Kungliga Nationalstadsparken 25 år

Kungliga nationalstadsparken har blivit 25 år. Det har varit en lång resa som började flera år innan lagstiftningen trädde i kraft 1995. Många oroade sig för att den omfattande planerade bebyggelsen runt nationalstadsparken och framför allt i vissa delar av parken skulle hota de natur- och kulturvärden som finns i parken. Genom det omfattande statliga ägandet och det kungliga inflytande under århundraden är det kulturella inflytandet stort och genom de kungliga jaktmarkerna orört i stora delar. Det har skapat en speciell fauna. Områdets många stora gamla ekar har skapat en ekologisk mångfald utan motstycke i Sverige. Så utan tvekan är det ett unikt område i Sverige och även internationellt.

Det var ett helt enigt kommunfullmäktige som 1993 yttrade sig över lagförslaget att inrätta  Sveriges första nationalstadspark 1993. Genomgående har Solnas politiker varit positiva till att utveckla områdets natur- och kulturvärden. Men det har funnits konflikter under årens lopp och vi har i alla delar inte varit överens med de olika organisationer som har varit engagerade i parken.

Mer problematiskt har det varit med Stockholm. Där har entusiasmen inte varit lika stor. Det har funnits olika uppfattningar. Vissa har helhjärtat ställt upp för parken. Andra har oroat sig över att parken kan hindra viktiga projekt för bla  universiteten och högskolorna i området.

Jag har varit ordförande för byggnadsnämnden/stadsbyggnadsnämnden under en stor del av de åren som parken har funnits. Utan lagstiftningen hade området exploaterats i större omfattning. Solna stad har kunnat säga nej till många projekt, speciellt under de första åren efter lagstiftningens införande då intresset var mycket stort att etablera sig inom nationalstadsparken. Däremot rådet det inget formellt byggförbud i området, vilket en del tror eller hävdar. Utan varje projekt skall prövas mot lagstiftningen.

” Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.”

Kompletteringsbebyggelse till befintliga verksamheter har varit möjligt men inte för helt ny verksamhet i området.

Har allt varit bra? Nej, det har det inte. En miss var att ta med Bergshamra bostadsbebyggelse i området. Det har skapat många onödiga konflikter och många boende och även andra har använt nationalstadsparken som argument för att säga nej till allt från solceller, lekparker till ett nytt trygghetsboende i centrala Bergshamra. När bakgrunden till deras nej egentligen har haft andra bevekelsegrunder.

Det som jag tycker är tråkigt är att de berörda städerna Solna, Sundbyberg och Lidingö och olika statliga myndigheter inte har gjort mer för att lyfta fram områdets kultur- och naturvärden. Området hade i större utsträckning kunna bli ett intressant besöksmål i sin helhet även om delar av området som Ulriksdal, Haga och Djurgården givetvis är stora besöksmål. Ibland har jag känt mig ganska ensam inom politiken i de strävandena. Här hade vi kunnat göra mer. Ett av problemen var att när lagstiftningen infördes var det mer av en bevarandelagstiftning och inte en utvecklingslagstiftning. Jag tog upp detta flera gånger med det dåvarande statsrådet Görel Thurdin, Centerpartiet att myndigheterna behöver pengar redan inledningsvis för att genomföra förändringar men hon hänvisade hela tiden till den statliga budgetprocessen. Och då blev det lite som det blev.

Mina förhoppningar om de kommande 25 åren är att vi kan utveckla parkens kulturella värden och dess unika natur. Att göra området till ett intressant besöksmål. Det är det bästa skydd som parken kan få eller som Henrik Waldenström, en av initiativtagarna till parken brukade säga – Vem skulle vilja förstöra Venedig.

Världens första nationalstadspark

Det är unikt att ett vidsträckt område med höga natur-, kultur- och rekreationsvärden finns kvar mitt i en storstad. För att garantera värdena för framtiden utsågs området Ulriksdal-Haga-Djurgården-Brunnsviken år 1995 till världens första nationalstadspark. Skyddet för parken finns preciserat i 4 kap 7 § miljöbalken:

Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården är en nationalstadspark.

Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.

Trots bestämmelsen i andra stycket får en åtgärd som innebär ett tillfälligt intrång eller en tillfällig skada i en nationalstadspark vidtas, om
1. åtgärden höjer parkens natur- och kulturvärden eller tillgodoser ett annat angeläget allmänt intresse, och
2. parken återställs så att det inte kvarstår mer än ett obetydligt intrång eller en obetydlig skada.

Tanken på ett samlat och långsiktigt skydd för området växte fram åren kring 1990, när flera stora exploateringsprojekt var aktuella i och intill nuvarande Kungliga nationalstadsparken. För att inte värdena på sikt skulle gå förlorade, uppmärksammades från flera håll på behovet av ett långsiktigt och samlat skydd för området. Myndigheter som Riksantikvarieämbetet och Boverket agerade genom skrivelser till regeringen, Ståthållarämbetet engagerade sig och flera riksdagsmotioner inlämnades. Men inte minst spelade det ideella engagemanget hos föreningar och privatpersoner en stor roll för tillkomsten av världens första nationalstadspark. Världsnaturfonden WWF startade ett eget projekt kring parken och flera nya intresseföreningar bildades, många av dessa kom att samverka under Förbundet för Ekoparkens paraply. Med ett brett stöd i riksdagen antogs år 1994 propositionen Nationalstadsparken
Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården.