Etikettarkiv: Alliansen

Hur länge orkar Socialdemokraterna sitta kvar i regeringsställning?

Jag har i några blogginlägg ställt frågan hur Miljöpartiet orkar sitta kvar i regeringen. Den frågan är berättigad. Men en lika berättigad fråga är hur länge Socialdemokraterna orka sitta i regeringsställning. Det mesta går emot regeringen och det kommer väldigt få positiva beslut från regeringen. Dagens opinionsundersökning i SvD/GP visar de lägsta siffrorna för partiet sedan 1967. Partiet får endast 23,3 % och t o m siffrorna för Håkan Julholt var bättre. Tillsammans med Miljpartiets låga siffror, 5,9 % så får regeringspartierna endast stöd av 29, 2 % och de är inte så mycket större än moderaterna som nu är största parti. De låga siffrorna tär på sammanhållningen i partierna och oron ökar.

Sverige har aldrig sedan Ekmans vågmästarregeringar på 1920-talet haft en regering med så svagt parlamentariskt och opinionsmässigt svagt stöd. I praktiken framstod dock Ekmans regeringar som mer handlingskraftiga då de var duktiga på att finna breda lösningar.

Det bästa på såväl kort som lång sikt för regeringspartierna vore att de föll i en misstroendeförklaring mot statsministern. Miljöpartiet visar att deras politik inte håller under press. De går inte i takt med sina mer idealistiskt lagda väljare och frågan är om ett sådant parti skall sitta i regeringsställning. De gör sig bäst i opposition.

Socialdemokraternas stora problem är att de inte har en långsiktig vision för samhällsutvecklingen och att de är djupt splittrade i många frågor. De går inte i hem bland de yngre och är fortsatt mycket svaga i storstäderna och får inte ens 20% av väljarsympatierna i de tre storstäderna. Men ett större problem är att de håller på att tappa greppet över arbetarväljarna och Sverigedemokraterna har gått om dem som största parti hos männen i väljargruppen. De läcker som ett såll åt olika håll och vad de än gör och åstadkommer gör de sig ovänner med viktiga grupper. Problemet framstår som mer och mer som olösligt. Och problemen inom kommunal gör partiet inte populärare hos kvinnogrupperna i den viktiga fackliga organisationen kommunal som medlemmarna flyr från. Tappet från kommunal hade varit ännu större om inte medlemmarna hade varit uppknutna med försäkringar mm.

Socialdemokraternas  paradgren har tidigare varit regeringsdugligheten. Så är det knappast längre. Det har troligtvis blivit deras sämsta gren för partiet och att det är deras ledande politiker Stefan Löfven och Margot Wallström som mer och mer har blivit sänken. Det hjälper inte att ministrar som Anders Ygeman, Peter Hultqvist och Morgan Johansson gör ett bra jobb.

Partierna hade mått bra av att gå i opposition. Frågan är bara vad som skulle komma i stället. Politiken har blivit betydligt svårare sedan Sverigedemokraterna samlar 18-20 % av väljarna. Alliansen har ökat sina opinionssiffror betydligt. Men kan inte regera på egen hand.

 

 

 

 

Alliansen och Bergshamrapartiet är överens om ett 70+ boende i Bergshamra, Solna

I den uppgörelse som har slutits mellan Allianspartierna och Bergshamrapartiet inför beslut om budgeten 2016 innebär att ett antal uppdrag skall genomföras. Uppdrag vars syfte är att förbättra Bergshamra. Det gäller b l a  överdäckning av Bergshamravägen, en utvecklingsplan för Bergshamraskolan med flera åtgärder.

Ett av uppdragen har inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Jag tänker på det uppdrag som fullmäktige kommer att besluta om att ge kommunstyrelsen och byggnadsnämnden i uppdrag att identifiera lägen och intressent för uppförande av ett 70+ boende i Bergshamra. Inom Folkpartiet har vi tittat på olika ställen för 70+ boende i Solna och Bergshamra är en av de stadsdelar som vi anser skulle vara en bra placering av ett 70 + boende. Därför är det bra att kommunfullmäktige nu ger ett tydligt uppdrag till berörda nämnder.

Visst är det bra med en omfattande hemtjänst till Solnas äldre. Men många äldre vill hellre bo på något boende som är anpassat efter de äldres behov av trygghet, service och gemenskap. Många politiker underskattar det behovet.  Även tillgängligheten och bostadens utformning är viktig. Enligt uppgifter från en äldre politiker i Bergshamra finns det 700-800 lägenheter som saknar tillgång till hiss. Då är villaområdena i Ulriksdal, Stocksundstorp och Södra Bergshamra oräknade.

Exakt var det skall ligga i stadsdelen, hur stort det skall vara och hur det skall utformas får utredas vidare. Min personliga uppfattning är dock att en placering vid Bergshamra Centrum torg skulle vara att föredra då det redan finns  service på Berga och Bergshamra centrum och goda kommunikationer.

Ett nytt 70+ boende i Bergshamra känns som ett angeläget och mycket viktigt beslut.

DÖ är död. Men vad händer nu?

I fredags beslutade Kristdemokraterna att inte i fortsättningen ställa sig bakom Decemberöverenskommelsen. Bara några timmar efter beslutet hade alla andra partiledare för Alliansen sagt att Decemberöverenskommelsen är död.

Att DÖ inte skulle hålla över två mandatperioder var nog ganska givet. I december var det många som tyckte det var mycket bra att inte det blev ett nyval i mars 2015. Men redan när uppgörelsen slöts mellan jul och nyår fanns det intern kritik i alla Allianspartier även om den var kraftigast inom moderaterna. Kritiken inom partierna har successivt växt. Sverigedemokraterna har kunnat framstå som det ända oppositionspartiet och när regeringen inte på något sätt har genomfört några av de över 100 tillkännagivanden som riksdagen har beslutat om framstod Allianspartierna som maktlösa. Till detta skall läggas att Vänsterpartiet har kunna presentera flera överenskommelser med regeringen som vrider politiken ännu mer åt vänster. Det blev alldeles för mycket för många men att överenskommelsen inte höll ett år är ändå för mig något förvånande.

Men vad händer nu? Media har intervjuat många segerrusiga kristdemokrater sedan i fredags men få har kunnat säga vad som kommer att ske. Något märkligt kan jag tycka då kristdemokraterna är det parti som, exempelvis verkligen inte borde se fram emot ett nyval om det blir resultat.

jag tror att följande kommer att hända.

  1. regeringen kommer att i större utsträckning söka sig mot mitten. Vänsterpartiet som har haft en stark förhandlingsposition gentemot regeringen tappar den och blir mer och mer ointressant som parti.
  2. Det är mycket troligt att Allianspartierna samarbetar mindre och i praktiken har alla Allianspartier ett stort behov till ökad profilering. M, FP och Kd har det tydligt. C känner att de ligger bra till opinionsmässigt men är 7 % något att skryta med.
  3. Det kommer i det korta perspektivet inte att bli något nyval. Inget parti förutom möjligtvis Sverigedemokraterna har något att vinna på ett nyval. Och risken för att det skulle förändra den parlamentariska situationen är liten.

Detta borde ske

Stefan Löfven borde upplösa regeringen och bilda en ren socialdemokratisk regeringen. Det ansåg jag redan efter valet och nu finns chansen. En socialdemokratisk regeringen skulle få betydligt större möjligheter att styra landet utan att först behöva samråda inom regeringen och slippa många av de aparta förslag som miljöpartiet har och för fram.

vad händer på sikt?

Vad händer på sikt? Det är det mycket svårt att sia om. Kommer den politiska kartan att ritas om. Sverigedemokraternas snabba framgångar kommer att omöjliggöra att det under överskådlig kommer att kunna bildas majoritetsregeringar. Det finns många borgerliga politiker inom framför allt moderaterna och kristdemokraterna som tror att det är möjligt att bilda en Alliansregeringen som under perioden 2010-2014. De bortser ifrån att Sverigedemokraterna inte kommer att bli något passivt stöd för en Alliansregering utan de kommer att ställa långtgående krav på att få igenom sina frågor för att stödja regeringen. De kommer nog inte vilja att bli en del av regeringen. Problemen för deras samarbetspartier i de övriga nordiska länderna visar på att ett missnöjesparti inte klarar av att vara i regeringsställning.

Vad kan ske i framtiden?

  1. Alliansen finns kvar men kommer politiskt att politiskt luckras upp då partierna vill profilera sig. De kommer inte kunna bilda regering så länge Sverigedemokraterna är så stora. Motståndet hos många Allianspolitiker är stort mot ett samarbete med Sverigedemokraterna.
  2. Kanske blir det blockpolitikens död. Den parlamentariska situationen med ett starkt SD gör att det blir nödvändigt att börja samarbete över blockgränserna.
  3. Många tror att DÖs död är till stor nackdel för socialdemokraterna. Jag är inte så säker på detta. Det kan snarare bli så att en socialdemokratisk minoritetsregering framstår som den ända möjligheten att styra landet.

Men hur det verkligen blir vet ingen. Kanske står vi inför en brytningstid för politiken på riksplanet. Svaret på frågan vet vi först efter valet 2018 eller om det mot förmodan blir ett nyval kan vi få svaret snabbare. Men vem är intresserad av ett nyval? Kanske inte ens Sverigedemokraterna.

Hur mycket tål miljöpartiet innan de lämnar regeringen?

I valrörelsen siktade miljöpartiet på att bli Sveriges tredje största parti. För att klara detta krävdes ett valresultat på 12-14 % under valrörelsen. Valet blev en besvikelse. Miljöpartiet fick endast 6,89 % av rösterna i riksdagsvalet,  en minskning med – 0,45 % sedan 2010, troligtvis bara på 50 % av det förväntade valresultatet. Två chockade språkrör fick möta medlemmarna på valvakan. Sverigedemokraterna blev riksdagens tredje största parti med nästan 6 procentenheter bättre resultat än miljöpartiet. Kräftgången fortsätter för Miljöpartiet och partiet är nere på 6,4% och är nu mindre än Vänsterpartiet. KD och Folkpartiet hade varit glada för Miljöpartiets siffror. Men Miljöpartiets självbild är något helt annorlunda. De trodde att de skulle bli en tredje kraft i svensk politik.

Miljöpartiets tid i regeringen har inte varit lyckosam. Bilden av den rödgröna regeringen har inte utstrålat handlingskraft och enighet. Initialt kunde partiet skörda framgångar med att försena Förbifart Stockholm och bråka om Bromma flygplats. Men de frågorna lär vara passé. Höjda bensinskatter och tuffare rovdjurspolitik gör att partiet blir marginaliserade utanför storstads- och universitetsstäderna. Framgångarna som har vunnits på tågsatsningar upplevs som marginella och det är knappast något parti i riksdagen i dag som är emot en satsning på järnvägen. Det är svårt att se att Miljöpartiet har varit speciellt framgångsrika i regeringen.

Ett stort problem för Miljöpartiet är att språkrören Gustav Fridolin och Åsa Romson inte har kunnat spela i samma division som föregångarna Maria Wetterstrand och Peter Eriksson. Det gäller särskilt Åsa Romson som inte har varit speciellt lyckosam som miljöminister och som har hamnat fel i den politiska debatten. En stor fadäs var liknelsen mellan flyktingsituationen på Medelhavet och koncentrationslägret Auschwitz. Jag är ganska förvånad över att Romson har hamnat så fel. Jag tyckte hon var en duktig politiker när hon var politiskt aktiv i Stockholms stad och en doktorsexamen i juridik ger ingen säker politisk framgång. Över huvud taget har de övriga miljöpartistiska statsråden varit väldigt anonyma förutom Alice Bah Kunke som inte rosat den polititiska marknaden.

Bakslaget i riksdagsvalet, vikande opinionssiffror, språkrörens svaga ställning och bristen på politiska framgångar kommer att leda till stora politiska spänningar. Spänningar som redan har börjat synas utåt och ledande Miljöpartister talar om partiet har ”förlorat sin gröna själ”. Många andra partier hade klarat den den interna kritiken över bristande politiska framgångar. De har regeringsvana och kan hålla i hop.

Det har inte Miljöpartiet. Partiet anser sig själv inte vara en del av etablissemanget. Partiets tuppkam växer lätt som efter EU-valet 2014 där partiet fick 15,41 % av rösterna. Dagens situation kan inte glädja de troende. Att sitta i en regering är inte lika självklart som för Socialdemokraterna eller Allianspartierna.

Fortsatta minskningar i opinionen och bristande politiska framgångar i regeringen kan mycket väl leda fram till att Miljöpartiet lämnar regeringen. Och frågan är om inte det vore det bästa för partiet och landet. Miljöpartiet är som bäst i opposition.

Decemberöverenskommelsen kommer att spricka.

När Decemberöverenskommelsen slöts i slutet av förra året var det många som andades ut. Det fanns en långsiktig lösning på hur problemet med Sverigedemokraterna skulle lösas – och det blev inget val den 22 mars 2015.

Förutom några få protester när uppgörelsen slöts var det många som ställde upp på DÖ – decemberöverenskommelsen. Kritiken mot uppgörelsen har sedan ökat i styrka, först och starkast i moderaterna sedan till övriga Allianspartier. Kritiken mot Anna Kindberg Batra har inte varit nådig.

En del av kritikerna tycker jag tar problemet med Sverigedemokraterna allt för lättvindigt. Många säger ju att det fungerade bra under perioden 2010-2014. Det är nog en sanning med modifikation. En av anledningarna till att socialdemokraterna  med framgång kunde säga att alliansregeringen var trött och utan idéer var att Alliansregeringen helt enkelt inte inför riksdagen presenterade propositioner som man visst att det inte fanns stöd för.

Kommer då Decemberöverenskommelsen att bestå. I formell mening kommer den att bestå – när det gäller budgeten – men då regeringen har förlorat många principiellt viktiga frågor  genom att Alliansen och Sverigedemokraterna enats om minst 74 tillkännagivanden i riksdagens utskott i allt från vårdval, jämställdhetsbonus till Bromma flygplats. Och det lär bli fler tillkännagivanden under våren. Det kommer att rasera grundvalarna för regeringen.

Dessa tillkännagivanden kan synas harmlösa och har formellt sätt en svag juridisk ställning. Men de kan mycket väl leda fram till en regeringskris.

Min bedömning är följande. Regeringens två partier förlorar fler och fler väljare i opinionsmätningarna. Allianspartierna går inte lysande men kampen mellan blocken är jämnare och jämnare och många Allianspolitiker tror att Alliansen skulle bli större än de rödgröna i ett nyval. Kritiken mot decemberöverenskommelsen växer inom de borgerliga partierna och partiledningarna kan inte längre bortse från kritiken. Kan då Alliansen åse att det ena efter det andra tillkännagivande inte resulterar i några positiva beslut. Där verkar regeringen göra en stor taktisk miss. De borde helt enkelt se till att en ansenlig mängd tillkännagivanden effektuerades. Men så verkar inte bli fallet.

Detta kommer i sin tur att kraftigt öka risken för  misstroendeförklaring mot ett enskilt statsråd som en första varning eller mot statsministern själv. Om det ställs mot statsministern själv måste hela regeringen avgå.  Det lär inte bli svårt för Alliansen att få med sig Sverigedemokraterna på en misstroendeförklaring mot statsministern. Sverigedemokraterna är det parti som verkligen skulle se fram emot ett nyval. De lär nog gå fram även i ett nyval.

Läs även mina blogginlägg

Situationen för Folkpartiet är allvarlig

Bengt Westerberg är kritisk till decemberöverenskommelsen och Folkpartiets integrationsutspel

Sverigedemokraterna kan mycket väl bli riksdagens största parti.

Bengt Westerberg är kritisk till decemberöverenskommelsen och Folkpartiets integrationsutspel

På Folkpartiet Solnas årsmöte hade vi besök av den förre folkpartiledaren Bengt Westerberg. Han gjorde en av sina få politiska framträdanden efter sin partiledartid.

Bengt konstaterade att Alliansen inte lyckades med att förklara att Sverige är att ett bra land att leva i. Visst finns det saker att förbättra men det kommer det alltid att finnas oavsett vem som styr landet. Och därför förlorade Alliansen valet.

Den nuvarande S/MP-regeringen är en svag regering. Det är alltid svårt att regera i minoritet. Det kommer att visa sig under mandatperioden. Regeringen kommer att förlora omröstningar och de kommer att undvika att lägga fram förslag som de inser att de inte kommer att vinna i riksdagen. En regering måste klara av svåra situationer och det kommer inte S/MP regeringen att klara.

Westerberg säger att det är önskvärt med en majoritetsregering med en lite majoritet i riksdagen. Det är bra med så få partier som möjligt. Ju fler partier ju mer ökar motsättningarna inom regeringen. Övervikten skall inte vara så stor. Det är viktigt att det finns en kraftfull opposition. Moderaterna och socialdemokraterna som trots allt står varandra ganska nära borde ta ansvaret och bilda en regering tillsammans. Centern och Folkpartiet gjorde för dåliga val och är för små för att i dag ta ett regeringsansvar över blockgränsen.

Det var tydligt att Bengt Westerberg inte gillar decemberöverenskommelsen. Det är en främmande skapelse anser han. Genom att Sverigedemokraterna är så stora och kommer så vara under överskådlig tid talar mycket för att det inte är möjligt för något block att få egen majoritet i riksdagen. Till och med i Storbritannien med majoritetsval i enmansvalkretsar är det inte lätt att få egen majoritet. I dag styrs GB av de konservativa och liberalerna men med UKIPs inträde på den politiska arenan kommer det även där bli svårt att få majoritetsregeringar. Ett proportionellt valsystem är dock bättre för det ökar röstetalen och det är lättare att hitta ett parti för väljarna att sympatisera med.

Därför måste det i framtiden vara möjligt att efter valet för en diskussion över vilka regeringar som kan bildas.

Bengt anser att det är helt rätt att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. De vill inte ha någon invandring alls. Men av taktiska skäl accepterar de en viss invandring. Det är svårt för dem att till alla invandrare säga att de inte behövs. – Du tillhör de 10 % av invandrarna som får stanna. SD vill ju tom ha utvandring och skapa ett utvandringsverk. BW anser att hjälp i närområdet är inget bra alternativ. Libanon, Jordanien och Turkiet tar emot många invandrare och det finns ingen framtid i dessa länder då antalet flyktingar är mycket stort.

Bengt Westerberg är kritisk till Folkpartiets integrationsutspel. Det är inte som så att invandrarna har för svaga incitament till jobb. Svårigheten är att få ett jobb. Han är positiv till familjeåterförening. Under hans tid som ordförande för Röda Korset fick han insikt i att ett stort problem för de som kommer hit är oron för anhöriga i hemlandet.

Bengt är orolig för Folkpartiets framtid. Liberalismen är satt under press. Folkpartiet har förlitat sig för mycket på skolan och måste bredda sig politiskt. Partiet måste lyfta socialpolitiken. FP har glömt bort de grupper som behöver vårt stöd.

Den innevarande mandatperioden kan bli turbulent. Det kan mycket väl bli regeringskris. Socialdemokraterna förstår inte att de inte är ett 45 % parti utan endast 30 %. Och den första stora prövningen kan komma redan i samband med vårbudgeten. Det är riksdagen som bestämmer hur mycket som kan föras in i budgeten.

Läs även mitt blogginlägg om decemberöverenskommelsen.

Situationen för Folkpartiet är allvarlig

Den senaste veckan har det kommit ett antal opinionsundersökningar som visar att Folkpartiets opinionssiffror är på nedåtgående. Januarisiffrorna visar på som högst 5,0 % i Svd/SIFO ner till 4,1 i TV4 Novus, ja allra lägst i en undersökning i Aftonbladet i måndags där Folkpartiet låg på rekordlåga 3,5 %. Jag är inte så förvånad över att Folkpartiet har nedåtgående siffror men en överraskning är dock att de ligger under eller tangerar 4,0 procent. Och är i vissa undersökningar t o m mindre än Kd. Folkpartiet har synts en hel del den sista tiden i media men frågan är om Folkpartiets politik hänger i hop och ger en socialliberal profil.

I gårdagens Expressen togs frågan om partiledarbyte upp. Enligt min uppfattning är det att börja i fel ända. Även om de flesta folkpartister inte vill kännas vid det så började Folkpartiets problem redan i samband med valet 1973. I valet fick partiet, enligt den tidens mått katastrofalt låga 9,3 % jämfört med 16,2 i valet 1970. I mellanvalperioden 1973-1976 tappade partiet ytterligare i opinionsundersökningarna och vad jag minns var nere på 5-6 % i opinionen. Efter 1982 har partiet gjort ett fåtal val på över 1o % – 1985, 1988 och 2002. Oftast tack vare att moderaterna  har gjort bort sig på något sätt. Från 1973 har Folkpartiet haft sju partiledare: Hele’n, Ahlmark, Ullsten, Westerberg, Leissner, Leijonborg och Björklund. Det är lite svårt att tro att folkpartiet har valt sju dåliga partiledare på raken.

Det viktiga för Folkpartiet är snarare att fundera på vilken roll Folkpartiet skall spela och vilken politik som skall föras. Under de senaste årtiondena har det spretat rejält. Från försök att närma sig socialdemokraterna till en kravliberalism som var svår att förankra i partiet.

Ett stort problem för Folkpartiet är att det inte alls är säkert att det går att fundera 2 år på partiets roll och politik för att ha en klar uppfattning inför valet 2018. Trots decemberöverenskommelsen är risken stor att regeringen kommer att förlora många viktiga omröstningar i riksdagen vilket kan leda fram till ett nyval. Ja, decemberöverenskommelsen kommer troligtvis leda till en hårdare politik från Alliansens sida inom andra områden, pga den omfattande kritiken från framför allt delar inom moderaterna. Vinster i välfärden kan bli en sådan ödesfråga som kan leda fram till nyval. I den frågan trycker vänsterpartiet på från ett annat håll.

Det krävs därför en snabb kursändring för Folkpartiet. För att Folkpartiet åter igen skall bli ett intressant parti krävs att partiet blir intressant för den medelklass partiet förlorat. Folkpartiet måste bli relevant i de frågor som berör väljarna. Folkpartiet måste få en tydlig profil i frågor som ekonomi, arbetsmarknad och skatter och i breda välfärdsfrågor.

 

Folkpartiet måste ta plats inom den ekonomiska politiken. Inom Alliansen har moderaterna fått monopol på dessa frågor. Carl B Hamilton drev i och för sig  dessa frågor. Problemet vara bara att det var svårt att uppfatta om det var Hamiltons syn eller Folkpartiets syn på ekonomin.

Skolfrågan räcker inte som välfärdsfråga för Folkpartiet.  Ser man till valresultatet i en del av de kommuner där Folkpartiet har haft ansvaret för skolfrågan har det knappast lyft partiet. I vissa fall har den snarare lett till ett dåligt resultat i kommunalvalet. Min slutsats är att Folkpartiet måste bli tydligare inom frågor som äldreomsorg och sjukvård.

Men frågor som kan upplevas som hårda – stadsplanering och bostadsbyggande – är egentligen viktiga socialliberala välfärdsfrågor. Boendet ger identitet, tar en tredjedel av medborgarna budget  och är tillsammans med mat, kläder och arbete en grundläggande del av en människas vardag.

Partiet måste även bli tydligare inom migrations- och integrationspolitiken. Vi måste ha svar på människors frågor. Med de regler som gäller i dag kommer Sverige kanske att ta emot 100.000 flyktingar per år de närmaste åren. Så många flyktingar har Sverige aldrig tagit emot med ett undantag. Om jag minns rätt så är det endast 1945 som Sverige har tagit emot så många flyktingar. I anslutning till fredslutet av andra världskriget. Och de flesta flyktingarna stannade endast en kort tid i landet innan de reste västerut. För att komma så långt bort från Sovjetunionen och Tyskland som möjligt. Till detta skall läggas de romska tiggarna som snart finns i hela landet och utanför varje affär. Detta är väldigt svåra frågor där olika liberala principer står emot varandra. Men partiet måste ta fram tydliga ståndpunkter i dessa frågor. En fråga som måste hanteras skyndsamt är hur vi snabbt sätter alla dessa kunniga och utbildade läkare, tandläkare, apotekare, civilingeniörer, mfl yrkesgrupper i arbete. Varför skall det ta flera år för en läkare att få arbete när stora delar av landet skriker efter läkare? Och det går inte att skylla på kommunerna – det är staten som har ansvaret.

Min egen uppfattning är att Folkpartiet måste få en socialliberal profil. Det kommer aldrig att göra oss till det största Allianspartiet men på sikt borde vi kunna nå 10 % av väljarkåren. I valet var nog partiets profil diffus. Å en sidan försvar, NATO och kärnkraft å den andra liberal feminism. Alla frågorna är relevanta. Alla frågorna attraherar olika väljargrupper. Jag tror dock att profilfrågorna gjorde att ingen grupp kände sig hemma i partiet. Ja, de kanske tom stötte bort väljargrupper.

En gång i tiden var köpmännen, de lägre tjänstemännen, lärarna och sjuksköterskorna viktiga väljargrupper för Folkpartiet. Har ett parti 4-5 % procent av väljarkåren har man förlorat dessa grupper. När den medelklass som partiet har förlorat de senaste valen känner att Folkpartiet är relevant inom de områden som är viktiga för väljarna finns det en chans för en återkomst för Folkpartiet. Men det blir tufft!