Stefan Löfvens ministerlista innehöll många överraskningar. Det gäller såväl namnen som ministerposterna. Till märkligheterna hör att regeringen inte bara får två utbildningsministrar utan det är tre ministrar som skall ansvara för olika områden inom utbildningsdepartementet. Socialdemokraterna vill tydligen inte släppa området till miljöpartiets Gustav Fridolin utan det blir uppstyckat för att skapa utrymme för två socialdemokratiska ministrar. Kristina Persson får en intetsägande post som minister för strategi- och framtidsfrågor tillika minister för nordiskt samarbete.
Det saknas några viktiga ministerposter. Det som särskilt sticker ut är att det saknas en minister som ansvarar för integrationsfrågorna. När socialdemokraterna för två år sedan presenterade idén om att avveckla integrationen var det med motiveringen att man nu skulle hantera frågan på samma sätt om jämställdheten, dvs att varje minister skall känna ansvar för frågan. Men så blev det inte. Regeringen fick en jämställdhetsminister i Åsa Regnér. Och anledningen till det står tämligen klart. Det går inte att ha en regeringen utan en jämställdhetsminister när frågan är viktigare på länge och FI lurar i vassen. Integrationsfrågorna är en av vår tids stora utmaningar. Att tro att dessa frågor skall kunna hanteras utan ett övergripande ministeransvar är naivt. Bara för att man inte vill tala om frågorna så finns de inte. Så är det inte. Sverige behöver diskutera integrationsfrågorna och då behövs en integrationsminister. Att klara sig utan en migrationsminister kanske är möjligt – om det finns en integrationsminister. Och det förvånar mig att frånvaron av en integrationsminister inte blivit en större fråga i media utom något enstaka ledarstick. Men Alice Bah Kuhnke har fått stort utrymme i media.
Likaså saknar jag en minister med övergripande ansvar för de sociala frågorna. I dag plottras dessa viktiga frågor ut på flera olika ministrar och på ministrar med dålig kunskap om dessa frågor, exempelvis SSU-ordförande Gabriel Wikström som skall ansvara för sjukvårdsfrågorna i en tid då dessa frågor är stora och många tror att lösningen är ett förstatligande.
De nordiska frågorna får en minister men inte EU-frågorna. Jag har alltid var en vän av nordiskt samarbete men dessa frågor går att att hantera på de olika fackdepartementen. Men att EU-frågorna inte bara behövs hanteras på de olika departementen utan också samordnas är ganska klart. Men kanske vill den nya regeringen på sikt avveckla vårt EU-medlemskap. Kan det tolkas på annat sätt?
Läs även mina tidigare inlägg
* Idrotten borde fått en egen minister
* Inte så smart av Reinfeldt att avgå på valnatten
* Stefan Löfven är inte rätt man på jobbet
andersekegren.wordpress.com 