall skrivas en överenskommelse mellan partierna där det dock i praktiken innebär att hela styrelsen skall väljas och omväljas i varje år. En kompromiss i tidens anda.

Jag vill dessutom passa på att gratulera mina FP-märkta kollegor Sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink och innovationslandstingsrådet Daniel Forslund samt min före detta kollega i Solnapolitiken Susanne Nordling som nu blir landstingsråd i opposition för miljöpartiet.

Bilden ovan visar när landstingsfullmäktige ajournerar sig för att samråda om landstingsstyrelsen skall väljas på ett år eller för hela mandatperioden.

Inte så smart av Reinfeldt att avgå på valnatten

På valnatten meddelande statsminister Fredrik Reinfeldt att han avgår som statsminister och partiledare för moderaterna. Visst var det ett stort nederlag för moderaterna och Alliansen men moderaternas valresultat var ändock en av de bästa som partiet gjort i modern tid.

Jag har full förståelse för om Reinfeldt efter 10 år som partiledare och åtta år som statsminister – och att Alliansen förlorade valet – vill göra något annat. Han har gjort stora insatser för Sverige och varit en mycket framgångsrik partiledare och statsminister. Ingen borgerlig politiker har varit statsminister under så lång tid och genom hans ledarskap har Alliansen visat att de kan styra landet även i svåra ekonomiska tider och under utrikespolitisk turbulens. Han tycks anse att det är dags för nya krafter att ta vid. Och det kan vara skönt att själv bestämma när man vill sluta.

Problemet är bara att han skapat ett stort tomrum under tiden fram till dess en ny partiledare skall utses nästa år. Moderaterna kommer under flera månader att stå utan en tydlig ledare och Alliansen utan en oppositionsledare. En extra partistämma är utlyst till den 7 mars och det är nästa sex månader dit. Och någon självklar talesperson för moderaterna under tiden finns inte. Detta i en tid då de rödgröna har stora svårigheter att bilda en handlingskraftig regering för att nu använda Stefan Löfvens egna ord. Allt talar för att det blir en mycket svagare regering än under Alliansregeringens fyra sista år. Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste få med sig Vänsterpartiet om en budget för att få fler röster än Alliansen i riksdagen. Och hur kommer Sverigedemokraterna att agera när det väl ställs på sin spets.

Risken är överhängande att det blir ett nyval. Alliansen var fyra samspelta aktörer som bildade en regering 2006 efter gedigna förberedelser. De rödgröna har inte haft någon plan för att ta över regeringsmakten. Förhandlingarna började inte bra. Det första är att Löfven meddelar Sjöstedt att vänsterpartiet inte får sitta med i regeringen – utan att de ens har förhandlat. Nu skall Löfven försöka få med ett förödmjukat och revanschsuget Vänsterparti på S/MPs budget. Det kommer att bli tufft. Kommer ens Socialdemokraterna och Miljöpartiet att kunna enas kring ett gemensamt regeringsprogram utan att partiernas profiler förhandlas bort. Nu på morgonen informerade Miljöpartiets partisekreterare på bästa sändningstid att de tvärtemot vad de sa i valet kan tänka sig att rusta upp Sveriges försvar. Det är mycket bra att de omprövar sina tidigare ställningstaganden. Men hur hanterar de den interna opinionen.

I denna oroliga tid hade Alliansen och Sverige behövt Reinfeldt som partiledare.

Läs även mina blogginlägg

Foto: Peter Knutson